Först ut bland årets sommarpratare var Anja Pärsson. Hon ägnade programmet åt att berätta om sitt privatliv. Hur hon oväntat blivit kär i en kvinna som oväntat hade blivit kär i henne. Hur de valt att leva med varandra och att de nu väntar barn. Ett fint och gripande program, på flera sätt.
Bland många av mina vänner och bekanta, samt i media, skriver man om hur bra hennes program var och hur modig hon är.
Jag tror att Anjas program var bra för Anja. Jag tror att hon behövde det för sin egen skull, hon verkar ha haft det tufft med att acceptera sitt livsval. För mig handlar programmet framför allt om Anjas egen ångest över hennes val. Jag vet ingenting om Anjas eller hennes flickväns liv, men min fördom säger mig att ingen av dem har haft något kontakt med HBTQ-världen tidigare (och kanske inte nu heller). En enda gång nämner Anja ordet "homosexuell", och då har programmet redan hållit på i en timme. Hon säger att hon "inte blir kär i kvinnor generellt, utan bara i en kvinna" och att hon "inte kan något om HBTQ". Jag tolkar detta som att Anja generellt tar avstånd från HBTQ-rörelsen. Hon vill inte förknippas med den gruppen. Detta är mycket sorgligt. För Anja själv, för hennes flickvän, för flickvännens barn och för deras kommande barn. Skäms hon? Det vet jag inte, men det låter så. Inte för flickvännen, det verkar hon inte göra. Inte för deras kärlek eller för deras liv. Men för sig själv. För att hon är "sån".
Jag har svårt att se vari Anjas mod ligger. Jag tycker att det var roligt för Anja och hennes nära att de slipper leva med en lögn, men modigt? Anja har avslutat sin karriär. Alla som hon bryr sig om vet om att hon lever med en kvinna och har fått flera år på sig att smälta detta. Anjas mod består således i att berätta för folk som hon inte är beroende av och som hon inte bryr sig om. Hon har inte längre något att förlora. Hon är heller inte modig i bemärkelsen att bana väg för andra. Hon står inte på barrikaderna, hon vet inget om HBTQ-frågor. Och det är okej. Men jag tycker nog inte att det är okej att inte vara medveten om att det finns andra som för en kamp. Det finns andra som faktiskt kan något om HBTQ-frågor, och som har stått på barrikaderna. Och det är tack vare dem som Anja kan sitta i radio och ha ett eget program där hon får prata om sin kärlek. Och det är tack vare dem som hon snart ska bli mamma tillsammans med sin flickvän.
Jag drar mig till minnes en kurs i global hälsa, som jag gick 2004. Vi åkte till Tanzania och varje dag uppstod hätska diskussioner om kvinnors situation. Hätska, för att vi (svenska) studenter hade helt olika åsikter. Till slut utbrister Hannes: måste man göra så stor grej av det? Kan man inte bara låta jämställdheten komma automatiskt allteftersom landet utvecklas, som den har gjort i Sverige?
Jag blir fortfarande helt mållös när jag tänker på hur korkad stackars Hannes var. Så korkad att han inte ens förstod att han var korkad, så att han visade vidden av sin korkighet alldeles öppet.
Jag skulle inte säga att Anja uppnår samma grad av korkighet men en hög grad av naivitet uppvisar hon i alla fall.
Jag tänker på andra "sportstjärnor" som har kommit ut. Kajsa Berqvist som också hon kom ut när karriären var över. Hon gjorde dock inte så stor grej av det utan sa mest bara: så här är det.
Anton Hysén. Det tycker jag var modigt! Det som skiljer Anton från Kajsa och Anja (förutom att han är man) är att han spelar i en lagsport och att han står i början av sin karriär. Han har massor att förlora på att komma ut.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar