Jag tror att jag är ganska bra på att stötta mina vänner när de behöver det. Finnas där, lyssna, säga något klokt och sedan komma med råd. Ibland går inte det alls.
En gång förlorade en av mina bästa vänner sin son. Han var tre månader gammal och skulle snart döpas. Jag minns när hon ringde. Hennes förtvivlade oförståeliga gråt, jag hummade och låtsades att jag lyssnade för jag hörde inte vad hon sa. Och när jag väl förstod vad hon sa. Vad säger man då? Det finns ingenting att säga till tröst. Det finns ingenting som lindrar. Det finns ingenting man kan göra för att göra smärtan mindre. Ingenting.
Jag tror att den enda lindring hon sedan fick var att få prata med någon som upplevt samma sak. Då behövs inte så många ord. Kanske behöver man bara ett bevis på att det har hänt andra och att de överlevde.
Min kollega M är en sådan person. Just nu är hon i Australien och föreläser om Spädbarnsfonden. Här är hon!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar