Jag hade tänkt att skriva ett par rader om den fantastiska, superroliga och perfekta dagen jag hade i lördags. Det var min möhippa. (Hurra, vad roligt det var!)
Nu när jag skulle börja skriva så läste jag mitt senaste inlägg om att "hur vi tolkar det vi ser, beror på vad vi vet om det vi ser". Det är en ganska bra sammanfattning på hur överraskad jag blev. Alla tecken som fanns där om jag hade vetat något om vad som planerades. Men det gjorde jag inte. Anade ingenting. Så jag gjorde helt andra tolkningar.
Ända sedan i lördags har jag mesat mig och blivit rörd till tårar när jag tänker på hur bra det var, hur glad jag var och hur roligt jag hade - all planering som de gjort, alla människor som kom! Någon som har så fina vänner som jag måste ju vara en helt okej person.
Och när jag lägger mig för att sova och tankarna ockuperas av patienter, papper, klipptider och däckbyten, då slappnar jag av genom att låta tankarna svämma över av detaljer om hur dagen förlöpte. Från början till slut.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar