Ledarskap på Loka Brunn

Jag tror att jag skulle kunna tänka mig att vara chef i framtiden.

Jag har varit på två dagars utbildning i ledarskap på Loka Brunn i Bergslagen. Fantastisk miljö!

Här är några tankar:

Ju tydligare mål en organisation har, desto bättre arbetsmiljö har den. Dessutom talar kursledaren om ”driv” och ”hinder” och jag tänker att han har så rätt när han säger att när en organisation inte når målet så tenderar man att gång på gång ge mer ”driv”, istället för att undanröja ”hinder”. Han gjorde en liknelse vid en segelbåt med ohissade segel och ankare i. Det verkar konstigt att hissa segel för att få fart på båten, när det är så mycket mer effektivt att lätta på ankaret. Jag undrar hur det ska bli att arbeta på en privat vårdcentral?

Chefer kommer och berättar om hur det är att vara chef och de säger bl.a. att man kan inte bestämma men man kan påverka. Man måste acceptera att man arbetar i en politiskt styrd organisation. Man måste klara ensamhet och utanförskap. De säger också att ”tillräckligt mycket pengar har man aldrig men man kan göra otroligt mycket med de pengar man har”. Det klokaste de säger är att ”många av oss arbetar alldeles för mycket för att chefsuppdrag ska vara attraktivt för er unga”.

Jag tror att jag skulle vilja vara med och hitta människors kapacitet. Att hjälpa och leda fram till att man är sitt bästa jag. Låter det ambitiöst? Kanske också pretentiöst? Mina största hinder är att jag vill vara omtyckt. Och att jag inte vill vara ensam och utanför.

Lördagsmorgon

Lördagar när vi är lediga är de bästa dagarna. Jag blir oftast väckt med te och morgontidning på sängen. Jag gullas med och pussas på. Och sen läser jag veckans bästa bilaga - DN:s Boklördag!

Idag läser jag om den kanadensiska novellisten Mavis Gallant. Hon verkar spännande. Läs intervjun här. Om man inte orkar läsa hela intervjun så kan mannöja sig med att titta på den tjusiga bilden.

Veckans jobbkommentar: Koll på läget?

Åh, vilken intensiv dag! Dagens bästa fråga fick jag av den mycket trevliga och pedagogiska ögonjouren: "Risken är att hela hornhinnan smälter och att ögat spricker. Ser du några teken på det?" Hon guidade mig snällt fram till att jag inte såg några tecken på det.

Desirada av Maryse Condé

                                                                         

Det här är en fantastisk bok! Vi läser den just nu i bokklubben och ska diskutera den i bokcirkeln om ett par veckor. Jag ska försöka förklara varför den är så bra.

Den beskriver något helt nytt. Det här är andra gången jag läser den och första gången hade inte jordbävningen på Haiti inträffat än. Jag läste och skämdes. Det här är en del av världen som jag inte kände till. Vad lär man sig egentligen om de västindiska öarna i skolan? Det är inte bara vad Condé beskriver, utan hur hon beskriver det. De västindiska öarna var kolonier (och är till viss del det fortfarande), befolkningen är fattig, de äldre generationerna var slavar. Men den här boken är ingen förtryckarbok, ingen upprättelsebok, ingen ge-igen-bok. Det är en bok om folks liv. Utan öppen analys av förtrycket som flera av personerna i boken lever under, det är bara ramar inom vilka de lever sitt liv.
Den här boken innehåller inga offer. Eller, kanske är det mer sant att säga att den inte innehåller några förtryckta offer.

Personbeskrivningarna är djupa. Det här är människor man lär känna (så gott det nu går), man tycker inte om någon av dem men man känner med dem alla. Jämför det med Mario Vargas Llosa, som jag skrev om i det här inlägget.

Kvinnorna. Den här boken handlar om kvinnor. Det förkommer utnyttjande, våldtäkt och förödmjukelse och ändå kommer jag inte ifrån känslan av att de här kvinnorna beskrivs på ett helt nytt sätt. Varken som passiva offer eller som moderna "jag njuter av sex, överkonsumerar det och bryr mig inte om någon förutom mig själv". Sex är helt enkelt bara sex. Ibland njuter man av det, ibland inte. Ibland är man kåt, ibland är man kär och ibland har man helt andra anledningar att vilja ha sex. Det görs ingen öppen analys av det heller.

Sammantaget kan man nog säga att jag tycker att Condé lyckas bättre än många många andra författare att beskriva verkligheten på ett realistiskt sätt. Som jag skrivit tidigare så innehåller boken inte öppna analyser av den förtryckta positionen. Den analysen kan man nog bara göra om man befinner sig i en annan, icke förtryckt position, och dit kommer tyvärr inte så många av karaktärerna. Genom att bara beskriva ramarna för livet så kommer analysen automatiskt, men ganska okomplicerat. Så här fint kan det vara på La Désirade:


                                               

Jag var ett flärdfullt barn

Som barn hatade jag naturen, jag avskydde matsäck och led mig igenom ishocheycuper och fotbollsturneringar, frusen och snorig. Mitt bästa barndomsminne är från när jag var 6 år och mamma tog med mig till Operan som visade baletten "Törnrosa". Mamma hade sin päls och var sminkad (jag hade nog aldrig sett mamma sminkad förut), jag var uppklädd och fick vara uppe sent. Jag var andlös. Det var så vackert så vackert. Jag försökte applådera vid rätt tillfälle, hade förstått att det inte bara var på slutet utan ibland också mitt i. Det verkade vara helt slumpartat.

Kunde mamma veta att jag skulle älska det där? Var hon förberedd på att det kunde bli pannkaka av allt? Jag kanske inte ville sitta still mer än 20 minuter, kanske hade gnällt om att jag ville gå / var hungrig / var kissnödig /var törstig. Hade mamma då haft överseende med det, sagt att "då åker vi hem istället" eller hade hon knipt ihop munnen på det där ilskna besvikna sättet?
Är det därför jag älskar att gå på opera och balett, kanske mer än själva operan /baletten?

Spara eller slösa?

Jag har beslutsångest. Jag vill ju så gärna ha en Mulberry Picadilly-väska men den kostar 1200 euro (se inlägget "Vuxenpussel" från september). Igår hittade jag en till fast pris på Tradera för 1500 kr.
Jag vet vad ni tänker och även jag fattar att väskan på Tradera är falsk. Men jag tänker att ha en kopia som är bra gjord är kanske ändå ganska bra? Bättre än att ha en äkta för 9000?
Kanske ska jag vänta med beslutet tills jag har löneförhandlat? Om jag inte får den lön jag vill ha kanske jag kan förhandla mig till en Mulberry-väska, och om jag skulle få den lön jag vill ha så kan jag ju köpa den själv.

Kapad

Dagen före julafton klippte jag av mig håret. Jag hade sparat till bröllopet för att S skulle ha något att jobba med i bröllopsfrisyren. Jag har längtat efter att få kapa allt! Så här på vintern, med kall och torr luft och dagligt bruk av mössa, ville mitt långa hår gärna vara elektriskt och fett på samma gång vilket resulterade i att jag ofta var tvungen att ha en stram "lärarinna-på-1940-talet-frisyr" för att jag inte skulle bli galen.
Många har frågat om det var svårt. Nej, det var det inte. Det växer ju ut! Men det är kallt om nacken. Så här ser jag ut nu:

Arbetssökande

AT-tentan är avklarad, AT-tjänsten avslutas sista februari. Jag har länge dragit mig för att söka jobb, jag trivs ju så fantastiskt bra på "min" vårdcentral i Hällefors att jag nog inte riktigt trott att jag kan trivas någon annanstans. Samtidigt finns ingen annan lösning än att jag ska jobba någon annanstans eftersom Hällefors ligger för långt bort för att jag ska kunna ha ett liv utanför jobbet.

Nu har jag varit på fyra intervjuer, på olika vårdcentraler. Och jag har insett att jag antagligen kan trivas på en annan arbetsplats än den jag är på nu. En vårdcentral uteslöt jag genast eftersom jag tyckte att det verkade vara en trist arbetsmiljö utan skratt och skämt. De andra tre verkar trevliga, engagerade, välorganiserade och roliga alla tre.
Efter en del fundering har jag kunnat utesluta ytterligare en vårdcentral pga avstånd. Känns onödigt att pendla när jag har två jättebra vårdcentraler att välja på närmare håll.
Återstår två. Jag har funderat och funderat och resonerat och diskuterat med B, S och A och nog kommit fram till att jag vill vara på en arbetsplats där jag kan ta en aktiv del i att utforma arbetet och bidra till en god arbetsmiljö. Nu är beslutet i princip fattat. Återstår bara att meddela de olika cheferna mitt beslut och att löneförhandla.

Det är få förunnat att kunna söka jobb på detta sätt. Jag är välkommen överallt. Jag kan välja var jag helst vill jobba.
A är utexaminerad socionom i slutet av månaden. Hon har skickat upp emot 20 jobbansökningar. I annonserna står uttryckligen att de inte tar emot ansökningar från nyutexaminerade socionomer. Skulle hon få ett av jobben hon söker så är lönen inte mycket bättre än om hon hade fortsatt inom hemtjänsten utan högskoleutbildning.
Jag kommer ihåg att vara tacksam.