Jag var ett flärdfullt barn

Som barn hatade jag naturen, jag avskydde matsäck och led mig igenom ishocheycuper och fotbollsturneringar, frusen och snorig. Mitt bästa barndomsminne är från när jag var 6 år och mamma tog med mig till Operan som visade baletten "Törnrosa". Mamma hade sin päls och var sminkad (jag hade nog aldrig sett mamma sminkad förut), jag var uppklädd och fick vara uppe sent. Jag var andlös. Det var så vackert så vackert. Jag försökte applådera vid rätt tillfälle, hade förstått att det inte bara var på slutet utan ibland också mitt i. Det verkade vara helt slumpartat.

Kunde mamma veta att jag skulle älska det där? Var hon förberedd på att det kunde bli pannkaka av allt? Jag kanske inte ville sitta still mer än 20 minuter, kanske hade gnällt om att jag ville gå / var hungrig / var kissnödig /var törstig. Hade mamma då haft överseende med det, sagt att "då åker vi hem istället" eller hade hon knipt ihop munnen på det där ilskna besvikna sättet?
Är det därför jag älskar att gå på opera och balett, kanske mer än själva operan /baletten?