När jag är på jobbet har jag nästan alltid en puls på över 100. Det är min prestationpuls, eller prestationsångestpuls, om man så vill. Jag vet att jag ger ett lugnt, tryggt och kompetent intryck på jobbet men hela mitt stresspåslag är i gång. På kvällarna händer det att jag funderar över slutsatser jag dragit och ställningstaganden jag tagit, under dagen. Jag är rädd för att missa något. Jag är alltid rädd för att göra fel.
Jag läser just nu Anna Kåvers "Att leva ett liv, inte vinna ett krig", om acceptans, och jag har just fastnat på det korta kapitlet om antagandet om psykisk hälsa som det normala. Det handlar om att många ser på psykiskt lidande som något som ska botas och om antagandet att normaltillståndet är att vi föds till psykisk balans och att allt lidande vi upplever är patologiskt och bör botas. (Lidande har här innebörden "inre obehag och psykisk smärta")
Kåver menar att psykisk hälsa är ett värde att sträva efter, inte något vi har och som vi automatiskt förväntas ha. De allra flesta av oss måste träna oss till psykisk hälsa. Den är något vi måste lära oss oberoende av lidande vi drabbas av. En psykisk frisk och sund person kommer med all sannolikhet att ha ångest och känna sorg under sin livstid. Den stora utmaningen är att, trots detta, kunna leva meningsfullt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar