Jag hälsade på min bror i helgen. Hans äldsta barn är 3,5 år och går på dagis. När vi var där så följde hon först med mig på toa och läste Bamse för mig medan jag var på toaletten och sen bäddade hon ner mig i soffan och läste om Busiga Bebben och Askungen. Sen ville hon leka "mamma pappa barn" med sin mamma och hon deklarerade högt "det är mamman som bestämmer".
Jag funderade en del över det där. Jag tror att det är universellt att barn vill "leka vuxna" och min brorsdotters mamma tror att det är dotterns sätt att bearbeta deras konflikter ("nu säger mamman att du måste klä på dig" eller som hon sa till mig när vi lekte "jag orkar inte längre, jag måste gå till jobbet!").
Jag lekte också "mamma pappa barn" när jag var liten och jag minns tydligt att de två huvudrollerna som skulle tillsättas var "mamman" och "barnet". "Pappan" var ointressant, han var ju inte med. I alla lekar när jag var liten så gick pappan till jobbet och sen kom han hem. Det var hans enda uppgift i leken. Den bästa rollen var förstås "mamman" eftersom hon var vuxen och den som fick bestämma. "Barnet" var också en ganska bra roll eftersom det var den rollen som "mamman" interagerade med och bestämde över. Men "pappan" var ingen, han interagerade varken med "mamman" eller med "barnet" i vår lek. Jag hoppas att inte världen ser ut så när min brorsdotter leker samma lek på dagis med sina vänner. Jag hoppas att min bror är mer för henne än den som "går till jobbet och sen kommer hem".
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar