Till David

Min kusin David föddes i vecka 25 (en fullgången graviditet är 40 veckor). Jag var 16 år då så detaljerna förstod jag naturligtvis inte men att han var riktigt sjuk, det förstod jag. Han hade problem med hjärta och lungor, med hörsel och syn, hans kropp producerade inget tillväxthormon och maten fick han genom en inopererad PEG i magen. Och det fanns en massa saker han aldrig skulle kunna.

När jag var 20 år började jag jobba som personlig assistent till David. Han skulle då fylla fem och hade fortfarande blöjor och pratade enstaka ord men använde stödtecken. Jag var outbildad och oerfaren, vilket antagligen både var en för- och en nackdel. En nackdel för att jag saknade kunskaper om outvecklade nervsystem och den pedagogik som kan hjälpa barn som David att förstå omvärlden, en fördel för att inget barn är det andra barnet likt och min kreativitet när jag försökte hjälpa David att förstå världen utgick från just David och jag var tvungen att tänka "out of the box". Vi fick helt enkelt prova oss fram, David och jag.

I två år jobbade jag som Davids assistent och medan jag försökte hjälpa honom att tolka omvärlden så hjälpte han mig att se min omvärld med andra ögon. Han hjälpte mig att tänka "out of the box". Hans värld såg inte likadan ut som min. Hans kategorier (eller "boxes") såg annorlunda ut. Han delade t.ex. inte in människor i "flickor" och "pojkar" utan i "de som spelar fotboll" och "de som inte spelar fotboll" vilket gjorde att Amanda hamnade i samma "box" som David (de som spelar fotboll) medan Felix hamnade i en annan "box". 

Första gången David hörde någon prata om en människa som "svart" rynkade han näsan, tittade på mig och sa frågande "svart?". Jag försökte förklara att människors hud ser olika ut beroende var ifrån man kommer; en del har hud som är så mörk att den är nästan svart, en del är mer bruna som flera av David dagiskompisar och en del har hud som är vit, som David och jag. David tittade lika frågande på mig och sa "vit? Jag är ju mest rosa". Vilket han ju hade rätt i.

David genomgick en neuropsykiatrisk utredning första gången när jag jobbade med honom och jag var med på lekterapi och hos logoped, hos endokrinolog och hos öronläkaren, hos ögonläkaren och hos psykologen. Jag tror att det var alla de läkarkontakter han hade på Astrid Lindgrens Barnsjukhus som fick mig att vilja bli läkare. En gång under utredningen fick David frågan: hur vet du att pappa är pappa? Och David svarade "Jo, det vet man ju för han hejar på Leksand och alla vi andra i familjen hejar ju på Färjestad". Det var i den perioden när människor delades in efter vilket hockeylag de hejade på. När jag slutade jobba med David hade han börjat första klass i vanlig skola (visserligen med årskursen under) och hade delad assistent under skoltid.

I år fyller David 17 år och går i vanlig klass utan assistent. Han har stödundervisning i matte och engelska men det går bra för honom. Han är snyggingen på bilden som håller i vår Bruno. Det är så mycket han kan. Jag är så stolt över honom.

Afrodans

Det var länge sedan jag tränade gruppträning, flera år sedan. Då hette passen "Step", "Medel styrka", "Core", "Bodypump" och det lite mer häftiga passet "Step Trix". Sedan dess har danspassen erövrat landet och man kan numera träna "Zumba", "Bollywood", "Sh'bam" (!) och "Afrodans". Eftersom jag inte tränat på länge så tänkte jag att ett roligt och uppiggande danspass borde vara rätt väg att starta upp träningen igen. Jag gick på "Afrodans". 

Hur denna rasistiska träningsform har kunnat sprida sig från gym till gym utan att någon har reagerat, är för mig, en gåta. Vi börjar med att känna Afrikas puls, känna sanden mellan tårna och sen går vi på jakt i djungeln. Fram med spjuten, gå på jakt, ta en pinne och slå mot tigern. Allt till ett ackompanjemang av ständiga rop om våra afrorumpor som vi ska skaka. Omväxlande under passet är vi deltagare jägare, manliga, krigare, och små apor.


Utan alla de här verbala attributen var själva passet inget annat än ett vanligt "gympapass" till afrikansk musik. Nu funderar jag på hur jag ska formulera mig i mejlet till gymmet.

Mamma, pappa barn

Jag hälsade på min bror i helgen. Hans äldsta barn är 3,5 år och går på dagis. När vi var där så följde hon först med mig på toa och läste Bamse för mig medan jag var på toaletten och sen bäddade hon ner mig i soffan och läste om Busiga Bebben och Askungen. Sen ville hon leka "mamma pappa barn" med sin mamma och hon deklarerade högt "det är mamman som bestämmer".


Jag funderade en del över det där. Jag tror att det är universellt att barn vill "leka vuxna" och min brorsdotters mamma tror att det är dotterns sätt att bearbeta deras konflikter ("nu säger mamman att du måste klä på dig" eller som hon sa till mig när vi lekte "jag orkar inte längre, jag måste gå till jobbet!"). 
Jag lekte också "mamma pappa barn" när jag var liten och jag minns tydligt att de två huvudrollerna som skulle tillsättas var "mamman" och "barnet". "Pappan" var ointressant, han var ju inte med. I alla lekar när jag var liten så gick pappan till jobbet och sen kom han hem. Det var hans enda uppgift i leken. Den bästa rollen var förstås "mamman" eftersom hon var vuxen och den som fick bestämma. "Barnet" var också en ganska bra roll eftersom det var den rollen som "mamman" interagerade med och bestämde över. Men "pappan" var ingen, han interagerade varken med "mamman" eller med "barnet" i vår lek. Jag hoppas att inte världen ser ut så när min brorsdotter leker samma lek på dagis med sina vänner. Jag hoppas att min bror är mer för henne än den som "går till jobbet och sen kommer hem".