Livsstil och psykisk ohälsa

Jag läser Läkartidningens temanummer om Livsstil och psykisk ohälsa från förra året. Det känns relevant både i patientarbete och i min egen arbetsmiljö. Man kan lära sig mycket, till exempel att man delar in stressdiagnoserna i anpassningsstörning som innebär att man drabbats av en livskris som alla kan drabbas av men inte riktigt förmår hantera den på ett adekvat sätt; akut stressreaktion som innebär en helt oväntad händelse som kan innebära livsfara; posttraumatiskt stressyndrom som innebär att man inte kunnat bearbeta den akuta stressreaktionen på ett adekvat sätt; och utmattningssyndrom som innebär att man inte på något sätt utsätts för livsfara men lever under långvarig stress utan möjlighet till återhämtning. Oftast är dålig arbetsmiljö en stor bidragande faktor till utmattningssyndrom.


De skiljer också på utmattningssyndrom och utbrändhet. Utbrändhet menar de kännetecknas av känslomässig avstängdhet, cynism och känsla av att man inte gör ett bra jobb, medan de som drabbas av utmattningssyndrom ofta fortsätter att vara väldigt engagerade i sina arbeten. Jag läser också att:


Hur chefer utövar sitt ledarskap har sannolikt större betydelse för medarbetarnas hälsa än vad tidigare forskning visat och är därmed ytterligare en viktig arbetsmiljöfaktor.

Ledarskap som är förknippat med god hälsa hos medarbetare
·       Ger medel så att man kan genomföra arbetet (information, mandat och tydlighet).
·       Uppmuntrar att man deltar i utvecklingen av arbetsplatsen.
·       Ger stöd.
·       Inspirerar.
·       Visar integritet (rättvisa).
·       Integrerar medarbetarna så att man kan arbeta bra tillsammans.

Ledarskap som är förknippat med dålig hälsa hos medarbetarna
·       Aukoritärt beteende
·       Tvingar sin åsikt på andra
·       Agerar oäkta
·       Ovänligt
·       Drar sig undan


Och jag tackar min lyckliga stjärna för min chef!

Att vara trygg där man bor

Jag lyssnar på Torehammars vecka i SR P3 och de diskuterar BRÅ:s undersökning om trygghet. BRÅ:s fråga rör hur trygg man känner sig i sitt närområde och vilket förtroende man har för rättsväsendet. P3:s diskussion rör "falsk trygghet" respektive rädsla och de avhandlar t.ex. varför fler kvinnor känner sig otrygga när de ffa är män som drabbas av brott. De nämner också att de tre städer i Sverige där folk känner sig minst trygga är Stockholm, Malmö och Örebro. De resonerar att det är förståeligt att Stockholm och Malmö är med eftersom de är storstäder och det faktiskt förekommer många brott där men de kan inte förstå varför Örebro är med. Tydligen så är det låg brottsstatistik i Örebro, lika låg som på Gotland där Sveriges tryggaste befolkning bor.


Jag var med i BRÅ:s undersökning och känner mig inte trygg trots att jag aldrig utsatts för brott. För mig handlar det om att det inte var länge sedan Sveriges värsta serievåldtäktsman genom tiderna härjade i Örebro. Han fälldes till slut för 15 brott. Det läskiga med honom var att de som våldtogs var unga och gamla och de var på väg till jobbet, hem från krogen eller till tvättstugan. Våldtäkterna skedde över hela Örebro när som helst på dygnet. Och polisen uppmanade till slut kvinnor att hålla sig inomhus om de hade möjlighet. Efter att Eliasson greps så sjönk brottsstatistiken i Örebro med 24 %.
Fortfarande förekommer en hel del våldtäkter i Örebro, det senaste halvåret har en skett på vår gata och två på två av tvärgatorna till vår gata. Och i Örebro är du ensam. Det är en liten stad, går du hem själv en kväll är det vanligaste att du inte ser en enda annan människa. Och gör du det blir du livrädd.


Att bygga upp en trygghet hos en stads hela befolkning efter det tar nog tid.