Du äger en rikedom

De senaste tre dagarna har jag lyssnat på tjugofyra sommarpratare i P1. Många var trevliga, få var extraordinära. Jag vill rekommendera Leo Razzak och Louise Linder. Leo för att han berättar en helt osannolik makalös historia! Louise för att... jag vet inte riktigt. Hon berörde mig,

När man lyssnar till så många människors historier i ett sträck, så ser man vissa mönster. De som talat tidigare berättar anekdoter och minnesvärda händelser ur sitt privatliv, eller ännu hellre ur sitt yrkesliv.  De unga försöker få med hela historien. Från far- och morfäräldrar till idag. Gemensamt för dem alla är att de lyfter fram enskilda personer som har varit avgörande i deras liv. En som sett dem. En som trott på dem. En som har litat på dem. En som har gett dem chansen.
Och jag tänker att vad viktigt det är att se folk. Tänk vad modiga de där människorna som lyfts fram var! De som vågade lita på någon som på pappret ser helt opålitlig ut. De som vågade ge chansen till den där som ingen visste om hen kunde något eller inte. Det är de människorna jag berörs mest av.
Och flera av talarna, från Annika Hagström till Henrik Lundqvist, säger att "det kostar så lite att ge en komplimang". Man har alltid råd att vara vänlig.

Hemlängtan är en samhörighetskänsla

Den här sommaren har jag, av en slump, läst två böcker om flykt och främlingsskap. "Ninas resa" har jag redan skrivit om och nu har jag just avslutat "Och i Wienerwald står träden kvar". Denna bok handlar om Otto och hans föräldrar. Otto, uppvuxen i Wien med akademiska föräldrar, en 13-årig pojke som begåvats med språksinne och musikalitet, van att studera och att gå på operan. Hans föräldrar skickar honom till Sverige, ensam. Tanken är att de ska emigrera till ett tredje land och sedan hämta Otto. Nu går det inte riktigt så. Den här boken är en faktabok. En sann berättelse som till största delen bygger på de över 500 brev som Ottos föräldrar skickade till honom i Sverige. 

Jag funderar mycket på den här boken, och på "Ninas resa". Jag funderar på vilka de är innan de kom, och vilka de blev när de kom. Först var de någon. De var huvudpersoner. Sen var de främmande, flyktingar, en fråga som ska lösas. Jag funderar över vilket Sverige de kom till och vilka likheter och skillnader som finns med det Sverige som dagens flyktingar kommer till.

Den öppna nationalismen som fanns på 1930-talet, där studenter i Uppsala, Stockholm och Lund demonstrerade och manifesterade mot att släppa in 10 judiska läkare, eftersom de skulle ta de unga akademikernas arbete, det tror jag inte att dagens flyktingar möter. Men blir de insläppta?

Jag tänker att mammor och pappor i Somalia och Afghanistan skriver till sina söner, som Ottos föräldrar skrev till honom. "Älskade pojke! Är de snälla mot dig? Har du fått några kamrater? Har man planerat för din framtid? Har de goda människor som tar hand om dig i det varma öppna landet Sverige, planerat för din fortsatta utbildning?"
Otto blir dräng som 15-åring. En liten by i Småland. Där finns ingen opera. Där finns ingen tysk poesi. Där finns ingen tid att läsa. Där finns inga möjligheter till utbildning. Där finns inga kamrater. Otto fråntas tidigt sitt tyska medborgarskap eftersom han som jude befinner sig utanför det stortyska rikets gränser. Har är statslös under många år. Det tar honom 17 år att få svenskt medborgarskap.

Ottos pappa skriver "Du tycks vara nöjd, med undantag för din hemlängtan. Men längtan är en sjukdom man inte kan bota utan vidare. Den är ett uttryck för en samhörighetskänsla, och för människor med ett hjärta i kroppen varken minskar eller försvinner den."

Och där sitter deras pojkar. I Hällefors. I Kopparberg. I Fjugesta. I Elmtaryd. Och på alla andra ställen i Sverige. "Är de snälla mot dig? Har du fått några kamrater? Har man planerat för din framtid?"

Vad skulle du säga om alla lyssnade?

Läser i DN att Texas lägger ut sina 500 dödsdömda fångar och deras sista ord på nätet. Jag blir helt uppslukad och kan inte sluta läsa. Det är obehagligt, fängslande och mycket mycket sorgligt. Jag har läst de första 40 och fastnar länge på nr 465. 
Dödsstraff är vansinnigt.
Du kan läsa listan HÄR.