Den här sommaren har jag, av en slump, läst två böcker om flykt och främlingsskap. "Ninas resa" har jag redan skrivit om och nu har jag just avslutat "Och i Wienerwald står träden kvar". Denna bok handlar om Otto och hans föräldrar. Otto, uppvuxen i Wien med akademiska föräldrar, en 13-årig pojke som begåvats med språksinne och musikalitet, van att studera och att gå på operan. Hans föräldrar skickar honom till Sverige, ensam. Tanken är att de ska emigrera till ett tredje land och sedan hämta Otto. Nu går det inte riktigt så. Den här boken är en faktabok. En sann berättelse som till största delen bygger på de över 500 brev som Ottos föräldrar skickade till honom i Sverige.
Jag funderar mycket på den här boken, och på "Ninas resa". Jag funderar på vilka de är innan de kom, och vilka de blev när de kom. Först var de någon. De var huvudpersoner. Sen var de främmande, flyktingar, en fråga som ska lösas. Jag funderar över vilket Sverige de kom till och vilka likheter och skillnader som finns med det Sverige som dagens flyktingar kommer till.
Den öppna nationalismen som fanns på 1930-talet, där studenter i Uppsala, Stockholm och Lund demonstrerade och manifesterade mot att släppa in 10 judiska läkare, eftersom de skulle ta de unga akademikernas arbete, det tror jag inte att dagens flyktingar möter. Men blir de insläppta?
Jag tänker att mammor och pappor i Somalia och Afghanistan skriver till sina söner, som Ottos föräldrar skrev till honom. "Älskade pojke! Är de snälla mot dig? Har du fått några kamrater? Har man planerat för din framtid? Har de goda människor som tar hand om dig i det varma öppna landet Sverige, planerat för din fortsatta utbildning?"
Otto blir dräng som 15-åring. En liten by i Småland. Där finns ingen opera. Där finns ingen tysk poesi. Där finns ingen tid att läsa. Där finns inga möjligheter till utbildning. Där finns inga kamrater. Otto fråntas tidigt sitt tyska medborgarskap eftersom han som jude befinner sig utanför det stortyska rikets gränser. Har är statslös under många år. Det tar honom 17 år att få svenskt medborgarskap.
Ottos pappa skriver "Du tycks vara nöjd, med undantag för din hemlängtan. Men längtan är en sjukdom man inte kan bota utan vidare. Den är ett uttryck för en samhörighetskänsla, och för människor med ett hjärta i kroppen varken minskar eller försvinner den."
Och där sitter deras pojkar. I Hällefors. I Kopparberg. I Fjugesta. I Elmtaryd. Och på alla andra ställen i Sverige. "Är de snälla mot dig? Har du fått några kamrater? Har man planerat för din framtid?"
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar