De senaste tre dagarna har jag lyssnat på tjugofyra sommarpratare i P1. Många var trevliga, få var extraordinära. Jag vill rekommendera Leo Razzak och Louise Linder. Leo för att han berättar en helt osannolik makalös historia! Louise för att... jag vet inte riktigt. Hon berörde mig,
När man lyssnar till så många människors historier i ett sträck, så ser man vissa mönster. De som talat tidigare berättar anekdoter och minnesvärda händelser ur sitt privatliv, eller ännu hellre ur sitt yrkesliv. De unga försöker få med hela historien. Från far- och morfäräldrar till idag. Gemensamt för dem alla är att de lyfter fram enskilda personer som har varit avgörande i deras liv. En som sett dem. En som trott på dem. En som har litat på dem. En som har gett dem chansen.
Och jag tänker att vad viktigt det är att se folk. Tänk vad modiga de där människorna som lyfts fram var! De som vågade lita på någon som på pappret ser helt opålitlig ut. De som vågade ge chansen till den där som ingen visste om hen kunde något eller inte. Det är de människorna jag berörs mest av.
Och flera av talarna, från Annika Hagström till Henrik Lundqvist, säger att "det kostar så lite att ge en komplimang". Man har alltid råd att vara vänlig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar