Vi sitter på pendeltåget på väg in till stan för att delta i regnbågsparaden under Stockholm Pride. Det är hett, knökfullt av folk och barnvagnarna får inte riktigt plats för att vi är så många. Det är tre (till synes) heterosexuella par med barn i olika åldrar, och jag vid barnvagnarna. Av deras samtal förstår jag att de ska åka in för att titta på paraden.
Då slår det mig. Det är mig ni ska titta på. Det är jag och min familj som är spektaklet som är ert lördagsnöje. (Självklart förstår jag att jag och min familj inte är den största sevärdheten på paraden, men ändå). Jag har sällan förut upplevt en så stark känsla av att inte höra till. En stark känsla av vi och dom. Vi är de som går i paraden och ni är de som står och tittar på. Ni tittar på oss.
Samtidigt tänker jag hur lyckligt lottade vi är, om man jämför med övriga världen. Och jag tror att Pride fortfarande fyller en mycket viktig funktion i småstäder. Här flaggar Stockholm stad för oss, och alla bussar etc. Vår statsminister tillsätter en talesperson för HBTQ-frågor. Vårdcentraler går kurs i hur de ska bemöta oss, och blir HBTQ-certifierade. Det är ju bra. Men ändå. Som att vi vore en annan slags människor.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar