Kära Helena!

....Och det här är hennes svar. Jag blir så glad att hon fortfarande verkar vara densamma!



Kära Helena!

Om du visste vad jätteglad och djupt berörd jag blev när jag fick ditt mail med alla superlativer! Du har alldeles rätt i att jag först inte mindes vare sig dig eller klassen du gick i. Jag skyndade mig då förstås att plocka fram både skolkatalog och häftet med kärleksdikter från våren 1995 och då började jag minnas den oerhört fina och tillgivna klass du gick i. Vi fick verkligen ett speciellt band till varandra, det kommer jag ihåg, och när jag granskade fotot och läste de fantastiskt fina och utelämnande kärleksdikterna ni skrev klarnade mycket.

Ni var en av de sista klasserna jag hade i Jordbromalmsskolan. Jag arbetade där mellan 1987 och 1995 och trivdes oerhört bra med både kollegor och elever. Det var i Jordbromalmsskolan jag verkligen la grunden till min elevsyn och min undervisning och insåg att läraryrket är bland det viktigaste jobb som finns. Dock var ekonomin inte den bästa i Haninge kommun i början och mitten av 1990-talet så en hel del nedskärningar och en dålig tjänst gjorde att jag hösten -95 valde att söka mig till Sthlms kommun. Jag började då i Sätraskolan (ett tufft upptagningsområde mellan Bredäng och Skärholmen), en skola väldigt lik Jordbromalm faktiskt med oerhört fina, tacksamma och tillgivna ungdomar (dock med många sociala svårigheter) , vilket gjorde att jag snabbt fann mig tillrätta. Jag har blivit kvar ända till nu och har egentligen inga tankar på att sluta. Jag tror och hoppas att jag har kvar samma gnista som då (har hittills valt att inte bli skolledare även om jag har gått sådana kurser) eftersom jag känner att det är i klassrummet bland lite stökiga och bökiga förortsungar jag kan göra skillnad. Och, ja, jag vet definitivt att jag fortfarande har positiva förväntningar på mina elever, oavsett deras utgångsläge och att ingen undervisning kan ske om inte positiva relationer skapas i klassrummet mellan lärare och elev, mellan elev och elev. Ditt mail blir en fantastisk bekräftelse på att jag en gång i tiden valde rätt yrke och jag kommer att bära och vårda dina ord ömt resten av min yrkesverksamma tid.

Trots att vi inte setts på så många år känner jag mig så stolt över dig, att du, säkert med stor möda, skaffat dig ett av de viktigaste jobben som finns och jag är säker på att du med din behagliga framtoning och fina personlighet gör en strålande insats för många människor!

Lycka till med allt, kära Helena och oändligt stort tack för att du hörde av dig!

Varma hälsningar

Tack från en gammal elev

I december ska B åka till Tyskland på klassåterträff. Det har gjort att hon och jag har många långa samtal om vår skolgång, skolundervisning och lärare vi haft. Vilka minns vi? Vilka gjorde intryck? Varför var de bra? Ofta hamnar vi att diskutera åldern runt gymnasiet. Hur ensamma alla var, innan vi hade utvecklat vårt gråskaliga synsätt och förstått att alla har sitt att bära. Hur viktigt det var att, kanske inte passa in, men åtminstone inte avvika för mycket. Hur det fanns en lättnad i att inte vara längst ner i hierarkin, att så länge någon annan var längst ner så kan det inte vara jag. Jag tänkte att jag skulle sprida lite kärlek och sökte upp en gammal lärare med ovanligt namn, som gjort stort intryck på mig, med sina undervisningsmetoder. Så här skrev jag:

 

Hej!

Jag skriver till dig eftersom jag tror, och hoppas, att du arbetade på Jordbromalmsskolan i början och mitten av 1990-talet. Du kan omöjligt minnas mig men jag hette då Helena Magnusson och jag, och min klass, hade dig i engelska i sjuan (vilket borde ha varit läsåret 1991/92) och sedan tror jag att du var föräldraledig innan vi fick dig i svenska i nian (läsåret 1993/94).

Om du visste vilket stort intryck du gjorde på oss, och om du kunde ana vilket viktigt avtryck du satt! Du såg oss, ställde krav och trodde att vi kunde! Det fanns inget utantillärande och ändå lärde vi ju oss så himla mycket. Kanske mer om oss själva än om svenska.

Jag minns särskilt tre uppgifter vi hade: en där vi skulle låtsas vara första journalist på plats efter att de förlorade barnen i ”Flugornas herre” hittats (då läste du upp min berättelse och jag var så stolt!); en där vi skrev kärleksdikter som du sedan skrev ut och kopierade upp åt oss under titeln ”9A:s kärleksdikter”; och till sist personlighetsbeskrivningarna – där vi fick beskriva oss själva anonymt och gissa hur vi uppfattas av andra och sedan fick vi gissa vem som var vem. Det är modigt att göra sådana skrivuppgifter på högstadiet.

Jag hoppas innerligt att du har kvar din arbetsglädje, dina nytänkande idéer och alternativa arabetsmetoder, samt din tro på dina elever. Jag gick i en fantastiskt bra gymnasieskola med engagerade lärare och problembaserad inlärning (Fria gymnasieskolan i Haninge) men du är den bästa lärare jag har haft under hela min skolgång (inklusive efterföljande folkhögskola och fem år på universitet) och jag önskar att hela Sveriges skolor skulle bemannas med lärare som du!

Oändligt stort tack för att du fortfarande ger mig hopp om att det kommer att finnas en fungerande skola, också för mina barn.