Vuxenpussel

Det finns naturligtvis många sorters vuxenpussel, det här tillhör ett av de festligare slagen - även kallat "bordsplacering".

Min vän A har en mycket snygg väska som hon slänger omkring med överallt. Hon hävdar att det är en billig kopia och att den äkta varan är mycket dyr. Min fundering är att kanske kanske kan jag belöna mig själv med en sådan när jag får min läkarlegitimation. Exakt hur dyr den är förstod jag inte riktigt (men du kan se det på den här länken). Om du någonsin ser mig bära en sådan väska, är det helt okej att stoppa mig och fråga "Men Helena! Har du ingen SKAM i kroppen?!"

Kvalen med valet

Antagligen är jag inte den enda som skriver om valet idag. Men vissa saker måste jag få ur mig.
Redan vid valet till Europaparlamentet, då SD gick kraftigt framåt, så diskuterades det om det verkligen var rätt taktik att inte låta SD få komma till tals. Så där i backspegeln. Kanske borde de ha fått tala, och så kunde vi hoppas på att Sveriges befolkning är klok nog att ställa sig kritisk till deras ideologi. Hanne Kjöller skriver i DN (på den här länken) om att vi har fria val. Låt dem tala, låt folk ta ställning. Nu sitter vi i en situation där vi har ett riksdagsparti som är större än v och större än c, som media uppmanar oss att inte rösta på. Det är inte vidare demokratiskt. Nu måste vi lyssna. Sveriges befolkning har genom fria demokratiska val, valt att ha dem i sin riksdag. Usch. Nu säger alla riksdagspartier att de aldrig kommer att samarbeta med SD, alla andra partier delar nämligen en moralisk grund. Om man inte kan se att de andra partierna, åtminstone i vissa frågor, delar en del av SD:s frågor så tror jag att man gör sig själv en otjänst. De kommer att påverka. Jag kan starkt rekommendera SR:s dokumentär "Från gatan in i parlamenten" (sök på SR:s hemsida). Det är mitt skräckscenario. Att ett pyttelitet parti som är rasistiskt, får etablerade parter med gemensam "värdegrund" att tänka om.

Så här gick det i Örebro "Hej då alliansen!" 

Nytändning

Det har hänt något i min relation. Hittills har jag levt med finaste Britta som tycker att promenaden mellan ICA och hemmet (ca 10 min), är för mycket utomhusaktivitet.
Idag när jag kom hem, trött och sliten efter rolig möhippa (inte min), så övertalar hon mig först att gå ut i skogen. Och sen vill hon inte åka hem. Trots att det spöregnar. Anledningen?

                                                   Herr Kantarell!

När kroppen inte vill leva fast hjärnan vill

"Jag HATAR att prata om det" textar den ALS-sjuka kvinnan med misstänkt lunginflammation på sin dator, när jag frågar om hon och maken har diskuterat "respiratorfrågan". Lunginflammation är ofta det som tar kol på ALS-patienter. Läggs de i respirator kommer de sällan ur den.
"Om min begravning" lägger hon till. Och sen gråter hon.
Jag håller hennes hand på akutrummet, förklarar att det inte är aktuellt med respirator den här gången men att frågan måste ställas. Jag ordnar med blodprover, röntgen, bakterieodlingar, antibiotika och syrgas.
Jag säger att jag behåller henne ett par dagar men sen får hon komma hem igen. Hon textar ett "tack" innan jag går ut. Jag tror att hon tackar för att hon kommer att få komma hem igen.

Jag rusar till nästa.

"I den lidande mänsklighetens tjänst"

Citatet ovan kommer fårn en minnessten över Ernst Westerlund, läkare i Enköping under mitten av 1800-talet. Jag läser den medicinhistoriska artikeln om honom i Läkartidningen på den här länken.
Han verkar ha varit ointresserad av psykologi men praktiserade KBT. Om hans död skriver ett ögonvittne:

»Jag var närvarande när Ernst Westerlund dog. Det var hans dotter Dora Tolstoy och jag som var närvarande utom döden. Vi satt och småpratade och skämtade som vanligt. Han låg och rökte en stor svart cigarr, och när den var halvrökt gav han ifrån sig den och sa: Dora, läs Fader vår nu, för sen ska jag dö. Hon läste Fader vår. Han vände sig mot väggen och dog lugnt«

I Läkartidningen på den här länken läser jag om att 34 % av Sveriges underläkare tycker att arbetsbelastningen är så hög, att de har övervägt att byta yrke. Kloka Dr N på neurologen menar att vi måste förändra underläkarnas utbildning. Det viktigaste är att vi lär dem att man gör fel, hur man gör fel, och att det är okej att göra fel. Dr N säger "jag har aldrig träffat en underläkare som är rädd för att jobba, däremot har jag träffat många som är rädda för att göra fel." Alldeles för många. Alldeles för rädda.

Funktionellt

Jag är neurologjour. Det bär emot att säga det. Jag tänker mig att en neurologjour är gammal och erfaren, en sådan som andra ringer och frågar om råd. Nu är jag första linjens neurolog. Idag:

Pojken T, 20 år med lindrigt förståndshandikapp, tappar syn och sluddrar. Han är rädd att han har en hjärntumör. Han går hem med migrän.
Mannen I, 65-årig atlet med huvudvärk. Vi tror att han har spänningshuvudvärk. Han har hjärnblödning och körs i helikopter till Uppsala.
Kvinnan K, med diffusa stickningar och domningar i händer och fötter som vi tror är funktionellt (dvs psykiskt). Hon har en allvarlig vitaminbrist och får nu dagliga sprutor.
Och slutligen. Den 23-åriga mannen S. Jag ser honom på intesivvårdsavdelningen. Han har tagit tabletter. Narkosläkaren har just pratat med hans mamma och pappa och talat om att antingen kommer deras son att leva. Med en allvarlig hjärnskada och antagligen kommer han aldrig att gå eller tala mer. Eller så kommer han att vara hjärndöd.

Jag har ett jobb som dagligen berör.

Fingerfärdigt

Nu är det höst. Det vet jag för att jag behöver ha vantar när jag cyklar till tåget på morgonen. Och, för att jag drabbats av mastodontförkylning. Min finaste fästmö kallar mig för sin "lilla snorkråka" och stickar en mössa åt mig. Det är kärlek.

Teambuilding

Att vara i en relation är att vara på lag. Det gäller att hitta lagspelarnas bästa kvalitéer och utnyttja dem på ett sätt som främjar laget. Det är bra om man inte försöker vara lagets stjärna. Det är bra om man är lite individualist så att laget kan ta sig framåt men inte för mycket för då blir det inga mål gjorda.

Vårt lag spelar i lagfärgerna grönt, rosa och guld, och vi spelar enligt detta vackra motto som jag har förevigat i korsstygn.

La vie en rose

Igår såg B och jag filmen "La môme" (på engelska och svenska är titeln "La vie en rose" - helt absurt!) om Edith Piaf. Den var mycket bra, otroligt gripande och tårvätskeframkallande. Den fick mig att minnas något jag läste i "Shantaram" (som jag kanske gillade trots allt?). Jag minns det inte ordagrant längre men det handlade om att när vi är unga så är vi livrädda för att den vi älskar ska sluta älska oss. När vi är äldre så inser vi att rädslan istället handlar om att vi inte ska sluta älska dem, trots att de försvunnit ur vårt liv för länge sen.
Jag tycker att det är vackert, tänkvärt och kanske också lite sant.

Asperger på film

Inom ramen för psykiatriundervisning, både på grundutbildningen och under AT, så tipsas ofta om filmer med psykiatrisk anknytning. Till exempel kan nämnas "Breaking the waves" där Emily Watson spelar Bess - ett exempel på en person med histrionisk personlighetsstörning, "Rainman" där Dustin Hoffman gör en rosad tolkning av en autist och "A beautiful mind" där Russel Crowe ger en bild av schizofreni.

Nu vill jag se filmen "I rymden finns inga känslor" där Bill Skarsgård ger sin tolkning av en person med asperger!

Usch, vad rumssmutsigt

SD försöker bli rumsrena men det går trögt när en av deras politiker skriver i sin blogg att "afrikaner är genetiskt programmerade till att våldta barn". Det har jag läst på den här länken.

Sin egen lyckas smed

För några dagar sedan åt jag middag med en god vän. Jag frågade om han är lycklig och han svarade att "det går upp och ner, men ibland så". Jag är fullkomligt och innerligt lycklig. Hela tiden. När han frågade varför så hade jag lite svårt att formulera det i ord men efter lite trevande så kom jag fram till att det nog beror på att jag känner att på alla plan i livet så befinner jag mig där jag har valt att vara. Jag känner att beslutet har varit mitt och jag vet varför jag har gjort de val jag har gjort. Det tror jag betyder mycket.
Om man vill ha lite hjälp med att klura på sin egen lycka kan man göra det här lyckotestet. Glöm inte att klicka på "analys" efter varje fråga. Det kommer nämligen ingen universallösning på slutet.

Tankefel

Jag läser i Läkartidningen att läkare ofta fattar fel beslut, kör fast i sina egna tankegångar och "glömmer" att ifrågasätta sina diagnoser. Ju bättre man tror att man är på att fatta beslut, desto fler felaktiga beslut fattar man. Tydligen så kan inte graden av utbildning påverka sambandet, så det är alltså ingen kunskapsbrist som är orsaken. Är man intresserad så kan man läsa artikeln här.
Är det ute med oss?

Rätt att bestämma över sitt liv

Jag har just varit på "storrond". Det är en aktivitet där läkare från många olika specialiteter träffas och diskuterar patientfall. Idag var det neurologkliniken som höll i det hela och drog ett fall som i korthet handlade om:

En ung kvinna diagnosticerad med MS vid 17 års ålder. Sjukdomen är aggressiv men med kraftiga läkemedel hålls den i shack. När kvinnan är 27 år vill hon bli gravid. Man sätter ut hennes behandling (som inte är förenlig med levande foster) varpå hon efter tre månader får ett allvarligt skov i sin sjukdom. Man beslutar sig för att ge henne en lovande behandling, som inte är så prövad tidigare, men som har visat goda resultat. Behandlingen används vanligen för benmärgscancer och går ut på att man ger mycket höga doser av cellgifter för att slå ut hela benmärgen. Efter detta skulle hon kunna bli gravid. I övrigt så har kvinnan varit välfungerande och har jobbat 100 % hela tiden, utom vid tidpunkter för skov.

Alltså: vid denna "storrond" ville neurologkliniken diskutera denna nya behandling som endast specialister i blodsjukdomar tidigare har sysslat med, och eventuella biverkningar som alla specialiteter skulle kunna vara inblandade i.
Det här var frågorna som ställdes av auditoriet:

"Hur långt bör man egentligen gå för att låta patienter bestämma själv om de vill ha barn? Borde inte vi som läkare sätta stopp när det så tydligt är förenat med att hon försämras i sin sjukdom?"
"Är det etiskt att låta henne skaffa barn? Vem vet hur många år hon kommer att leva och finnas för barnet?"
"Hur blir egentligen anknytningen mellan patienten och barnet när hon är så sjuk?"
"Hur värderas MS i adoptionsutredningar?"

Föredragande neurolog (som är kvinnans behandlande läkare) började med att förklara att patienten är välfungerande och kapabel att ta hand om ett barn, att det kommer nya läkemedel hela tiden och att man kan förvänta sig en relativt god prognos trots allt, för att slutligen säga att "den här patienten är mycket bestämd och påstridig". Istället för att helt enkelt säga att kvinnan är myndig och vid sina sinnens fulla bruk och i full rätt att bestämma själv om hon vill bli gravid eller inte. Hon förstår riskerna och hon tar dem.