Jag är neurologjour. Det bär emot att säga det. Jag tänker mig att en neurologjour är gammal och erfaren, en sådan som andra ringer och frågar om råd. Nu är jag första linjens neurolog. Idag:
Pojken T, 20 år med lindrigt förståndshandikapp, tappar syn och sluddrar. Han är rädd att han har en hjärntumör. Han går hem med migrän.
Mannen I, 65-årig atlet med huvudvärk. Vi tror att han har spänningshuvudvärk. Han har hjärnblödning och körs i helikopter till Uppsala.
Kvinnan K, med diffusa stickningar och domningar i händer och fötter som vi tror är funktionellt (dvs psykiskt). Hon har en allvarlig vitaminbrist och får nu dagliga sprutor.
Och slutligen. Den 23-åriga mannen S. Jag ser honom på intesivvårdsavdelningen. Han har tagit tabletter. Narkosläkaren har just pratat med hans mamma och pappa och talat om att antingen kommer deras son att leva. Med en allvarlig hjärnskada och antagligen kommer han aldrig att gå eller tala mer. Eller så kommer han att vara hjärndöd.
Jag har ett jobb som dagligen berör.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar