Att ge av sig själv i sin arbetsmiljö

Tack finaste S för de goda samtalen i helgen, för de kloka råden och för hjälpen med insikterna. Insikten om att i nuläget så präglas min arbetsmiljö mer av mina patienter än av mina kollegor. För en del kan det tyckas självklart men för mig var det ett uppvaknande. På jobbet fick jag göra en personlighetskartläggning. Den visar i vilken miljö jag mår som bäst! Jag tyckte att den var träffande när den berättade att jag trivs bäst med att jobba i team, i en miljö som är stimulerande och utvecklande där vi lär av varandra och där alla bidrar med sin kompetens. Jag vill inte vara chef men jag vill vara med och leda.
Jag har hela tiden tänkt att det är så jag vill jobba med mina kollegor! Men nu inser jag att det är så jag vill jobba med mina patienter! Jag har en patient R - intelligent och välutbildad, som plågats av panikångest till och från under många år. Vi är ett jättebra team! Hittills har vi setts en gång i månaden eftersom vi håller på att trappa upp hennes medicin och så lägger vi upp en plan för hur vårt arbete ska se ut tills nästa gång vi ses. Vad ska hon träna på tills dess? Vad är min plan för nästa besök? Vi funkar jättebra.
Sen har vi min patient M - en intelligent och konstnärlig estet. Hon vill inte vara med i mitt team. Jag upplever enorm frustration och trots att vi har setts två gånger och dragit över tiden varje gång så fattar jag fortfarande inte vad jag ska göra med henne. Hon följer inte mina instruktioner och jag följer inte hennes. Jag har frågat henne hur hon vill bli hjälpt men får inget vettigt svar. Inte förrän nu när jag insåg att hon är min arbetsmiljö så kom jag på att jag kanske borde fråga henne hur hon ser på sin egen roll. Vilken är hennes del i teamarbetet? Jag tror på att patienterna har en egen del i sitt tillfrisknande.

Dessutom insåg jag att jag ofta känner att jag fastnar med patienter. Ensam, efter att kurator och sjukgymnast säger att de har gjort de det kan. Då har jag patienten kvar med problem som inte alltid är medicinska. Och då ger jag stödsamtal. Stödsamtal är inget jag har utbildning i. Jag har inte den kompetensen. Jag är inte kompetent nog att utföra de arbetsuppgifterna. Så jag ger av mig själv.

Det ska jag sluta med nu.

6 mimare - 6 vita hästar

Jag såg en föreställning på orionteatern i helgen, tillsammans med min syster. Den var mycket bra och helt obeskrivlig! Andlöst vackert, tror jag är den bästa beskrivningen. Här är en bild från Orionteaterns hemsida:

Jag gillar mimartister, och cirkusartister. Jag fascineras av deras otroliga kroppskontroll, av vad de kan göra med sina kroppar, att de minutiöst kan styra muskler som jag inte ens är medveten om att jag har. I samspelet med hästarna blir det så mycket sagt. Helt utan ord. Åh, vad fint!

Kulturkrockar

Jag läser den här artikeln i Läkartidningen. Den handlar om kulturkrockar i vården och att vi måste översätta mer än språket. Att vi skulle behöva ta oss tid att förklara vår syn på sjukdom, konvalescens, mobilisering och tillfrisknande. Till detta kommer även svårigheter att förstå vårt sätt att se på arbetsfördelning inom vården och patientens eget ansvar för tillfrisknande och mobilisering. Under min termin i Paris insåg jag att sådana förklaringar kan vara nödvändiga även för våra europeiska patienter. Vår sjukvårdskultur är mer olika än vi tror. Läs den, den är kort!

Läkarutlåtande om hälsotillstånd...

... även förkortat LOH. Primärvårdens skräck. Det som gör en del läkare utbrända och att andra byter jobb. den ständiga kampen mot Försäkringskassan. Det intyg som läkaren skriver när alla rehabiliteringsmöjligheter är uttömda och patienten ansöker om varaktig sjukersättning. När alla rehabiliteringsmöjligheter är uttömda.

Jag hade en period på min nya arbetsplats när jag kände mig outnyttjad och lite understimulerad. Det är stor skillnad mellan att jobba på en vårdcentral på landet och att jobba på en inne i en stad. På landet är det inte samma omsättning - av sköterskor, läkare och patienter. Det gör att det är stabilt i arbetsgruppen, lång erfarenhet som fortplantas till de mer oerfarna och att man följer patienterna genom hela livet. Samma patient kommer för egna bekymmer, med sina barn, med sina föräldrar. De kommer i kriser. Alltid till samma vårdcentral.
Inne i staden byter sköterskor och läkare jobb oftare och patienterna flyttar och listar om sig. Inte alls samma kontinuitet. Börja om från början. Många gånger.
Så fick jag i alla fall min egen "lista". En av våra erfarna läkare som arbetat 40 % slutade och hans patientlista var ungefär lagom stor.

Arbetet går in i en ny fas. Min lista. Mina patienter. Mitt ansvar. Denna vecka:
"Hej, jag ringer från Försäkringskassan, jag söker patientens ansvariga läkare."
"Hej, det här var från Försäkringskassan, jag söker patientens behandlande läkare."
"Hej, jag ringer från Försäkringskassan jag skulle vilja komma i kontakt med sjukskrivande läkare."
Att ta över någon annans sjukskrivningar är ingenting jag rekommenderar, särskilt om man aldrig har skrivit ett LOH (vilket min förra vårdcentral, med rätta, höll stenhårt på att det inte ligger inom en AT-läkares kompetens att göra). Läsa journaler, läsa journaler, läsa journaler. Hur har de tänkt? Hur har de tänkt?

Min ytterst korta erfarenhet som jag har av kontakt med Försäkringskassan (efter den här veckan) är mycket positiv! Oj, vad trevliga de var! Vettiga människor som ställde vettiga frågor och som verkligen försökte sätta sig in och förstå. Nu har vi gjort gemensamma planer för de tre patienterna. Att ta över den patientlista jag har (som visade sig full av patienter med långvarig smärta, personlighetsstörningar, ångest- och depressionproblematik) gjorde att jag kände jag mig lite ensam. Ensam med ansvar för patienter som ingen annan orkar med. Nu är jag på lag med Försäkringskassan, för patientens bästa.

OBS! Jag är medveten om att min erfarenhet är minimal men den har en positiv start. Jag tror människor om gott. Jag tror att de vill väl. Jag tror att Försäkringskassans handläggare ofta känner lika mycket frustration och uppgivenhet inför sitt arbete som jag gör.