Att ge av sig själv i sin arbetsmiljö

Tack finaste S för de goda samtalen i helgen, för de kloka råden och för hjälpen med insikterna. Insikten om att i nuläget så präglas min arbetsmiljö mer av mina patienter än av mina kollegor. För en del kan det tyckas självklart men för mig var det ett uppvaknande. På jobbet fick jag göra en personlighetskartläggning. Den visar i vilken miljö jag mår som bäst! Jag tyckte att den var träffande när den berättade att jag trivs bäst med att jobba i team, i en miljö som är stimulerande och utvecklande där vi lär av varandra och där alla bidrar med sin kompetens. Jag vill inte vara chef men jag vill vara med och leda.
Jag har hela tiden tänkt att det är så jag vill jobba med mina kollegor! Men nu inser jag att det är så jag vill jobba med mina patienter! Jag har en patient R - intelligent och välutbildad, som plågats av panikångest till och från under många år. Vi är ett jättebra team! Hittills har vi setts en gång i månaden eftersom vi håller på att trappa upp hennes medicin och så lägger vi upp en plan för hur vårt arbete ska se ut tills nästa gång vi ses. Vad ska hon träna på tills dess? Vad är min plan för nästa besök? Vi funkar jättebra.
Sen har vi min patient M - en intelligent och konstnärlig estet. Hon vill inte vara med i mitt team. Jag upplever enorm frustration och trots att vi har setts två gånger och dragit över tiden varje gång så fattar jag fortfarande inte vad jag ska göra med henne. Hon följer inte mina instruktioner och jag följer inte hennes. Jag har frågat henne hur hon vill bli hjälpt men får inget vettigt svar. Inte förrän nu när jag insåg att hon är min arbetsmiljö så kom jag på att jag kanske borde fråga henne hur hon ser på sin egen roll. Vilken är hennes del i teamarbetet? Jag tror på att patienterna har en egen del i sitt tillfrisknande.

Dessutom insåg jag att jag ofta känner att jag fastnar med patienter. Ensam, efter att kurator och sjukgymnast säger att de har gjort de det kan. Då har jag patienten kvar med problem som inte alltid är medicinska. Och då ger jag stödsamtal. Stödsamtal är inget jag har utbildning i. Jag har inte den kompetensen. Jag är inte kompetent nog att utföra de arbetsuppgifterna. Så jag ger av mig själv.

Det ska jag sluta med nu.