Kärleksfrö

Jag har hört talas om att man kan bli lite extra lättrörd och gråtmild ungefär tre dagar efter förlossningen och det stämmer exakt på mig! Därför bjuder jag på den här fantastiska videon om hur vi i vintras planterade ett hjärtefrö och hoppades och hoppades och hoppades

(jag får lägga till den som en länk istället för blogger kunde inte hitta rätt video: HÄR!

Reviderad recension

Plötsligt hände det något med Knausgårds kamp. Efter 275 sidor blev boken bra. Han blev levande. Och själva nyckelmeningen (lika lång som alla andra meningar i boken) står på sidorna 388 och 389:

Det hade jag från min mor, ända sedan högstadiet hade jag haft långa samtal med henne om människor vi hade mött eller kände, vad de hade sagt, varför de kunde tänkas ha sagt det, varifrån de kom, vilka deras föräldrar var, vilken sorts hus de bodde i, allt invävt i frågor som hade med politik, etik, moral, psykologi och filosofi att göra och de där samtalen, som fortfarande pågick, hade gett min blick en riktning, det var mot det som uppstod mellan människor jag alltid såg, det var det jag försökte förklara, och länge trodde jag också att jag var bra på att se andra människor, men det var jag inte, jag såg ju bara mig själv vart jag än vände mig /.../ (meningen fortsätter alltså)

Där är nyckeln som förklarar hela boken och troligtvis också de kommande fem böckerna i "Min kamp"! Jag har löst gåtan.

Joggingens glädje och pina

Jag har börjat springa igen. När vi bodde i Lindesberg var jag rätt flitig med det men nu har det liksom blivit en paus på åtta månader. Jag tycker inte om att springa men jag gör det ändå eftersom:
1. Jag vet att min kondition är usel.
2. Jag tycker om att vara utomhus.
3. Jag kan se förbättring relativt snabbt.
4. Jag är sjukt nöjd med mig själv när jag har gjort det.

Jag är så nöjd med mig själv att jag brukar tänka "undrar om alla ser på mig vilken hurtig och vältränad människa jag är" när jag cyklar hem. Eller egentligen ska det väl stå att jag brukade tänka så. En gång såg jag mig nämligen i spegeln efter att ha sprungit och då såg jag ut så här:

Nå ja. Det bjuder jag på.
Jag blir också omsprungen av alla. Varje gång någon passerar mig så skriker jag åt mig själv "SPRING I DIN EGEN TAKT" men det hjälper inte. Jag hänger på ändå och sen går (springer) jag in i väggen och så måste jag stanna och gå och då är rundan förstörd.

Jag försöker tänka på Ann Petréns sommarprat. Hon berättade att hon åker längdskidor och blir jämnt omåkt. Hon brukar då tänka att istället för att bli avundsjuk för att någon annan rör sig snabbare (det här är en metafor för hela livet, t.ex. yrkeslivet) så kan man passa på att studera den som är framför och lära sig något om varför den personen rör sig snabbare. Och det viktigaste är att man rör sig framåt. Och det gör jag. Men jag kan inte titta på andra, för då jagar jag dem.
Kanske är det som Sven Nylander sa i sitt sommarprat - att man måste gå in i sig själv och stänga ut resten av världen. Så fort han blev medveten om omvärlden så kände han hur jobbigt det var, hur ont han hade och så tappade han sitt flyt. Jag testade idag. Inte titta framåt på andra människor, bara titta ner i marken och tänka på annat. Det gick så bra att jag nästan sprang på en dam (som inte sprang utan gick).

Idag gav Anna Kåver sommarprat en trevlig och stressfri start på dagen!

Margareta

Jag har studietid på onsdageftermiddagar. Först stannade jag på jobbet för att plugga eftersom jag trodde att jag inte skulle få något gjort hemma. Nu åker jag hem eftersom jag bara jobbar om jag är kvar på jobbet. Det bästa med att komma hem på eftermiddagen det är att jag får dricka kaffe hemma! Åh, så gott det är!

Idag läser jag om demensutredningar och firar Margareta-dagen med kaffe i vackraste högtidskoppen.

Din kamp

Nu har vi haft bokcirkel och diskuterat Knausgårds "Min kamp, 1". Kan inte riktigt bestämma mig för vad jag tycker om den. Han är självupptagen, ofta ganska osympatisk, grubblande och otroligt egocentrerad. Med otroligt många ord, och oerhört många detaljer (han beskriver i en mening på tio rader utan punkt hur han städar badrummet till exempel) så får jag ändå inget grepp om vem han är. Han registrerar detaljer, analyserar sönder och ältar ältar ältar. Men han beskriver sig som en utomstående betraktare och hur många ord han än använder för att berätta vad han gör och hur han reagerar så är det som att jag tänker "har han inga känslor?"

Jag tänker mig att han har existensiell ångest. Det måste han ha. I den här korta intervjun i Babel (12 min) beskriver Knausgård att han är så självkritisk så att han måste skriva så fort att kritiken inte hinner med att censurera. Ju snabbare han skriver desto ärligare är han.

På något sätt känns "Min kamp, 1" som upptakten. Ramen för de andra böckerna. Det grämer mig för det får mig att tro att jag måste läsa alla sex delarna för att fatta grejen. Och kanske kommer jag inte att fatta den då heller.

Det är ju jag!

Jag går från jobbet i tid, trots att det är måndag, nöjd över att hinna till apoteket innan de stänger. Jag lämnar fram mitt körkort, apotekaren blippar in det och utbrister "Nä men det är ju du! Vad kul att se dig!" Jag stirrar dumfånigt på henne någon sekund innan jag förstår att jag är en kändis på det här apoteket. Så klart. Apoteket ligger 20 meter från vårdcentralen och varenda recept jag förskriver hämtas troligtvis ut på det här apoteket. Undrar hur många gånger per dag de ser mitt namn?
Jag överväger nu att hämta ut min egen medicin på ett annat apotek i framtiden men troligen kommer latheten att vinna och jag blir stammis här. Kanske kan man få extra service ibland i sådana fall? Kanske skriva ut en receptlista extra. Eller hålla koll på när medicinen går ut. Eller komma in på VC när de har specialerbjudande på någon hudkräm. Eller så.

Nu ska jag försöka läsa några sidor till i "Min kamp, 1" innan jag går på bokcirkel. 275 av 400 sidor tycker jag berättigar till deltagande...

Det blåser i Gusselby

Idag semesterkänsla vid å-badet i Gusselby. Jag fascineras av att se samma familjer där som förra sommaren. Egentligen är det självklart, badplatsen rymmer inte mycket mer än 10 sällskap och de flesta som bor i Gusselby med omnejd är kanske inte så rörliga. Badplatsen är rogivande och liten. Inte så stojig men så liten att man kan följa allas samtal. Detta innebär att man ser samma familjer kanske fyra timmar per dag under en badsäsong. Man ser som iakttagare hur barnen interagerar (eller utestänger) varandra, hur föräldrar ser (eller inte ser) sina barn och hur de pratar med dem. Roligt var att se att lille August som vi intresserat följde förra sommaren när han som tvååring utforskade stranden tillsammans med sin höggravida mamma, nu är en stor kille med lillebror. Samma sävliga sätt, samma tålmodiga föräldrar. Jag minns att jag såg honom förra sommaren, när han långsamt långsamt var på väg till bilen. Pappa stressade inte, bara väntade. Och väntade, för August hade inte bråttom. Mitt på gräsmattan stod han, vände huvudet mot himlen och sa "Pappa. Det blåser.".

Och de här människorna angår mig inte ens. Jag är en iakttagare.

Sommarprat

Jag är ledig en vecka. Min fru och jag ägnar oss åt att förbättra vår vardag. Skruva ihop garderober, inreda klädkammare, måla om gästrummet, rensa rensa rensa, kasta kasta kasta och upp på den kvalmiga vinden. Det är jag som har målat. Funkar utmärkt när jag har en fru som tycker att allt jag gör är fantastiskt och när jag kan lyssna på Sommar i P1 under tiden. Jag blir totalt inne i berättelserna och koncentrerar mig på att följa med i pratet och vips har det gått 90 min och nästan hela rummet är målat.

Jag har laddat ner sommarpratare i flera år men jag tycker bäst om att lyssna live. Det är då man upptäcker de oväntat bra. Jag visste redan från början att jag skulle vilja höra Mark Levengod som alltid är bra, Torgny Lindgren som jag nyligen både läst och hört och Beate Grimsrud vars bok vi läste i förra bokcirkelnträffen. Men jag trodde inte att jag skulle bli så rörd av Nanne Grönwall så att jag skulle bli sittandes med skruvmejseln i min sysslolösa hand och bara lyssna. Och efter att ha hört Henrik Larssons och Sven Nylanders sommarprat kommer jag aldrig mer att öppna en kvällstidning. Inte för att jag brukar köpa dem men nu kommer jag inte ens att läsa dem gratis om möjligheten finns.

Innan renovering hann jag också semestra vid Höga Kusten en långhelg tillsammans med mina föräldrar, som båda fyller 60 år i år, och mina syskon. En sådan familjesemester har vi inte haft på över 15 år. Alla var sams, ingen slogs, alla njöt. Och jag fick en ny kompis:

Det här är jag, min brors hund Flisan och pappa.