Din kamp

Nu har vi haft bokcirkel och diskuterat Knausgårds "Min kamp, 1". Kan inte riktigt bestämma mig för vad jag tycker om den. Han är självupptagen, ofta ganska osympatisk, grubblande och otroligt egocentrerad. Med otroligt många ord, och oerhört många detaljer (han beskriver i en mening på tio rader utan punkt hur han städar badrummet till exempel) så får jag ändå inget grepp om vem han är. Han registrerar detaljer, analyserar sönder och ältar ältar ältar. Men han beskriver sig som en utomstående betraktare och hur många ord han än använder för att berätta vad han gör och hur han reagerar så är det som att jag tänker "har han inga känslor?"

Jag tänker mig att han har existensiell ångest. Det måste han ha. I den här korta intervjun i Babel (12 min) beskriver Knausgård att han är så självkritisk så att han måste skriva så fort att kritiken inte hinner med att censurera. Ju snabbare han skriver desto ärligare är han.

På något sätt känns "Min kamp, 1" som upptakten. Ramen för de andra böckerna. Det grämer mig för det får mig att tro att jag måste läsa alla sex delarna för att fatta grejen. Och kanske kommer jag inte att fatta den då heller.