Jag har börjat läsa Daniel N Sterns bok "Ett litet barns dagbok". Jag har bara kommit till första kapitlet men har redan lite oro för framtiden. Stern har ägnat sitt liv åt spädbarnsforskning. Han menar att spädbarnets värld byggs upp och får konturer genom interaktionen med föräldrarna. Det låter kanske självklart men när man tänker efter lite - också skrämmande. Det han menar är att allt vi (föräldrar) tolkar in i spädbarnets beteende formar hans/hennes värld. Vi har redan en bild av barnet och det svåra kommer när vår bild inte stämmer med barnets självbild. T.ex. att man säger att barnet är lik farfar - lugn och stark, eller charmig som mamma, då är allt det våra tolkningar och förväntningar som barnet till slut gör till sina. Eller som vi brukar säga om vår son, att han är snäll och söt.
Jag tänker också på min egen pappa och vår relation. Min pappa och jag har mycket olika bild av vilka vi är och ingen av oss trivs i den bild som den andra har. Våra bilder av varandra passar helt enkelt inte med de bilder vi har av oss själva. Detta gör att vi har en del konflikter. Varje gång min pappa säger något till mig så gör han det utifrån den bild han har av mig. Och varje gång vill jag opponera mig, inte mot det han säger utan mot den bild han har av mig som person. Varje gång som jag "revolterar" mot hans bild av mig så befäster jag den bilden.
Det är ett stort ansvar man har som förälder. Samtidigt tänker jag att hur vi än gör så kommer vi att göra saker som vårt barn uppfattar som "fel". Vi kan bara hoppas på att vi inte gör några katastrofala fel.
söndag 14 augusti 2011
lördag 13 augusti 2011
Fotbollsmetafor
Jag sitter på morgonen och lyssnar på Pia Sundhages sommarprat, min fru sover i vår säng, vår son sover på mitt bröst. Sundhage pratar fotboll fotboll fotboll och jag tänker på min egen lagmetafor när jag och min fru försökte hitta ett bra "vi-tänk", vilket jag skrev om i september 2010 under rubriken "Teambuilding". Sunhage (som pratar om fotboll) menar att:
- vi är vår miljö och vi gör varandra bra.
- alla i laget har ansvar för att resultatet blir bra.
- för att nå önskat resultat krävs glädje och intresse (eller passion om ni så vill) men det handlar också om tålamod.
- det kan vara tufft med så mycket tålamod och därför är det nödvändigt att du vet vad du håller på med.
Sundhage pratar också om att fokusera på det som är bra. De filmar alla träningar och spelar sedan upp filmsekvenser med allt de gör bra och förstärker detta. De spelar filmen fram till just innan det går dåligt. Där stannar de filmen och ställer frågan "Vad har vi för möjligheter att gå vidare härifrån" (dvs alternativa lösningar till det som hände)? Om och om igen får hon spelarna att sätta ord på vad de gör bra. På så sätt blir det konkret, spelarna vet vad de själva gjorde som gjorde att det blev bra, det ger en känsla av sammanhang, att kunna påverka och att kunna upprepa.
Om du vattnar runt omkring dig så växer människorna runt omkring dig, och det gör de genom tillit. Livet är en enda lång träning, ibland är det tufft ibland går det bra. Parallellerna till en relation är så uppenbara att de talar för sig själva.
Jag har världens bästa fru.
- vi är vår miljö och vi gör varandra bra.
- alla i laget har ansvar för att resultatet blir bra.
- för att nå önskat resultat krävs glädje och intresse (eller passion om ni så vill) men det handlar också om tålamod.
- det kan vara tufft med så mycket tålamod och därför är det nödvändigt att du vet vad du håller på med.
Sundhage pratar också om att fokusera på det som är bra. De filmar alla träningar och spelar sedan upp filmsekvenser med allt de gör bra och förstärker detta. De spelar filmen fram till just innan det går dåligt. Där stannar de filmen och ställer frågan "Vad har vi för möjligheter att gå vidare härifrån" (dvs alternativa lösningar till det som hände)? Om och om igen får hon spelarna att sätta ord på vad de gör bra. På så sätt blir det konkret, spelarna vet vad de själva gjorde som gjorde att det blev bra, det ger en känsla av sammanhang, att kunna påverka och att kunna upprepa.
Om du vattnar runt omkring dig så växer människorna runt omkring dig, och det gör de genom tillit. Livet är en enda lång träning, ibland är det tufft ibland går det bra. Parallellerna till en relation är så uppenbara att de talar för sig själva.
Jag har världens bästa fru.
fredag 12 augusti 2011
Att vara rädd för att dö
Jag hör Jan Carlzon sommarprata och han säger "jag är inte rädd för att dö, jag är rädd för att inte leva". Jag tycker att det låter fint. Jag funderar och undrar om det är så jag också känner men kommer fram till att det inte är det. Jag är rädd för att dö. Jag tycker att jag är bra på att leva. Jag gör val som får mig att må bra. Men jag är rädd för att dö. För att inte få vara med. För att missa "nåt". Detta "nåt" har tyckts mig löjligt fram till att min son föddes. Helt plötsligt rymmer detta "nåt" allt som är viktigt.
tisdag 9 augusti 2011
Föräldrapenning
Angående bemötande. Vi har en mycket trevlig och snäll handläggare på Försäkringskassan men inte alltid så kunnig. Det började med att jag skulle ta ut "tillfällig föräldrapenning" under tio dagar i samband med förlossningen. I många fall tas de dagarna ut av pappan till barnet men dagarna "tillhör" mamman och min fru skulle därmed kunna ge dem till vem som helst.
Försäkringskassan säger "oj då, det här är ju inte så vanligt, jag måste fråga våra specialister, om du kan ta tillfällig föräldrapenning eller så kallade "pappadagar", som vi brukar säga". Vi försöker förklara att B hade ju kunnat ge dagarna till grannen om hon hade velat så varför skulle hon inte kunna ge dem till mig?
Nu har i alla fall Anna-Karin på Försäkringskassan kollat med specialisterna och föräldradagarna är mina. Dessutom har hon låtit registrera mig som "Förälder 3" vilket innebär att min fru kan överlåta föräldradagar till mig även i fortsättningen. Detta gäller fram till att adoptionen går igenom.
Vårt barn har nu alltså en "förälder 1" och en "förälder 3" men ingen "förälder 2".
Tack till Anna-Karin på Försäkringskassan!
söndag 7 augusti 2011
PRIDE
Om PRIDE kan man tycka vad man vill och vad jag tycker tänker jag inte gå in på här. Nästa år kommer vi i alla fall gå med i paraden under banderollen "Regnbågsfamiljer".
PRIDE ligger alltid första veckan i augusti vilket mediamässigt är både en fördel och en nackdel. Fördelen är att det ofta är nyhetstorka mitt i industrisemestern och att PRIDE därför får mycket mediautrymme. Jag brukar gilla att de statliga museerna erbjuder guidad queervisning av sina utställningar. Det brukar vara lärorikt och tankeväckande. Tankeväckande för att det blir så uppenbart att alla guidade visningar är tolkningar av ett ett selekterat urval.
I år har jag och min son ägnat timmar åt att titta på dokumentärer på SVTplay. Tack och lov har vi haft turen att få ett barn som är så snällt att föräldraledigheten känns som semester. Vi har hittills sett: "HBT-personer om sina kroppar", "Homosexuella djur", "Är han en hon, eller?" och "Könets vetenskap". Ska du se en av dem, tycker jag att du ska se Könets vetenskap!
onsdag 3 augusti 2011
Kapten Nemos barn
Jag har sett dokumentären "Kapten Nemos barn" på SVTplay (länk). Den handlar om pojkarna Valter och Bosse som förväxlades på sjukstugan i Bureå när de föddes på 1940-talet. Processen för att "justera" bytet inleddes när pojkarna var 3 år och strax före att de fyllde sju år kom domen som sa att pojkarna skulle bytas tillbaka.
Detta är en sann historia. Vad gör man i en sådan situation? Förutom att önska att man aldrig hade upptäckt det. Familjerna bodde sex kilometer ifrån varandra. Byter man tillbaka, för att biologin är så viktig? Struntar man i det, för att biologin inte är viktig? Dessutom var ju allt ett misstag. Inget barn var omhändertaget eller placerat av sociala skäl, utan ett biträde mindes inte vilket barn som var vilket.
Historien är hårresande och fruktansvärd. Men också tänkvärd.
Jag är inte vårdnadshavare till min son. Rent juridiskt är min fru ensamstående mamma. Det är formalia att göra mig till vårdnadshavare men tills dess är tanken olidlig - att om det (gud förbjude) skulle hända något, då har jag ingen rätt till honom. Då har jag ingen rätt till honom.
Jag kan åtminstone trösta mig med att han aldrig lämnade min och B:s åsyn när vi var på sjukhuset. Han är inte förväxlad med någon. Han är rätt barn.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)