Jag har sett dokumentären "Kapten Nemos barn" på SVTplay (länk). Den handlar om pojkarna Valter och Bosse som förväxlades på sjukstugan i Bureå när de föddes på 1940-talet. Processen för att "justera" bytet inleddes när pojkarna var 3 år och strax före att de fyllde sju år kom domen som sa att pojkarna skulle bytas tillbaka.
Detta är en sann historia. Vad gör man i en sådan situation? Förutom att önska att man aldrig hade upptäckt det. Familjerna bodde sex kilometer ifrån varandra. Byter man tillbaka, för att biologin är så viktig? Struntar man i det, för att biologin inte är viktig? Dessutom var ju allt ett misstag. Inget barn var omhändertaget eller placerat av sociala skäl, utan ett biträde mindes inte vilket barn som var vilket.
Historien är hårresande och fruktansvärd. Men också tänkvärd.
Jag är inte vårdnadshavare till min son. Rent juridiskt är min fru ensamstående mamma. Det är formalia att göra mig till vårdnadshavare men tills dess är tanken olidlig - att om det (gud förbjude) skulle hända något, då har jag ingen rätt till honom. Då har jag ingen rätt till honom.
Jag kan åtminstone trösta mig med att han aldrig lämnade min och B:s åsyn när vi var på sjukhuset. Han är inte förväxlad med någon. Han är rätt barn.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar