HBTQ-utbildning

I Örebro läns landsting så organiserar ST-läkarna (de som håller på att bli specialister) utbildningsseminarium på våren och på hösten. Jag har just varit på ett tvådagarsseminarium om HBTQ. Ett sådant ämne är naturligtvis svårt att planera, var ska man lägga ribban när seminariet vänder sig till 30 läkare i olika åldrar med vitt skilda erfarenheter? Jag tycker att de lyckades ganska bra. Sen finns det alltid vissa (ingen nämnd och ingen glömd) som är skrämmande omedvetna om sin egen okunnighet. Okunnigheten i sig är inget som stör mig, vi har olika erfarenheter och man kan inte ha upplevt allt och ha kunskap om allt. Det är omedvetenheten om okunskapen som stör mig. Att man inte skäms för att ställa de frågor man ställer.

Jag själv blev mest berörd av de personliga berättelserna:

Uno, född på 1940-talet, som berättar hur han som 20-åring arbetar som sjuksköterska inom psykiatrin. En 40-årig manlig patient blir intagen. Han lider av homosexualitet. Den 20-åriga homosexuella Uno ser hur patienten behandlas genom att sövas ned i 6 veckor för att sedan väckas till ett "friskt" liv. 

Uno berättar också hur han stod vid sin partners sida under hans cancersjukdom. De hade varit sambo i 32 år och när de sökte vård så sågs hans partner som "utan nära anhöriga". Det känns väldigt aktuellt i mitt liv. Känslan av att inte räknas.

Maria (född på 1950-talet) berättar att hon hade en könsöverskridande beteende redan som barn. Som 5-åring blev hon intagen på sluten barnpsykiatrisk avdelning och som 10-åring behandlades hon med Hibernal (tung neuroleptika som användes vid psykossjukdomar). 1999 genomgick hon ett könsbyte.

Tingsrätten

Britta ringer till Tingsrätten för att fråga om man kan ansöka om adoption innan faderskapsutredningen är nedlagd. Efter mycket om och men så blir svaret "ja". Skönt, eftersom faderskapsutredningen har blivit försenad. På nätet, när om man läser om adoption, så står att "en lista på de dokument som behöver bifogas ansökan finns hos din lokala Tingsrätt". Vi kan inte hitta någon sådan lista på Örebros Tingsrätts hemsida. Vi frågar i telefon men svaret blir att det inte finns någon lista utan att vi får skicka med sådant som vi tycker är av betydelse. Elisabeth på Socaltjänsten har redan fått mig att begära urdrag ur Försäkringskassans register, Kronofogdens register och Skatteverkets register. 

Vi frågar också på Tingsrätten om de har en blankett att fylla i för adoptionsansökan? På Socialtjänsten har vi fått beskedet att Socialtjänsten förut tillhandahöll blanketten (som är Tingsrättens) men i den web-baserade tidsåldern så har de slutat med det. Tingsrätten har dock ingen blankett på hemsidan och kvinnan i telefonen säger att Socialtjänsten brukar ge ut den. "Men det är ju ER blankett!" försöker Britta men - nej, den finns inte. 

Vad ska man skriva i ansökan? Det kan inte kvinnan i telefonen svara på eftersom hon inte får ge råd i enskilda ärenden. Finns det inga riktlinjer om vad en adoptionsansökan bör innehålla? Nja. Inte som hon kan säga. Men om det inte är tillräckligt så begär Tingsrätten komplettering. Är det inte mer effektivt att de bara säger vad de vill ha från början då?

Nu har jag skrivit förnedringsbrevet i alla fall.

Ny handläggare på socialtjänsten

Den 15/9 fick vi en ny handläggare på socialtjänsten - Berit. Berit informerar oss om att nämnden (som beslutar om nedläggning av faderskapsutredningen) hade möte den 14/9 men där var vår utredningen inte med.


Om gruppchefen hade svarat på vårt första mejl hade vi vetat att Elisabeth var borta och vi hade kunnat få in utredningen i tid.


Nästa möte där nämnden kan fatta beslut är om en månad. 
Men - vänta nu! Elisabeth hade ju ringt till nämnden och frågat om inte utskotten får fatta beslut om faderskap, och de har ju möte var 14:e dag! Nej, säger Berit, det beslutet måste fattas på ordinarie möte om en månad.


Men Elisabeth hade ju ringt och kollat...


Adoptionsutredningen då? 
Ja, säger Berit, den kan ju inte öppnas förrän socialtjänsten har fått en begäran från Tingsrätten. 
Fast Elisabeth har ju redan gjort första delen. Nej, säger Berit, det får man inte. 
Kan vi boka ny tid för hembesök? Nej, säger Berit, det går inte förrän de har en begäran från Tingsrätten.


Efter mycket tjat bokar vi till slut en ny tid men inte förrän om en månad. 
Hoppas att Elisabeth är tillbaka då.

Bakslag i adoptionsfrågan

Vi förstod att vi hade tur när vi träffade Elisabeth på Socialtjänsten. Hon har varit noga med att poängtera att hon gör ingen riktig "utredning" utan att processen är formalia och vi ska göra den så fort och smidigt som möjligt. Därför var hon hjälpsam nog att göra så mycket hon bara kunde innan B föddes. Hon gjorde faderskapsutredningen och första intervjun till adoptionsutredningen. Kvar var bara hembesöket och det går (av naturliga skäl) inte att göra innan barnet är fött. Tyvärr är det också så att hon kan inte avsluta faderskapsutredningen innan barnet är fött och har fått ett personnummer. Hon kan heller inte öppna en akt på vårt barn förrän han har ett personnummer. 
Vårt barn föddes den 28/7 och det var den dagen Elisabeth skulle gå på semester. Tyvärr hann hon bli sjukskriven innan dess. Men det visste inte vi.
En vecka innan Elisabeths semester skulle vara över, skickade vi ett mejl med B:s personnummer, bara ifall att det inte hade kommit automatiskt från Skattemyndigheten, och sa att "vi ses på hembesöket den 14/9".  Elisabeth var ju sjukskriven (fortfarande utan att vi visste om det) och någon annan läste hennes mejl (gruppchefen) men meddelade oss inte att Elisabeth inte är på plats.

Onsdagen den 14/9: Jag går tidigare från jobbet, Britta åker tidigare från universitetet. Vi väntar. När Elisabeth är 20 minuter sen ringer vi till kommunens växel som säger att "hon verkar vara sjuk". Vi skickar ett mejl, "hoppas att det inte är något allvarligt" och "kan vi boka en ny tid så snart som möjligt" och "är faderskapsutredningen nedlagd?". Vi får svar från gruppchefen att Elisabeth är sjukskriven på obestämd tid, faderskapsutredningen är inte nedlagd och ingen akt är öppnad.

Veckans mest beklämmande möte

En liten tunn flicka på 17 år, är min patient. Hon kommer själv. Hon har komplex för sina bröst, som är alldeles för små och hon vill ha remiss för bröstförstoring.
Det finns flera anledningar till att jag inte kan skriva en sådan remiss, t.ex. för att hon inte är myndig, för att hon inte har växt klart och för att Sveriges alla kirurgkliniker har en överenskommelse om att inte utföra bröstförstoringar.
Jag förklarar det här för min patient men hon säger att alla hennes kompisar säger att hon är så "platt" och hennes mamma (som själv har opererat sina bröst) säger att hennes bröst aldrig kommer att bli större. Jag säger att det inte verkar vara så schyssta kompisar.
När den korta konsultationen avslutas med att jag inte kan hjälpa henne på det sätt som hon vill bli hjälpt reser hon sig upp, sträcker fram handen och säger

"tack för att du var snäll i alla fall".
Och det har jag tänkt på sedan dess.

Adoption

Om man är två kvinnor som inseminerar via klinik i Sverige så blir båda föräldrarna automatiskt vårdnadshavare. Vi har inseminerat i Danmark och då måste jag adoptera vårt barn för att bli vårdnadshavare, trots att Britta och jag är gifta. Så här ser gången ut:
Först gör socialtjänsten en faderskapsutredning, utredningen skickas sedan till nämnden (kommunpolitiker) som fattar beslut om att det inte finns någon fader.
Efter det kan vi ansöka hos tingsrätten om adoption och då skickar de en begäran till socialtjänsten om att göra en adoptionsutredning av mig. När utredningen är klar så ska även det beslutet fattas av nämnden som sedan meddelar tingsrätten sitt beslut. 
Vi har haft stor tur. Elisabeth på socialtjänsten har gjort så mycket hon har kunnat innan vårt barn föddes. Hon har gjort faderskapsutredningen och första delen av adoptionsutredningen och hon poängterar att utredningarna är formalia. Resten går inte att göra innan barnet har ett personnummer. Och ändå. Jag känner mig kränkt.
Detta modeord som jag ofta raljerar med. Men jag känner mig kränkt, förödmjukad och ifrågasatt.