HBTQ-utbildning

I Örebro läns landsting så organiserar ST-läkarna (de som håller på att bli specialister) utbildningsseminarium på våren och på hösten. Jag har just varit på ett tvådagarsseminarium om HBTQ. Ett sådant ämne är naturligtvis svårt att planera, var ska man lägga ribban när seminariet vänder sig till 30 läkare i olika åldrar med vitt skilda erfarenheter? Jag tycker att de lyckades ganska bra. Sen finns det alltid vissa (ingen nämnd och ingen glömd) som är skrämmande omedvetna om sin egen okunnighet. Okunnigheten i sig är inget som stör mig, vi har olika erfarenheter och man kan inte ha upplevt allt och ha kunskap om allt. Det är omedvetenheten om okunskapen som stör mig. Att man inte skäms för att ställa de frågor man ställer.

Jag själv blev mest berörd av de personliga berättelserna:

Uno, född på 1940-talet, som berättar hur han som 20-åring arbetar som sjuksköterska inom psykiatrin. En 40-årig manlig patient blir intagen. Han lider av homosexualitet. Den 20-åriga homosexuella Uno ser hur patienten behandlas genom att sövas ned i 6 veckor för att sedan väckas till ett "friskt" liv. 

Uno berättar också hur han stod vid sin partners sida under hans cancersjukdom. De hade varit sambo i 32 år och när de sökte vård så sågs hans partner som "utan nära anhöriga". Det känns väldigt aktuellt i mitt liv. Känslan av att inte räknas.

Maria (född på 1950-talet) berättar att hon hade en könsöverskridande beteende redan som barn. Som 5-åring blev hon intagen på sluten barnpsykiatrisk avdelning och som 10-åring behandlades hon med Hibernal (tung neuroleptika som användes vid psykossjukdomar). 1999 genomgick hon ett könsbyte.