Jag fick denna länk skickad till mig från min bästa vän S. S och jag har känt varandra i många år, sedan gymnasiet. Allt jag kan om varaktiga relationer, har jag lärt mig tillsammans med henne. Det finns ingen annan som jag har så givande och utvecklande samtal med. Hon gör mig till den jag är. Under en period, för inte så länge sedan, hade vi en s.k. paus. Den längsta i vår historia. Det hade varit på gång länge, våra liv hade tagit skilda vägar och vi hade tappat kommunikationen och kunde inte hänga med i varandras liv.
Hänga med, som i att förstå vad vi sa bakom orden.
Hänga med, som i att förstå vad som är viktigt och varför, för den andra. Hänga med, som i att förstå vad den andra kände och gick igenom under tiden våra liv förändrades.
Hänga med, som i att tappa lyhördheten.
Lyhördheten har annars varit kännetecknande för vår relation. Vi pratar och pratar och pratar. Resonerar, analyserar, reflekterar och diskuterar. Vi utvecklas.
Jonathan Safran Foer skriver "alla är alltid i behov av något som en annan människa kan ge, det må vara odelad uppmärksamhet, ett vänligt ord eller djup empati. Det finns inget bättre man kan göra med sitt liv än att vara lyhörd för den sortens behov."
Under min och S:s paus tänkte jag att jag kommer att sluta utvecklas som person nu.
Kanske är det inte sant, men jag ät oändligt tacksam över att vi hittade tillbaka till varandra.
lördag 22 juni 2013
Läkarupprop för bättre vård
Jag vet inte om du läste Maciej Zarembas artikelserie om den olönsamme patienten? Om inte, så borde du göra det. Den angår alla som lever i Sverige, som någon gång kan tänkas söka vård i Sverige eller som känner någon som någon gång kan tänkas söka vård i Sverige. Den angår alla som arbetar inom vården och den angår alla som känner någon som arbetar inom vården. Den angår alla som har rösträtt i Sverige.
Jag fann artikelserien djupt drabbande och mycket nära sanningen, även om vårdvalsystemet ser lite olika ut beroende på vilket landsting man befinner sig i.
Den senaste veckan har det spritts ett "läkarupprop för bättre vård" på facebook. Sedan kunde man läsa det i Läkartidningen och igår även i DN. Jag har skrivit på, liksom 3000 andra. Jag tror att det är viktigt att säga ifrån. På många arbetsplatser så kommer hela tiden nya direktiv som ska styra verksamheten och även om folk inte tycker att de är bra så finner man sig och arbetar på. Jag tror att detta gäller särskilt i yrken där man arbetar med människor. T.ex. läkare, lärare, socialsekreterare, handläggare på Försäkringskassan och Arbetsförmedlingen. Man protesterar inte vilt eftersom verksamheten måste rulla på, annars blir patienterna drabbade. Eller eleverna. Eller de äldre. Eller försäkringstagarna. Maken till arbetsmoral hos handläggare på Försäkringskassan, ha jag sällan sett. Få protesterar.
Därför tycker jag att Läkaruppropet är ett bra initiativ men utan konkreta förslag på åtgärder så kommer man ingen vart. Detta är min fasta övertygelse att vill du göra skillnad så måste du komma med åtminstone ett enda förslag till hur, så att man har något att utgå ifrån. Jag förväntar mig inget annat än att detta upprop inte leder till någonting och har fallit i glömska om en vecka.
Vi har faktiskt skrivit ett liknande upprop på min vårdcentral, som riktar sig till landstingsledningen i landstinget där jag är verksam. Jag är oerhört stolt över det vi presterat och det gensvar vi har fått. Vårt brev utgår från arbetssituationen i vårt landsting och i primärvården i synnerhet. Vi har också presenterat ett åtgärdsförslag och mejlat ut brevet till alla landstingets läkare. Många har valt att skriva på, men väldigt många har också avstått. Alla håller inte med om de problem vi ser men framförallt är det så att vi inte är överens om vad som ska göras åt det. Det spelar inte så stor roll, för det har blivit en väldigt bra diskussion inom läkarkåren och förhoppningsvis får vi till stånd det möte med landstingsledning och sjukhusledning, som vi har önskat. Om vi kan få till stånd ett lösningsfokuserat möte är tveksamt, men det är vårt önskemål.
Jag fann artikelserien djupt drabbande och mycket nära sanningen, även om vårdvalsystemet ser lite olika ut beroende på vilket landsting man befinner sig i.
Den senaste veckan har det spritts ett "läkarupprop för bättre vård" på facebook. Sedan kunde man läsa det i Läkartidningen och igår även i DN. Jag har skrivit på, liksom 3000 andra. Jag tror att det är viktigt att säga ifrån. På många arbetsplatser så kommer hela tiden nya direktiv som ska styra verksamheten och även om folk inte tycker att de är bra så finner man sig och arbetar på. Jag tror att detta gäller särskilt i yrken där man arbetar med människor. T.ex. läkare, lärare, socialsekreterare, handläggare på Försäkringskassan och Arbetsförmedlingen. Man protesterar inte vilt eftersom verksamheten måste rulla på, annars blir patienterna drabbade. Eller eleverna. Eller de äldre. Eller försäkringstagarna. Maken till arbetsmoral hos handläggare på Försäkringskassan, ha jag sällan sett. Få protesterar.
Därför tycker jag att Läkaruppropet är ett bra initiativ men utan konkreta förslag på åtgärder så kommer man ingen vart. Detta är min fasta övertygelse att vill du göra skillnad så måste du komma med åtminstone ett enda förslag till hur, så att man har något att utgå ifrån. Jag förväntar mig inget annat än att detta upprop inte leder till någonting och har fallit i glömska om en vecka.
Vi har faktiskt skrivit ett liknande upprop på min vårdcentral, som riktar sig till landstingsledningen i landstinget där jag är verksam. Jag är oerhört stolt över det vi presterat och det gensvar vi har fått. Vårt brev utgår från arbetssituationen i vårt landsting och i primärvården i synnerhet. Vi har också presenterat ett åtgärdsförslag och mejlat ut brevet till alla landstingets läkare. Många har valt att skriva på, men väldigt många har också avstått. Alla håller inte med om de problem vi ser men framförallt är det så att vi inte är överens om vad som ska göras åt det. Det spelar inte så stor roll, för det har blivit en väldigt bra diskussion inom läkarkåren och förhoppningsvis får vi till stånd det möte med landstingsledning och sjukhusledning, som vi har önskat. Om vi kan få till stånd ett lösningsfokuserat möte är tveksamt, men det är vårt önskemål.
fredag 21 juni 2013
Homobarn
Kanske har du läst om den här boken?
Om du känner något barn, eller någon som har barn, och vill ge en present någon gång, så kan du ge den här. Om du arbetar på en förskola eller känner någon som arbetar på en förskola, eller om du bor i närheten av en förskola, kan du också ge bort den.
Vi har läst recensionen i DN och nu lånat den på Varbergs fina bibliotek. Det är en sann historia om Roy och Silo som är ett par och som får ta hand om ett övergivet ägg.
"Bebi" säger Bruno och pekar på pingvinungen.
"Ja", säger jag, "och hon har två pappor, ungefär som du"
"Nej. Mamma!"
"Ja, det är sant, du har ju två mammor"
"Min mammor!"
Vi har läst recensionen i DN och nu lånat den på Varbergs fina bibliotek. Det är en sann historia om Roy och Silo som är ett par och som får ta hand om ett övergivet ägg.
"Bebi" säger Bruno och pekar på pingvinungen.
"Ja", säger jag, "och hon har två pappor, ungefär som du"
"Nej. Mamma!"
"Ja, det är sant, du har ju två mammor"
"Min mammor!"
torsdag 20 juni 2013
Ninas resa
På semestern så läser jag. Britta frågade först om jag verkligen behövde ha med mig så många böcker, och det kanske jag egentligen inte behöver. För jag kommer antagligen inte att hinna läsa dem alla. Men bara tanken på att jag inte ska ha något att läsa tvingar mig att packa ned tre till. Bara ifall att.
Jag började med "Ninas resa" av Lena Einhorn. Den rekommenderades till mig för säkert 6-7 år sedan av en bekant jag hade på QX. Sanna var en av flera som jag nästan kände var en "vän", trots att vi aldrig träffades i verkliga livet. Vi utbytte många lästips och en hel del restips. Varför, och i vilket sammanhang, hon rekommenderade boken minns jag inte.
Det som drabbar mig mest är, inte skildringen av att leva i krig, utan att leva gömd. Den skildringen känns väldigt här och nu, mitt i vår verklighet. Det pågår nu. Det pågår här. De människorna är också någon. Någon viktig.
Detta är några av de stycken som fastnar hos mig:
"Hon gjorde inte det här för pengar. Utan hon gav oss denna tillflyktsort bara för att hon hade empati, och ville hjälpa. De flesta människor som hjälpte till i Polen gjorde det för att de fick en kompensation av pengar eller annat. Men det fanns också en del av befolkningen, även om den var liten, som gjorde det här av människokärlek, en vilja att hjälpa. Det var ju fantastiskt att hon ville gömma oss, den här kvinnan."
"Ju längre tiden gick, desto större blev min känsla av att inte finnas till. När man jämför med tillvaron i nettot, eller, än värre, i koncentrationslägren - den otroliga svälten, alla sjukdomar och den ständigt närvarande döden - förefaller kanske min tillvaro som gömd ha varit paradisisk. Men det var den inte, just för att man inte existerade, man fanns inte till. Man var gömd, men vilket ögonblick som helst kunde man dras fram i dagsljuset och förintas. Känslan att inte ha rätt att existera är någonting oerhört svårt att acceptera."
Jag började med "Ninas resa" av Lena Einhorn. Den rekommenderades till mig för säkert 6-7 år sedan av en bekant jag hade på QX. Sanna var en av flera som jag nästan kände var en "vän", trots att vi aldrig träffades i verkliga livet. Vi utbytte många lästips och en hel del restips. Varför, och i vilket sammanhang, hon rekommenderade boken minns jag inte.
Det som drabbar mig mest är, inte skildringen av att leva i krig, utan att leva gömd. Den skildringen känns väldigt här och nu, mitt i vår verklighet. Det pågår nu. Det pågår här. De människorna är också någon. Någon viktig.
Detta är några av de stycken som fastnar hos mig:
"Hon gjorde inte det här för pengar. Utan hon gav oss denna tillflyktsort bara för att hon hade empati, och ville hjälpa. De flesta människor som hjälpte till i Polen gjorde det för att de fick en kompensation av pengar eller annat. Men det fanns också en del av befolkningen, även om den var liten, som gjorde det här av människokärlek, en vilja att hjälpa. Det var ju fantastiskt att hon ville gömma oss, den här kvinnan."
"Ju längre tiden gick, desto större blev min känsla av att inte finnas till. När man jämför med tillvaron i nettot, eller, än värre, i koncentrationslägren - den otroliga svälten, alla sjukdomar och den ständigt närvarande döden - förefaller kanske min tillvaro som gömd ha varit paradisisk. Men det var den inte, just för att man inte existerade, man fanns inte till. Man var gömd, men vilket ögonblick som helst kunde man dras fram i dagsljuset och förintas. Känslan att inte ha rätt att existera är någonting oerhört svårt att acceptera."
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)