På semestern så läser jag. Britta frågade först om jag verkligen behövde ha med mig så många böcker, och det kanske jag egentligen inte behöver. För jag kommer antagligen inte att hinna läsa dem alla. Men bara tanken på att jag inte ska ha något att läsa tvingar mig att packa ned tre till. Bara ifall att.
Jag började med "Ninas resa" av Lena Einhorn. Den rekommenderades till mig för säkert 6-7 år sedan av en bekant jag hade på QX. Sanna var en av flera som jag nästan kände var en "vän", trots att vi aldrig träffades i verkliga livet. Vi utbytte många lästips och en hel del restips. Varför, och i vilket sammanhang, hon rekommenderade boken minns jag inte.
Det som drabbar mig mest är, inte skildringen av att leva i krig, utan att leva gömd. Den skildringen känns väldigt här och nu, mitt i vår verklighet. Det pågår nu. Det pågår här. De människorna är också någon. Någon viktig.
Detta är några av de stycken som fastnar hos mig:
"Hon gjorde inte det här för pengar. Utan hon gav oss denna tillflyktsort bara för att hon hade empati, och ville hjälpa. De flesta människor som hjälpte till i Polen gjorde det för att de fick en kompensation av pengar eller annat. Men det fanns också en del av befolkningen, även om den var liten, som gjorde det här av människokärlek, en vilja att hjälpa. Det var ju fantastiskt att hon ville gömma oss, den här kvinnan."
"Ju längre tiden gick, desto större blev min känsla av att inte finnas till. När man jämför med tillvaron i nettot, eller, än värre, i koncentrationslägren - den otroliga svälten, alla sjukdomar och den ständigt närvarande döden - förefaller kanske min tillvaro som gömd ha varit paradisisk. Men det var den inte, just för att man inte existerade, man fanns inte till. Man var gömd, men vilket ögonblick som helst kunde man dras fram i dagsljuset och förintas. Känslan att inte ha rätt att existera är någonting oerhört svårt att acceptera."
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar