Joggingens glädje och pina

Jag har börjat springa igen. När vi bodde i Lindesberg var jag rätt flitig med det men nu har det liksom blivit en paus på åtta månader. Jag tycker inte om att springa men jag gör det ändå eftersom:
1. Jag vet att min kondition är usel.
2. Jag tycker om att vara utomhus.
3. Jag kan se förbättring relativt snabbt.
4. Jag är sjukt nöjd med mig själv när jag har gjort det.

Jag är så nöjd med mig själv att jag brukar tänka "undrar om alla ser på mig vilken hurtig och vältränad människa jag är" när jag cyklar hem. Eller egentligen ska det väl stå att jag brukade tänka så. En gång såg jag mig nämligen i spegeln efter att ha sprungit och då såg jag ut så här:

Nå ja. Det bjuder jag på.
Jag blir också omsprungen av alla. Varje gång någon passerar mig så skriker jag åt mig själv "SPRING I DIN EGEN TAKT" men det hjälper inte. Jag hänger på ändå och sen går (springer) jag in i väggen och så måste jag stanna och gå och då är rundan förstörd.

Jag försöker tänka på Ann Petréns sommarprat. Hon berättade att hon åker längdskidor och blir jämnt omåkt. Hon brukar då tänka att istället för att bli avundsjuk för att någon annan rör sig snabbare (det här är en metafor för hela livet, t.ex. yrkeslivet) så kan man passa på att studera den som är framför och lära sig något om varför den personen rör sig snabbare. Och det viktigaste är att man rör sig framåt. Och det gör jag. Men jag kan inte titta på andra, för då jagar jag dem.
Kanske är det som Sven Nylander sa i sitt sommarprat - att man måste gå in i sig själv och stänga ut resten av världen. Så fort han blev medveten om omvärlden så kände han hur jobbigt det var, hur ont han hade och så tappade han sitt flyt. Jag testade idag. Inte titta framåt på andra människor, bara titta ner i marken och tänka på annat. Det gick så bra att jag nästan sprang på en dam (som inte sprang utan gick).

Idag gav Anna Kåver sommarprat en trevlig och stressfri start på dagen!