måndag 31 augusti 2015

Kära Helena!

....Och det här är hennes svar. Jag blir så glad att hon fortfarande verkar vara densamma!



Kära Helena!

Om du visste vad jätteglad och djupt berörd jag blev när jag fick ditt mail med alla superlativer! Du har alldeles rätt i att jag först inte mindes vare sig dig eller klassen du gick i. Jag skyndade mig då förstås att plocka fram både skolkatalog och häftet med kärleksdikter från våren 1995 och då började jag minnas den oerhört fina och tillgivna klass du gick i. Vi fick verkligen ett speciellt band till varandra, det kommer jag ihåg, och när jag granskade fotot och läste de fantastiskt fina och utelämnande kärleksdikterna ni skrev klarnade mycket.

Ni var en av de sista klasserna jag hade i Jordbromalmsskolan. Jag arbetade där mellan 1987 och 1995 och trivdes oerhört bra med både kollegor och elever. Det var i Jordbromalmsskolan jag verkligen la grunden till min elevsyn och min undervisning och insåg att läraryrket är bland det viktigaste jobb som finns. Dock var ekonomin inte den bästa i Haninge kommun i början och mitten av 1990-talet så en hel del nedskärningar och en dålig tjänst gjorde att jag hösten -95 valde att söka mig till Sthlms kommun. Jag började då i Sätraskolan (ett tufft upptagningsområde mellan Bredäng och Skärholmen), en skola väldigt lik Jordbromalm faktiskt med oerhört fina, tacksamma och tillgivna ungdomar (dock med många sociala svårigheter) , vilket gjorde att jag snabbt fann mig tillrätta. Jag har blivit kvar ända till nu och har egentligen inga tankar på att sluta. Jag tror och hoppas att jag har kvar samma gnista som då (har hittills valt att inte bli skolledare även om jag har gått sådana kurser) eftersom jag känner att det är i klassrummet bland lite stökiga och bökiga förortsungar jag kan göra skillnad. Och, ja, jag vet definitivt att jag fortfarande har positiva förväntningar på mina elever, oavsett deras utgångsläge och att ingen undervisning kan ske om inte positiva relationer skapas i klassrummet mellan lärare och elev, mellan elev och elev. Ditt mail blir en fantastisk bekräftelse på att jag en gång i tiden valde rätt yrke och jag kommer att bära och vårda dina ord ömt resten av min yrkesverksamma tid.

Trots att vi inte setts på så många år känner jag mig så stolt över dig, att du, säkert med stor möda, skaffat dig ett av de viktigaste jobben som finns och jag är säker på att du med din behagliga framtoning och fina personlighet gör en strålande insats för många människor!

Lycka till med allt, kära Helena och oändligt stort tack för att du hörde av dig!

Varma hälsningar

tisdag 25 augusti 2015

Tack från en gammal elev

I december ska B åka till Tyskland på klassåterträff. Det har gjort att hon och jag har många långa samtal om vår skolgång, skolundervisning och lärare vi haft. Vilka minns vi? Vilka gjorde intryck? Varför var de bra? Ofta hamnar vi att diskutera åldern runt gymnasiet. Hur ensamma alla var, innan vi hade utvecklat vårt gråskaliga synsätt och förstått att alla har sitt att bära. Hur viktigt det var att, kanske inte passa in, men åtminstone inte avvika för mycket. Hur det fanns en lättnad i att inte vara längst ner i hierarkin, att så länge någon annan var längst ner så kan det inte vara jag. Jag tänkte att jag skulle sprida lite kärlek och sökte upp en gammal lärare med ovanligt namn, som gjort stort intryck på mig, med sina undervisningsmetoder. Så här skrev jag:
 
Hej!

Jag skriver till dig eftersom jag tror, och hoppas, att du arbetade på Jordbromalmsskolan i början och mitten av 1990-talet. Du kan omöjligt minnas mig men jag hette då Helena Magnusson och jag, och min klass, hade dig i engelska i sjuan (vilket borde ha varit läsåret 1991/92) och sedan tror jag att du var föräldraledig innan vi fick dig i svenska i nian (läsåret 1993/94).

Om du visste vilket stort intryck du gjorde på oss, och om du kunde ana vilket viktigt avtryck du satt! Du såg oss, ställde krav och trodde att vi kunde! Det fanns inget utantillärande och ändå lärde vi ju oss så himla mycket. Kanske mer om oss själva än om svenska.

Jag minns särskilt tre uppgifter vi hade: en där vi skulle låtsas vara första journalist på plats efter att de förlorade barnen i ”Flugornas herre” hittats (då läste du upp min berättelse och jag var så stolt!); en där vi skrev kärleksdikter som du sedan skrev ut och kopierade upp åt oss under titeln ”9A:s kärleksdikter”; och till sist personlighetsbeskrivningarna – där vi fick beskriva oss själva anonymt och gissa hur vi uppfattas av andra och sedan fick vi gissa vem som var vem. Det är modigt att göra sådana skrivuppgifter på högstadiet.

Jag hoppas innerligt att du har kvar din arbetsglädje, dina nytänkande idéer och alternativa arabetsmetoder, samt din tro på dina elever. Jag gick i en fantastiskt bra gymnasieskola med engagerade lärare och problembaserad inlärning (Fria gymnasieskolan i Haninge) men du är den bästa lärare jag har haft under hela min skolgång (inklusive efterföljande folkhögskola och fem år på universitet) och jag önskar att hela Sveriges skolor skulle bemannas med lärare som du!

Oändligt stort tack för att du fortfarande ger mig hopp om att det kommer att finnas en fungerande skola, också för mina barn.

tisdag 12 augusti 2014

Det är jag som är spektaklet




Vi sitter på pendeltåget på väg in till stan för att delta i regnbågsparaden under Stockholm Pride. Det är hett, knökfullt av folk och barnvagnarna får inte riktigt plats för att vi är så många. Det är tre (till synes) heterosexuella par med barn i olika åldrar, och jag vid barnvagnarna. Av deras samtal förstår jag att de ska åka in för att titta på paraden.

Då slår det mig. Det är mig ni ska titta på. Det är jag och min familj som är spektaklet som är ert lördagsnöje. (Självklart förstår jag att jag och min familj inte är den största sevärdheten på paraden, men ändå). Jag har sällan förut upplevt en så stark känsla av att inte höra till. En stark känsla av vi och dom. Vi är de som går i paraden och ni är de som står och tittar på. Ni tittar på oss.

Samtidigt tänker jag hur lyckligt lottade vi är, om man jämför med övriga världen. Och jag tror att Pride fortfarande fyller en mycket viktig funktion i småstäder. Här flaggar Stockholm stad för oss, och alla bussar etc. Vår statsminister tillsätter en talesperson för HBTQ-frågor. Vårdcentraler går kurs i hur de ska bemöta oss, och blir HBTQ-certifierade. Det är ju bra. Men ändå. Som att vi vore en annan slags människor.

tisdag 23 juli 2013

Du äger en rikedom

De senaste tre dagarna har jag lyssnat på tjugofyra sommarpratare i P1. Många var trevliga, få var extraordinära. Jag vill rekommendera Leo Razzak och Louise Linder. Leo för att han berättar en helt osannolik makalös historia! Louise för att... jag vet inte riktigt. Hon berörde mig,

När man lyssnar till så många människors historier i ett sträck, så ser man vissa mönster. De som talat tidigare berättar anekdoter och minnesvärda händelser ur sitt privatliv, eller ännu hellre ur sitt yrkesliv.  De unga försöker få med hela historien. Från far- och morfäräldrar till idag. Gemensamt för dem alla är att de lyfter fram enskilda personer som har varit avgörande i deras liv. En som sett dem. En som trott på dem. En som har litat på dem. En som har gett dem chansen.
Och jag tänker att vad viktigt det är att se folk. Tänk vad modiga de där människorna som lyfts fram var! De som vågade lita på någon som på pappret ser helt opålitlig ut. De som vågade ge chansen till den där som ingen visste om hen kunde något eller inte. Det är de människorna jag berörs mest av.
Och flera av talarna, från Annika Hagström till Henrik Lundqvist, säger att "det kostar så lite att ge en komplimang". Man har alltid råd att vara vänlig.

måndag 22 juli 2013

Hemlängtan är en samhörighetskänsla

Den här sommaren har jag, av en slump, läst två böcker om flykt och främlingsskap. "Ninas resa" har jag redan skrivit om och nu har jag just avslutat "Och i Wienerwald står träden kvar". Denna bok handlar om Otto och hans föräldrar. Otto, uppvuxen i Wien med akademiska föräldrar, en 13-årig pojke som begåvats med språksinne och musikalitet, van att studera och att gå på operan. Hans föräldrar skickar honom till Sverige, ensam. Tanken är att de ska emigrera till ett tredje land och sedan hämta Otto. Nu går det inte riktigt så. Den här boken är en faktabok. En sann berättelse som till största delen bygger på de över 500 brev som Ottos föräldrar skickade till honom i Sverige. 

Jag funderar mycket på den här boken, och på "Ninas resa". Jag funderar på vilka de är innan de kom, och vilka de blev när de kom. Först var de någon. De var huvudpersoner. Sen var de främmande, flyktingar, en fråga som ska lösas. Jag funderar över vilket Sverige de kom till och vilka likheter och skillnader som finns med det Sverige som dagens flyktingar kommer till.

Den öppna nationalismen som fanns på 1930-talet, där studenter i Uppsala, Stockholm och Lund demonstrerade och manifesterade mot att släppa in 10 judiska läkare, eftersom de skulle ta de unga akademikernas arbete, det tror jag inte att dagens flyktingar möter. Men blir de insläppta?

Jag tänker att mammor och pappor i Somalia och Afghanistan skriver till sina söner, som Ottos föräldrar skrev till honom. "Älskade pojke! Är de snälla mot dig? Har du fått några kamrater? Har man planerat för din framtid? Har de goda människor som tar hand om dig i det varma öppna landet Sverige, planerat för din fortsatta utbildning?"
Otto blir dräng som 15-åring. En liten by i Småland. Där finns ingen opera. Där finns ingen tysk poesi. Där finns ingen tid att läsa. Där finns inga möjligheter till utbildning. Där finns inga kamrater. Otto fråntas tidigt sitt tyska medborgarskap eftersom han som jude befinner sig utanför det stortyska rikets gränser. Har är statslös under många år. Det tar honom 17 år att få svenskt medborgarskap.

Ottos pappa skriver "Du tycks vara nöjd, med undantag för din hemlängtan. Men längtan är en sjukdom man inte kan bota utan vidare. Den är ett uttryck för en samhörighetskänsla, och för människor med ett hjärta i kroppen varken minskar eller försvinner den."

Och där sitter deras pojkar. I Hällefors. I Kopparberg. I Fjugesta. I Elmtaryd. Och på alla andra ställen i Sverige. "Är de snälla mot dig? Har du fått några kamrater? Har man planerat för din framtid?"

tisdag 9 juli 2013

Vad skulle du säga om alla lyssnade?

Läser i DN att Texas lägger ut sina 500 dödsdömda fångar och deras sista ord på nätet. Jag blir helt uppslukad och kan inte sluta läsa. Det är obehagligt, fängslande och mycket mycket sorgligt. Jag har läst de första 40 och fastnar länge på nr 465. 
Dödsstraff är vansinnigt.
Du kan läsa listan HÄR.

lördag 22 juni 2013

Att besegra ensamheten

Jag fick denna länk skickad till mig från min bästa vän S. S och jag har känt varandra i många år, sedan gymnasiet. Allt jag kan om varaktiga relationer, har jag lärt mig tillsammans med henne. Det finns ingen annan som jag har så givande och utvecklande samtal med. Hon gör mig till den jag är. Under en period, för inte så länge sedan, hade vi en s.k. paus. Den längsta i vår historia. Det hade varit på gång länge, våra liv hade tagit skilda vägar och vi hade tappat kommunikationen och kunde inte hänga med i varandras liv. 
Hänga med, som i att förstå vad vi sa bakom orden. 
Hänga med, som i att förstå vad som är viktigt och varför, för den andra. Hänga med, som i att förstå vad den andra kände och gick igenom under tiden våra liv förändrades. 
Hänga med, som i att tappa lyhördheten. 
Lyhördheten har annars varit kännetecknande för vår relation. Vi pratar och pratar och pratar. Resonerar, analyserar, reflekterar och diskuterar. Vi utvecklas. 

Jonathan Safran Foer skriver "alla är alltid i behov av något som en annan människa kan ge, det må vara odelad uppmärksamhet, ett vänligt ord eller djup empati. Det finns inget bättre man kan göra med sitt liv än att vara lyhörd för den sortens behov."

Under min och S:s paus tänkte jag att jag kommer att sluta utvecklas som person nu. 
Kanske är det inte sant, men jag ät oändligt tacksam över att vi hittade tillbaka till varandra.