torsdag 16 december 2010

Nobelfest

Jag vet att det har gått en tid sedan festen nu, men den fascinerar mig! Jag tittade på de oändliga bilderna och funderade över vad de konverserade om. Som den här bilden t.ex. : (Väcker den inte tusen tankar?)


Kanske pratar pristagarna om sitt arbete men förstår kungafamiljen vad de menar då?
Kanske kommenterar Silvia blommorna, hur de har valt dem och varför.
Kungen pratar nog om Stadshusets historia och berättar om gamla kungar.
Viktoria kanske förklarar för någon varför hon inte vill dricka för mycket vin en kväll som denna.

Undrar om någon av dem har roligt?



lördag 4 december 2010

Läst i tidningen

1. Jag läser den hyllande intervjun med Mario Vargas Llosa. Jag är skeptisk. Jag har läst "Den stygga flickans rackartyg" och diskuterat den i underläkarnas bokcirkel. I stort sett alla tyckte vi att texten var platt och att alla karaktärer är ytligt beskrivna. Eftersom boken är skriven i jag-form och ingen av oss har läst något annat av Vargas Llosa, hade vi svårt att avgöra om det var ett litterärt grepp eller om det är författaren som är dålig. Är det karaktärens ocharmiga kvinnosyn eller författarens? Några citat från intervjun:

- Rubrik "Varje bok är ett äventyr". Analys: intervjuaren gillar författaren.

- "När Peter Englund den 7 oktober meddelade att Mario Vargas Llosa skulle få årets Nobelpris i litteratur kom jag på mig själv med att skrika rakt ut, som när landslaget gör mål i fotboll. Det kom från magen, så att säga. Det är ingen överdrift att kalla Mario Vargas Llosa för min första litterära idol." Analys: intervjuaren gillar författaren.

- Llosa säger angående författarskapets ansvar: "Man måste åtminstone vara äkta, inte sjunka ner i klichéer och bidra till banalisering och trivialisering". Analys: författaren gillar författaren. Eller: det är en ANNAN författare som skrivit om den stygga flickan. Eller: det ÄR ett litterärt grepp med de klichéer, de banala karaktärerna och trivialiseringen av världshistorien, som förekommer i "Den stygga flickan...".

- Llosa säger angående ren fantasi kontra dokumentär: "Författaren är egentligen alltid huvudpersonen i sina egna berättelser". Analys: Åh nej, jag får vatten på min kvarn.

- Intervjuaren skriver: "Jag försöker se honom framför mig, framför ett av perspektivfönstren på fyrtiosjätte våningen på övre Manhattan, i besittning av all den här världens skönhet och framgång. Och – samtidigt – jonglerande med den där brännheta svärtan inom sig." Analys: intervjuaren gillar författaren. Fråga: kan intervjuaren månne vara man? Läs hela intervjun här.

2. Jag läser att Disney hatade Johnny Depps tolkning av Jack Sparrow och en företrädare för bolaget frågade om Sparrow var gay varpå Depp snabbt svarade "alla mina karaktärer är gay". Analys: jag gillar Johnny Depp.

måndag 29 november 2010

Hört på radio

1. Antalet barn som lever i familjer med ekonomiskt bistånd (=socialbidrag) har ökat varje år de senaste fyra åren. Tanke: kan det ha med vår regering att göra?

2. Kenyas president menar att eftersom den senaste folkräkningen visade att det lever lika många män som kvinnor i Kenya och alltså finns det inget behov av homosexualitet. Tanke: kan lågbegåvade också få bli presidenter?

3. Rapport morgon har tre kandidater till att bli socialdemokraternas nya partiledare. Det är tre män i 50 årsåldern. Förut ville man ha en mer lyssnande ledning och då passade det bra med en kvinna. Nu vill man ha en mer "perssonistisk" ledning, då passar en man. Tanke: har rapports politiska reporter läst "Kvinnor är från Venus, män är från Mars"?

4. Stadsmissionen har en jättefin reklam i år:

torsdag 18 november 2010

Tentaångest

Jag ska skriva AT-tenta imorgon. Det är den tenta man skriver i slutet av sin 21 månader långa AT-tjänstgöring, och som är nödvändig för att man ska få sin läkarlegitimation.
Jag kan inte förstå hur jag klarade mig igenom 5,5 år på läkarutbildningen. Jag har alltid haft tentaångest. Det började med den första universitetstentan jag skrev. 18,5 (gamla) högskolepoäng i "cellens struktur och funktion", på en utbildning med 130 studenter i samma termin som alla var vana att vara bäst på allt. Efter den var tentaångesten ett etablerat faktum.
Jag har alltid klarat mig, har aldrig behövt göra en omtenta. Så det är inte det.
Igår satt jag i nästan 9 timmar i vårt lilla kombinerade arbetsrum/gästrum. Idag fick jag ångest bara jag tittade in i rummet.




Snart ska jag hoppa in i duschen så att jag kan ta på mig något annat än pyjamas när jag går och handlar mjölk. Idag går det trögt.

onsdag 17 november 2010

En fru med fru!

Jag har gift mig! Hurra!
Vi hade det så bra, allt var fantastiskt och underbart och helt perfekt.
Vi tog skruttbilen till Stockholm på torsdagen. Shoppade det sista (bl.a. pälsjackan som jag letat efter i flera veckor), av alla ställen hittade jag den i Handens centrum:
 S hjälpte mig med håret.








På själva bröllopsdagen hade vi i god tid beställt taxi från hotellet. Taxichauffören meddelade att det varit en trafikolycka på norrbron, demonstration i gamla stan och bajenmatch. han rekommenderade att vi hoppade av och tog tunnelbanan istället. Snopet och stressigt:


Det gjorde ju iofs att vi fick passera platsen för första kyssen:


Festen var underbar och full av kärlek! Många vackra tal och min modiga syster höll det vackraste!

Nu ska vi leva lyckliga i alla våra dagar.

söndag 7 november 2010

En sömnlös jour i hemmet

Jag är jour. Klockan är 04.06. Jag har bara blivit väckt en gång och det var 01.20. Då hade jag precis slumrat till efter att ha gått och lagt mig 22.30.
Det är något mycket ocharmigt över att vara jour i hemmet. Man går till sängs med jobbet på något vis.
För ett par timmar sedan kom grannen hem från krogen. Jag brukar ha öronproppar men det går ju inte när jag är jour. Nu är allt tyst, ibland hör jag när grannens gamla hund reser sig och går och dricker vatten. Annars bara tyst.
Hallklockan tickar obarmhärtigt.

tisdag 19 oktober 2010

En bondes längtan

Jag läste SvD:s söndagsintervju om bonden Knut. Knut som också är Karin och vill hinna genomgå ett könsbyte innan hon dör. Som är intersexuell och fick låna mammas fina stövlar bara han inte gick ner på stan med dem. Läs intervjun här. Sen kan du se dokumentären på SVT Play.

"Hur vi tolkar det vi ser..."

Jag hade tänkt att skriva ett par rader om den fantastiska, superroliga och perfekta dagen jag hade i lördags. Det var min möhippa. (Hurra, vad roligt det var!)
Nu när jag skulle börja skriva så läste jag mitt senaste inlägg om att "hur vi tolkar det vi ser, beror på vad vi vet om det vi ser". Det är en ganska bra sammanfattning på hur överraskad jag blev. Alla tecken som fanns där om jag hade vetat något om vad som planerades. Men det gjorde jag inte. Anade ingenting. Så jag gjorde helt andra tolkningar.
Ända sedan i lördags har jag mesat mig och blivit rörd till tårar när jag tänker på hur bra det var, hur glad jag var och hur roligt jag hade - all planering som de gjort, alla människor som kom! Någon som har så fina vänner som jag måste ju vara en helt okej person.
Och när jag lägger mig för att sova och tankarna ockuperas av patienter, papper, klipptider och däckbyten, då slappnar jag av genom att låta tankarna svämma över av detaljer om hur dagen förlöpte. Från början till slut.

torsdag 14 oktober 2010

Hört på radio

Imorse på väg till jobbet lyssnade jag på P1 morgon som vanligt. Man ska göra nya guideböcker i Afrika, skrivna av afrikanska författare istället för av backpackande västerlänningar. Appråpå det så fälls kommentaren: "Hur vi tolkar det vi ser, beror på vad vi vet om det vi ser". Åh, vad klokt! Jag tror att jag måste skriva det igen:

Hur vi tolkar det vi ser, beror på vad vi vet om det vi ser.

onsdag 13 oktober 2010

Lediga onsdagar

Det finns några saker som är riktigt bra med att jag just nu pendlar fram och tillbaka till Hällefors, förutom att jag trivs förträffligt. Dels att jag sitter i bilen två timmar per dag och då uppdateras i samhällsfrågor tack vare P1 "Morgon" och "Studio ett". Igår morse lyssnade jag på Katarina Wennstams kommentarer om att Örebropolisen går ut och varnar kvinnor för att gå ut. Polisen är nog inte så bra på genusanalyser men det är Wennstam och hon gjorde kloka reflektioner om att sådana varningar begränsar kvinnors rörelserum och dessutom skuldbelägger kvinnor som går ut trots att en serievåldtäktsman härjar. Om man istället uppmanade alla män mellan 19 och 35 år att stanna hemma en fredagskväll för att det är så stor risk att de blir utsatta för brott, då skulle man verkligen kunna förebygga brott.

På hemvägen hörde jag att en 21-årig man tagit livet av sig medan han filmade det hela med sin webkamera och allt kunde följas på nätet. En tvååring togs som gisslan på öppen gata i Malmö, av en knivbeväpnad man. De två händelserna är så hemska att jag väljer att inte kommentera dem. De talar för sig själva.
Däremot kan jag tipsa om Åsa Linderborgs reflektion om DN Bostads uppmärksammade reportage i helgens bilaga. Linderborg menar att DN alldeles omedvetet gör ett politiskt inlägg i samhällsdebatten och att reportaget är ett symtom på vilket samhälle vi lever i idag. 

En annan bra sak med Hällefors-pendlingen är att jag får onsdagarna lediga. Då har jag tid att sova ut, kela med B, läsa tidningen i sängen (Åh Hanne Kjöller vad du och jag skulle ha mycket att prata om! T.ex. om din kommentar om Apoteksreformen ). Och så har jag ju avsatt tid för att plugga. Och så har jag ju avsatt tid för att plugga. Det har jag ju.



fredag 8 oktober 2010

Veckans bästa patientmöte: Sexualanamnes

Patienten, en vital kvinna på 85 år, har sökt för obehagskänslor i underlivet. Jag ställer de vanliga frågorna - hur gammal hon var när hon fick mens, hur många gånger hon varit gravid, hur många barn hon fött och när hon kom i klimakteriet. Jag tvekar. Jag måste ju ändå fråga, det ingår ju. Men hon är ju 85! Fast jag måste ju fråga.
"Är du sexuellt aktiv?" frågar jag.
"Nej. Inte längre. Senast var för 5 år sedan men sen sa ryggen ifrån."
Jag väntar.
Hon fortsätter "vi försökte länge med glidmedel och sånt men det liksom stramade. Det var inte skönt längre. Kan det bli så?"
Vi pratar ett tag om vad som händer med slemhinnorna när man blir äldre och vad man kan göra åt det. Jag undersöker henne och vi säger hej då.

När jag åker hem tänker jag på att om jag hade träffat henne för 5 år sedan så hade hon haft ett aktivt sexliv. OCH varit en sådan som handlar glidmedel. Jag har så mycket fördomar.

tisdag 5 oktober 2010

En vän i nöden

Jag tror att jag är ganska bra på att stötta mina vänner när de behöver det. Finnas där, lyssna, säga något klokt och sedan komma med råd. Ibland går inte det alls.
En gång förlorade en av mina bästa vänner sin son. Han var tre månader gammal och skulle snart döpas. Jag minns när hon ringde. Hennes förtvivlade oförståeliga gråt, jag hummade och låtsades att jag lyssnade för jag hörde inte vad hon sa. Och när jag väl förstod vad hon sa. Vad säger man då? Det finns ingenting att säga till tröst. Det finns ingenting som lindrar. Det finns ingenting man kan göra för att göra smärtan mindre. Ingenting.

Jag tror att den enda lindring hon sedan fick var att få prata med någon som upplevt samma sak. Då behövs inte så många ord. Kanske behöver man bara ett bevis på att det har hänt andra och att de överlevde.
Min kollega M är en sådan person. Just nu är hon i Australien och föreläser om Spädbarnsfonden. Här är hon!

Nobelprisad befruktning

Jag torkar en tår när Nobelpriset i medicin tillkännages. Priset går i år till den här mannen, Robert G Edwards, som "uppfann" provrörsbefruktningen. Den drivande motivationen bakom hans arbete var att kunna hjälpa par som hade svårt att bli gravida, att få barm. Jag skänker en tanke till de jag känner- J, S och M som alla är provrörsbarn. Alla var de fruktansvärt efterlängtade. Och alla är de fruktansvärt älskade. Heja Robban och grattis till priset! Och tack!

Om man har svårt att förklara för barn hur barn blir till så kan jag rekommendera Eddie Summanens "Familjeboken" som på ett lättfattligt och pedagogiskt vis tar upp hur olika familjer kan se ut och hur barn kan komma till en familj (provrörsbefruktning, adoption, samlag, insemination etc). Köp den, läs den, ge bort den!

onsdag 29 september 2010

Vuxenpussel

Det finns naturligtvis många sorters vuxenpussel, det här tillhör ett av de festligare slagen - även kallat "bordsplacering".

Min vän A har en mycket snygg väska som hon slänger omkring med överallt. Hon hävdar att det är en billig kopia och att den äkta varan är mycket dyr. Min fundering är att kanske kanske kan jag belöna mig själv med en sådan när jag får min läkarlegitimation. Exakt hur dyr den är förstod jag inte riktigt (men du kan se det på den här länken). Om du någonsin ser mig bära en sådan väska, är det helt okej att stoppa mig och fråga "Men Helena! Har du ingen SKAM i kroppen?!"

måndag 20 september 2010

Kvalen med valet

Antagligen är jag inte den enda som skriver om valet idag. Men vissa saker måste jag få ur mig.
Redan vid valet till Europaparlamentet, då SD gick kraftigt framåt, så diskuterades det om det verkligen var rätt taktik att inte låta SD få komma till tals. Så där i backspegeln. Kanske borde de ha fått tala, och så kunde vi hoppas på att Sveriges befolkning är klok nog att ställa sig kritisk till deras ideologi. Hanne Kjöller skriver i DN (på den här länken) om att vi har fria val. Låt dem tala, låt folk ta ställning. Nu sitter vi i en situation där vi har ett riksdagsparti som är större än v och större än c, som media uppmanar oss att inte rösta på. Det är inte vidare demokratiskt. Nu måste vi lyssna. Sveriges befolkning har genom fria demokratiska val, valt att ha dem i sin riksdag. Usch. Nu säger alla riksdagspartier att de aldrig kommer att samarbeta med SD, alla andra partier delar nämligen en moralisk grund. Om man inte kan se att de andra partierna, åtminstone i vissa frågor, delar en del av SD:s frågor så tror jag att man gör sig själv en otjänst. De kommer att påverka. Jag kan starkt rekommendera SR:s dokumentär "Från gatan in i parlamenten" (sök på SR:s hemsida). Det är mitt skräckscenario. Att ett pyttelitet parti som är rasistiskt, får etablerade parter med gemensam "värdegrund" att tänka om.

Så här gick det i Örebro "Hej då alliansen!" 

söndag 19 september 2010

Nytändning

Det har hänt något i min relation. Hittills har jag levt med finaste Britta som tycker att promenaden mellan ICA och hemmet (ca 10 min), är för mycket utomhusaktivitet.
Idag när jag kom hem, trött och sliten efter rolig möhippa (inte min), så övertalar hon mig först att gå ut i skogen. Och sen vill hon inte åka hem. Trots att det spöregnar. Anledningen?


                                                   Herr Kantarell!

måndag 13 september 2010

När kroppen inte vill leva fast hjärnan vill

"Jag HATAR att prata om det" textar den ALS-sjuka kvinnan med misstänkt lunginflammation på sin dator, när jag frågar om hon och maken har diskuterat "respiratorfrågan". Lunginflammation är ofta det som tar kol på ALS-patienter. Läggs de i respirator kommer de sällan ur den.
"Om min begravning" lägger hon till. Och sen gråter hon.
Jag håller hennes hand på akutrummet, förklarar att det inte är aktuellt med respirator den här gången men att frågan måste ställas. Jag ordnar med blodprover, röntgen, bakterieodlingar, antibiotika och syrgas.
Jag säger att jag behåller henne ett par dagar men sen får hon komma hem igen. Hon textar ett "tack" innan jag går ut. Jag tror att hon tackar för att hon kommer att få komma hem igen.

Jag rusar till nästa.

fredag 10 september 2010

"I den lidande mänsklighetens tjänst"

Citatet ovan kommer fårn en minnessten över Ernst Westerlund, läkare i Enköping under mitten av 1800-talet. Jag läser den medicinhistoriska artikeln om honom i Läkartidningen på den här länken.
Han verkar ha varit ointresserad av psykologi men praktiserade KBT. Om hans död skriver ett ögonvittne:

»Jag var närvarande när Ernst Westerlund dog. Det var hans dotter Dora Tolstoy och jag som var närvarande utom döden. Vi satt och småpratade och skämtade som vanligt. Han låg och rökte en stor svart cigarr, och när den var halvrökt gav han ifrån sig den och sa: Dora, läs Fader vår nu, för sen ska jag dö. Hon läste Fader vår. Han vände sig mot väggen och dog lugnt«

I Läkartidningen på den här länken läser jag om att 34 % av Sveriges underläkare tycker att arbetsbelastningen är så hög, att de har övervägt att byta yrke. Kloka Dr N på neurologen menar att vi måste förändra underläkarnas utbildning. Det viktigaste är att vi lär dem att man gör fel, hur man gör fel, och att det är okej att göra fel. Dr N säger "jag har aldrig träffat en underläkare som är rädd för att jobba, däremot har jag träffat många som är rädda för att göra fel." Alldeles för många. Alldeles för rädda.

torsdag 9 september 2010

Funktionellt

Jag är neurologjour. Det bär emot att säga det. Jag tänker mig att en neurologjour är gammal och erfaren, en sådan som andra ringer och frågar om råd. Nu är jag första linjens neurolog. Idag:

Pojken T, 20 år med lindrigt förståndshandikapp, tappar syn och sluddrar. Han är rädd att han har en hjärntumör. Han går hem med migrän.
Mannen I, 65-årig atlet med huvudvärk. Vi tror att han har spänningshuvudvärk. Han har hjärnblödning och körs i helikopter till Uppsala.
Kvinnan K, med diffusa stickningar och domningar i händer och fötter som vi tror är funktionellt (dvs psykiskt). Hon har en allvarlig vitaminbrist och får nu dagliga sprutor.
Och slutligen. Den 23-åriga mannen S. Jag ser honom på intesivvårdsavdelningen. Han har tagit tabletter. Narkosläkaren har just pratat med hans mamma och pappa och talat om att antingen kommer deras son att leva. Med en allvarlig hjärnskada och antagligen kommer han aldrig att gå eller tala mer. Eller så kommer han att vara hjärndöd.

Jag har ett jobb som dagligen berör.

tisdag 7 september 2010

Fingerfärdigt


Nu är det höst. Det vet jag för att jag behöver ha vantar när jag cyklar till tåget på morgonen. Och, för att jag drabbats av mastodontförkylning. Min finaste fästmö kallar mig för sin "lilla snorkråka" och stickar en mössa åt mig. Det är kärlek.

söndag 5 september 2010

Teambuilding

Att vara i en relation är att vara på lag. Det gäller att hitta lagspelarnas bästa kvalitéer och utnyttja dem på ett sätt som främjar laget. Det är bra om man inte försöker vara lagets stjärna. Det är bra om man är lite individualist så att laget kan ta sig framåt men inte för mycket för då blir det inga mål gjorda.
Vårt lag spelar i lagfärgerna grönt, rosa och guld, och vi spelar enligt detta vackra motto som jag har förevigat i korsstygn.


lördag 4 september 2010

La vie en rose

Igår såg B och jag filmen "La môme" (på engelska och svenska är titeln "La vie en rose" - helt absurt!) om Edith Piaf. Den var mycket bra, otroligt gripande och tårvätskeframkallande. Den fick mig att minnas något jag läste i "Shantaram" (som jag kanske gillade trots allt?). Jag minns det inte ordagrant längre men det handlade om att när vi är unga så är vi livrädda för att den vi älskar ska sluta älska oss. När vi är äldre så inser vi att rädslan istället handlar om att vi inte ska sluta älska dem, trots att de försvunnit ur vårt liv för länge sen.
Jag tycker att det är vackert, tänkvärt och kanske också lite sant.

fredag 3 september 2010

Asperger på film

Inom ramen för psykiatriundervisning, både på grundutbildningen och under AT, så tipsas ofta om filmer med psykiatrisk anknytning. Till exempel kan nämnas "Breaking the waves" där Emily Watson spelar Bess - ett exempel på en person med histrionisk personlighetsstörning, "Rainman" där Dustin Hoffman gör en rosad tolkning av en autist och "A beautiful mind" där Russel Crowe ger en bild av schizofreni.

Nu vill jag se filmen "I rymden finns inga känslor" där Bill Skarsgård ger sin tolkning av en person med asperger!

Usch, vad rumssmutsigt

SD försöker bli rumsrena men det går trögt när en av deras politiker skriver i sin blogg att "afrikaner är genetiskt programmerade till att våldta barn". Det har jag läst på den här länken.

torsdag 2 september 2010

Sin egen lyckas smed

För några dagar sedan åt jag middag med en god vän. Jag frågade om han är lycklig och han svarade att "det går upp och ner, men ibland så". Jag är fullkomligt och innerligt lycklig. Hela tiden. När han frågade varför så hade jag lite svårt att formulera det i ord men efter lite trevande så kom jag fram till att det nog beror på att jag känner att på alla plan i livet så befinner jag mig där jag har valt att vara. Jag känner att beslutet har varit mitt och jag vet varför jag har gjort de val jag har gjort. Det tror jag betyder mycket.
Om man vill ha lite hjälp med att klura på sin egen lycka kan man göra det här lyckotestet. Glöm inte att klicka på "analys" efter varje fråga. Det kommer nämligen ingen universallösning på slutet.

Tankefel

Jag läser i Läkartidningen att läkare ofta fattar fel beslut, kör fast i sina egna tankegångar och "glömmer" att ifrågasätta sina diagnoser. Ju bättre man tror att man är på att fatta beslut, desto fler felaktiga beslut fattar man. Tydligen så kan inte graden av utbildning påverka sambandet, så det är alltså ingen kunskapsbrist som är orsaken. Är man intresserad så kan man läsa artikeln här.
Är det ute med oss?

onsdag 1 september 2010

Rätt att bestämma över sitt liv

Jag har just varit på "storrond". Det är en aktivitet där läkare från många olika specialiteter träffas och diskuterar patientfall. Idag var det neurologkliniken som höll i det hela och drog ett fall som i korthet handlade om:

En ung kvinna diagnosticerad med MS vid 17 års ålder. Sjukdomen är aggressiv men med kraftiga läkemedel hålls den i shack. När kvinnan är 27 år vill hon bli gravid. Man sätter ut hennes behandling (som inte är förenlig med levande foster) varpå hon efter tre månader får ett allvarligt skov i sin sjukdom. Man beslutar sig för att ge henne en lovande behandling, som inte är så prövad tidigare, men som har visat goda resultat. Behandlingen används vanligen för benmärgscancer och går ut på att man ger mycket höga doser av cellgifter för att slå ut hela benmärgen. Efter detta skulle hon kunna bli gravid. I övrigt så har kvinnan varit välfungerande och har jobbat 100 % hela tiden, utom vid tidpunkter för skov.

Alltså: vid denna "storrond" ville neurologkliniken diskutera denna nya behandling som endast specialister i blodsjukdomar tidigare har sysslat med, och eventuella biverkningar som alla specialiteter skulle kunna vara inblandade i.
Det här var frågorna som ställdes av auditoriet:

"Hur långt bör man egentligen gå för att låta patienter bestämma själv om de vill ha barn? Borde inte vi som läkare sätta stopp när det så tydligt är förenat med att hon försämras i sin sjukdom?"
"Är det etiskt att låta henne skaffa barn? Vem vet hur många år hon kommer att leva och finnas för barnet?"
"Hur blir egentligen anknytningen mellan patienten och barnet när hon är så sjuk?"
"Hur värderas MS i adoptionsutredningar?"

Föredragande neurolog (som är kvinnans behandlande läkare) började med att förklara att patienten är välfungerande och kapabel att ta hand om ett barn, att det kommer nya läkemedel hela tiden och att man kan förvänta sig en relativt god prognos trots allt, för att slutligen säga att "den här patienten är mycket bestämd och påstridig". Istället för att helt enkelt säga att kvinnan är myndig och vid sina sinnens fulla bruk och i full rätt att bestämma själv om hon vill bli gravid eller inte. Hon förstår riskerna och hon tar dem.

måndag 30 augusti 2010

Markeringen på din psykiska karta som säger "Du är här"

I boken Shantaram av Gregory David Roberts på 1000 sidor (av vilka jag har läst 853 och fortfarande inte bestämt mig för om jag gillar den eller inte), så läser jag att

"Personlighet och personlig identitet liknar på sätt och vis koordinaterna på en karta över förhållanden som korsar varandra. Vi vet vilka vi är och vi definierar vad vi är genom att hänvisa till de människor vi älskar och till våra skäl att älska dem." 

Enligt ett sådant resonemang är jag den punkt där S:s prestationsångest träffar M:s lugn, där K:s lättsinne träffar P:s allvar, där B:s lekfullhet träffar S:s ansvar, där M:s fördomsfullhet träffar P:s öppenhet, där E:s osäkerhet träffar K:s självsäkerhet, där S:s stora skratt träffar P:s grubblerier, där min egen litenhet träffar B:s stora generositet.

fredag 27 augusti 2010

Chat om romernas situation i Europa

Ibland undrar jag varför jag ens bryr mig om att läsa sådant som jag vet att jag blir arg av. Men nu gjorde jag det ändå och fylls av avsmak för "folk" i Sverige som yttrar sig på ett allvetande sätt "enligt min mening handlar romernas situation mindre om diskriminering och mer om att de inte VILL vara med i samhället".

Enligt MIN mening har vi alla fördomar och om man inte kan erkänna det så är man läskig.Läs chatten här. 

Filosofi på arbetstid

Jag jobbar just nu på reumatologen. Hela kliniken är borta på planeringsdagar och kvar är jag att sköta avdelningen samt en pensionerad överläkare att sköta mottagningen. Jag förklarar för Dr A att patient M provocerar mig. Hon är ung. Hon är hospitaliserad. Hon somatiserar. Vilket inte betyder att hon inte har ont. Det betyder bara att ingen smärtmedicinering kommer att fungera på henne och hon kommer att bli allt mer sängbunden tills hon inte längre kan resa sig ur sängen för att ingen i tid har hjälpt henne att hantera all den ångest som hennes sjukdom ger upphov till och som nu kanaliseras ut genom hennes smärtreceptorer. Dr A frågar vad jag tänker om det och jag svarar att jag just läst en intressant bok om "vård som livsstil".
Dr A hänvisar till K G Hammar som menar att livet är totalt meningslöst. Ett liv fyller inte sig själv med mening, utan det är upp till den som lever det att fylla det med mening. Alltså kan man inte söka efter en universell mening med livet och ingen kan svara på vad meningen med livet är, eftersom den är olika för olika människor. Det som ger mitt liv mening behöver för allt i välden inte ge ditt liv mening. Det viktigaste är att man hittar någon slags mening. Nu måste jag förstås läsa den här