De senaste tre dagarna har jag lyssnat på tjugofyra sommarpratare i P1. Många var trevliga, få var extraordinära. Jag vill rekommendera Leo Razzak och Louise Linder. Leo för att han berättar en helt osannolik makalös historia! Louise för att... jag vet inte riktigt. Hon berörde mig,
När man lyssnar till så många människors historier i ett sträck, så ser man vissa mönster. De som talat tidigare berättar anekdoter och minnesvärda händelser ur sitt privatliv, eller ännu hellre ur sitt yrkesliv. De unga försöker få med hela historien. Från far- och morfäräldrar till idag. Gemensamt för dem alla är att de lyfter fram enskilda personer som har varit avgörande i deras liv. En som sett dem. En som trott på dem. En som har litat på dem. En som har gett dem chansen.
Och jag tänker att vad viktigt det är att se folk. Tänk vad modiga de där människorna som lyfts fram var! De som vågade lita på någon som på pappret ser helt opålitlig ut. De som vågade ge chansen till den där som ingen visste om hen kunde något eller inte. Det är de människorna jag berörs mest av.
Och flera av talarna, från Annika Hagström till Henrik Lundqvist, säger att "det kostar så lite att ge en komplimang". Man har alltid råd att vara vänlig.
tisdag 23 juli 2013
måndag 22 juli 2013
Hemlängtan är en samhörighetskänsla
Den här sommaren har jag, av en slump, läst två böcker om flykt och främlingsskap. "Ninas resa" har jag redan skrivit om och nu har jag just avslutat "Och i Wienerwald står träden kvar". Denna bok handlar om Otto och hans föräldrar. Otto, uppvuxen i Wien med akademiska föräldrar, en 13-årig pojke som begåvats med språksinne och musikalitet, van att studera och att gå på operan. Hans föräldrar skickar honom till Sverige, ensam. Tanken är att de ska emigrera till ett tredje land och sedan hämta Otto. Nu går det inte riktigt så. Den här boken är en faktabok. En sann berättelse som till största delen bygger på de över 500 brev som Ottos föräldrar skickade till honom i Sverige.
Jag funderar mycket på den här boken, och på "Ninas resa". Jag funderar på vilka de är innan de kom, och vilka de blev när de kom. Först var de någon. De var huvudpersoner. Sen var de främmande, flyktingar, en fråga som ska lösas. Jag funderar över vilket Sverige de kom till och vilka likheter och skillnader som finns med det Sverige som dagens flyktingar kommer till.
Den öppna nationalismen som fanns på 1930-talet, där studenter i Uppsala, Stockholm och Lund demonstrerade och manifesterade mot att släppa in 10 judiska läkare, eftersom de skulle ta de unga akademikernas arbete, det tror jag inte att dagens flyktingar möter. Men blir de insläppta?
Jag tänker att mammor och pappor i Somalia och Afghanistan skriver till sina söner, som Ottos föräldrar skrev till honom. "Älskade pojke! Är de snälla mot dig? Har du fått några kamrater? Har man planerat för din framtid? Har de goda människor som tar hand om dig i det varma öppna landet Sverige, planerat för din fortsatta utbildning?"
Otto blir dräng som 15-åring. En liten by i Småland. Där finns ingen opera. Där finns ingen tysk poesi. Där finns ingen tid att läsa. Där finns inga möjligheter till utbildning. Där finns inga kamrater. Otto fråntas tidigt sitt tyska medborgarskap eftersom han som jude befinner sig utanför det stortyska rikets gränser. Har är statslös under många år. Det tar honom 17 år att få svenskt medborgarskap.
Ottos pappa skriver "Du tycks vara nöjd, med undantag för din hemlängtan. Men längtan är en sjukdom man inte kan bota utan vidare. Den är ett uttryck för en samhörighetskänsla, och för människor med ett hjärta i kroppen varken minskar eller försvinner den."
Och där sitter deras pojkar. I Hällefors. I Kopparberg. I Fjugesta. I Elmtaryd. Och på alla andra ställen i Sverige. "Är de snälla mot dig? Har du fått några kamrater? Har man planerat för din framtid?"
Jag funderar mycket på den här boken, och på "Ninas resa". Jag funderar på vilka de är innan de kom, och vilka de blev när de kom. Först var de någon. De var huvudpersoner. Sen var de främmande, flyktingar, en fråga som ska lösas. Jag funderar över vilket Sverige de kom till och vilka likheter och skillnader som finns med det Sverige som dagens flyktingar kommer till.
Den öppna nationalismen som fanns på 1930-talet, där studenter i Uppsala, Stockholm och Lund demonstrerade och manifesterade mot att släppa in 10 judiska läkare, eftersom de skulle ta de unga akademikernas arbete, det tror jag inte att dagens flyktingar möter. Men blir de insläppta?
Jag tänker att mammor och pappor i Somalia och Afghanistan skriver till sina söner, som Ottos föräldrar skrev till honom. "Älskade pojke! Är de snälla mot dig? Har du fått några kamrater? Har man planerat för din framtid? Har de goda människor som tar hand om dig i det varma öppna landet Sverige, planerat för din fortsatta utbildning?"
Otto blir dräng som 15-åring. En liten by i Småland. Där finns ingen opera. Där finns ingen tysk poesi. Där finns ingen tid att läsa. Där finns inga möjligheter till utbildning. Där finns inga kamrater. Otto fråntas tidigt sitt tyska medborgarskap eftersom han som jude befinner sig utanför det stortyska rikets gränser. Har är statslös under många år. Det tar honom 17 år att få svenskt medborgarskap.
Ottos pappa skriver "Du tycks vara nöjd, med undantag för din hemlängtan. Men längtan är en sjukdom man inte kan bota utan vidare. Den är ett uttryck för en samhörighetskänsla, och för människor med ett hjärta i kroppen varken minskar eller försvinner den."
Och där sitter deras pojkar. I Hällefors. I Kopparberg. I Fjugesta. I Elmtaryd. Och på alla andra ställen i Sverige. "Är de snälla mot dig? Har du fått några kamrater? Har man planerat för din framtid?"
tisdag 9 juli 2013
Vad skulle du säga om alla lyssnade?
lördag 22 juni 2013
Att besegra ensamheten
Jag fick denna länk skickad till mig från min bästa vän S. S och jag har känt varandra i många år, sedan gymnasiet. Allt jag kan om varaktiga relationer, har jag lärt mig tillsammans med henne. Det finns ingen annan som jag har så givande och utvecklande samtal med. Hon gör mig till den jag är. Under en period, för inte så länge sedan, hade vi en s.k. paus. Den längsta i vår historia. Det hade varit på gång länge, våra liv hade tagit skilda vägar och vi hade tappat kommunikationen och kunde inte hänga med i varandras liv.
Hänga med, som i att förstå vad vi sa bakom orden.
Hänga med, som i att förstå vad som är viktigt och varför, för den andra. Hänga med, som i att förstå vad den andra kände och gick igenom under tiden våra liv förändrades.
Hänga med, som i att tappa lyhördheten.
Lyhördheten har annars varit kännetecknande för vår relation. Vi pratar och pratar och pratar. Resonerar, analyserar, reflekterar och diskuterar. Vi utvecklas.
Jonathan Safran Foer skriver "alla är alltid i behov av något som en annan människa kan ge, det må vara odelad uppmärksamhet, ett vänligt ord eller djup empati. Det finns inget bättre man kan göra med sitt liv än att vara lyhörd för den sortens behov."
Under min och S:s paus tänkte jag att jag kommer att sluta utvecklas som person nu.
Kanske är det inte sant, men jag ät oändligt tacksam över att vi hittade tillbaka till varandra.
Hänga med, som i att förstå vad vi sa bakom orden.
Hänga med, som i att förstå vad som är viktigt och varför, för den andra. Hänga med, som i att förstå vad den andra kände och gick igenom under tiden våra liv förändrades.
Hänga med, som i att tappa lyhördheten.
Lyhördheten har annars varit kännetecknande för vår relation. Vi pratar och pratar och pratar. Resonerar, analyserar, reflekterar och diskuterar. Vi utvecklas.
Jonathan Safran Foer skriver "alla är alltid i behov av något som en annan människa kan ge, det må vara odelad uppmärksamhet, ett vänligt ord eller djup empati. Det finns inget bättre man kan göra med sitt liv än att vara lyhörd för den sortens behov."
Under min och S:s paus tänkte jag att jag kommer att sluta utvecklas som person nu.
Kanske är det inte sant, men jag ät oändligt tacksam över att vi hittade tillbaka till varandra.
Läkarupprop för bättre vård
Jag vet inte om du läste Maciej Zarembas artikelserie om den olönsamme patienten? Om inte, så borde du göra det. Den angår alla som lever i Sverige, som någon gång kan tänkas söka vård i Sverige eller som känner någon som någon gång kan tänkas söka vård i Sverige. Den angår alla som arbetar inom vården och den angår alla som känner någon som arbetar inom vården. Den angår alla som har rösträtt i Sverige.
Jag fann artikelserien djupt drabbande och mycket nära sanningen, även om vårdvalsystemet ser lite olika ut beroende på vilket landsting man befinner sig i.
Den senaste veckan har det spritts ett "läkarupprop för bättre vård" på facebook. Sedan kunde man läsa det i Läkartidningen och igår även i DN. Jag har skrivit på, liksom 3000 andra. Jag tror att det är viktigt att säga ifrån. På många arbetsplatser så kommer hela tiden nya direktiv som ska styra verksamheten och även om folk inte tycker att de är bra så finner man sig och arbetar på. Jag tror att detta gäller särskilt i yrken där man arbetar med människor. T.ex. läkare, lärare, socialsekreterare, handläggare på Försäkringskassan och Arbetsförmedlingen. Man protesterar inte vilt eftersom verksamheten måste rulla på, annars blir patienterna drabbade. Eller eleverna. Eller de äldre. Eller försäkringstagarna. Maken till arbetsmoral hos handläggare på Försäkringskassan, ha jag sällan sett. Få protesterar.
Därför tycker jag att Läkaruppropet är ett bra initiativ men utan konkreta förslag på åtgärder så kommer man ingen vart. Detta är min fasta övertygelse att vill du göra skillnad så måste du komma med åtminstone ett enda förslag till hur, så att man har något att utgå ifrån. Jag förväntar mig inget annat än att detta upprop inte leder till någonting och har fallit i glömska om en vecka.
Vi har faktiskt skrivit ett liknande upprop på min vårdcentral, som riktar sig till landstingsledningen i landstinget där jag är verksam. Jag är oerhört stolt över det vi presterat och det gensvar vi har fått. Vårt brev utgår från arbetssituationen i vårt landsting och i primärvården i synnerhet. Vi har också presenterat ett åtgärdsförslag och mejlat ut brevet till alla landstingets läkare. Många har valt att skriva på, men väldigt många har också avstått. Alla håller inte med om de problem vi ser men framförallt är det så att vi inte är överens om vad som ska göras åt det. Det spelar inte så stor roll, för det har blivit en väldigt bra diskussion inom läkarkåren och förhoppningsvis får vi till stånd det möte med landstingsledning och sjukhusledning, som vi har önskat. Om vi kan få till stånd ett lösningsfokuserat möte är tveksamt, men det är vårt önskemål.
Jag fann artikelserien djupt drabbande och mycket nära sanningen, även om vårdvalsystemet ser lite olika ut beroende på vilket landsting man befinner sig i.
Den senaste veckan har det spritts ett "läkarupprop för bättre vård" på facebook. Sedan kunde man läsa det i Läkartidningen och igår även i DN. Jag har skrivit på, liksom 3000 andra. Jag tror att det är viktigt att säga ifrån. På många arbetsplatser så kommer hela tiden nya direktiv som ska styra verksamheten och även om folk inte tycker att de är bra så finner man sig och arbetar på. Jag tror att detta gäller särskilt i yrken där man arbetar med människor. T.ex. läkare, lärare, socialsekreterare, handläggare på Försäkringskassan och Arbetsförmedlingen. Man protesterar inte vilt eftersom verksamheten måste rulla på, annars blir patienterna drabbade. Eller eleverna. Eller de äldre. Eller försäkringstagarna. Maken till arbetsmoral hos handläggare på Försäkringskassan, ha jag sällan sett. Få protesterar.
Därför tycker jag att Läkaruppropet är ett bra initiativ men utan konkreta förslag på åtgärder så kommer man ingen vart. Detta är min fasta övertygelse att vill du göra skillnad så måste du komma med åtminstone ett enda förslag till hur, så att man har något att utgå ifrån. Jag förväntar mig inget annat än att detta upprop inte leder till någonting och har fallit i glömska om en vecka.
Vi har faktiskt skrivit ett liknande upprop på min vårdcentral, som riktar sig till landstingsledningen i landstinget där jag är verksam. Jag är oerhört stolt över det vi presterat och det gensvar vi har fått. Vårt brev utgår från arbetssituationen i vårt landsting och i primärvården i synnerhet. Vi har också presenterat ett åtgärdsförslag och mejlat ut brevet till alla landstingets läkare. Många har valt att skriva på, men väldigt många har också avstått. Alla håller inte med om de problem vi ser men framförallt är det så att vi inte är överens om vad som ska göras åt det. Det spelar inte så stor roll, för det har blivit en väldigt bra diskussion inom läkarkåren och förhoppningsvis får vi till stånd det möte med landstingsledning och sjukhusledning, som vi har önskat. Om vi kan få till stånd ett lösningsfokuserat möte är tveksamt, men det är vårt önskemål.
fredag 21 juni 2013
Homobarn
Kanske har du läst om den här boken?
Om du känner något barn, eller någon som har barn, och vill ge en present någon gång, så kan du ge den här. Om du arbetar på en förskola eller känner någon som arbetar på en förskola, eller om du bor i närheten av en förskola, kan du också ge bort den.
Vi har läst recensionen i DN och nu lånat den på Varbergs fina bibliotek. Det är en sann historia om Roy och Silo som är ett par och som får ta hand om ett övergivet ägg.
"Bebi" säger Bruno och pekar på pingvinungen.
"Ja", säger jag, "och hon har två pappor, ungefär som du"
"Nej. Mamma!"
"Ja, det är sant, du har ju två mammor"
"Min mammor!"
Vi har läst recensionen i DN och nu lånat den på Varbergs fina bibliotek. Det är en sann historia om Roy och Silo som är ett par och som får ta hand om ett övergivet ägg.
"Bebi" säger Bruno och pekar på pingvinungen.
"Ja", säger jag, "och hon har två pappor, ungefär som du"
"Nej. Mamma!"
"Ja, det är sant, du har ju två mammor"
"Min mammor!"
torsdag 20 juni 2013
Ninas resa
På semestern så läser jag. Britta frågade först om jag verkligen behövde ha med mig så många böcker, och det kanske jag egentligen inte behöver. För jag kommer antagligen inte att hinna läsa dem alla. Men bara tanken på att jag inte ska ha något att läsa tvingar mig att packa ned tre till. Bara ifall att.
Jag började med "Ninas resa" av Lena Einhorn. Den rekommenderades till mig för säkert 6-7 år sedan av en bekant jag hade på QX. Sanna var en av flera som jag nästan kände var en "vän", trots att vi aldrig träffades i verkliga livet. Vi utbytte många lästips och en hel del restips. Varför, och i vilket sammanhang, hon rekommenderade boken minns jag inte.
Det som drabbar mig mest är, inte skildringen av att leva i krig, utan att leva gömd. Den skildringen känns väldigt här och nu, mitt i vår verklighet. Det pågår nu. Det pågår här. De människorna är också någon. Någon viktig.
Detta är några av de stycken som fastnar hos mig:
"Hon gjorde inte det här för pengar. Utan hon gav oss denna tillflyktsort bara för att hon hade empati, och ville hjälpa. De flesta människor som hjälpte till i Polen gjorde det för att de fick en kompensation av pengar eller annat. Men det fanns också en del av befolkningen, även om den var liten, som gjorde det här av människokärlek, en vilja att hjälpa. Det var ju fantastiskt att hon ville gömma oss, den här kvinnan."
"Ju längre tiden gick, desto större blev min känsla av att inte finnas till. När man jämför med tillvaron i nettot, eller, än värre, i koncentrationslägren - den otroliga svälten, alla sjukdomar och den ständigt närvarande döden - förefaller kanske min tillvaro som gömd ha varit paradisisk. Men det var den inte, just för att man inte existerade, man fanns inte till. Man var gömd, men vilket ögonblick som helst kunde man dras fram i dagsljuset och förintas. Känslan att inte ha rätt att existera är någonting oerhört svårt att acceptera."
Jag började med "Ninas resa" av Lena Einhorn. Den rekommenderades till mig för säkert 6-7 år sedan av en bekant jag hade på QX. Sanna var en av flera som jag nästan kände var en "vän", trots att vi aldrig träffades i verkliga livet. Vi utbytte många lästips och en hel del restips. Varför, och i vilket sammanhang, hon rekommenderade boken minns jag inte.
Det som drabbar mig mest är, inte skildringen av att leva i krig, utan att leva gömd. Den skildringen känns väldigt här och nu, mitt i vår verklighet. Det pågår nu. Det pågår här. De människorna är också någon. Någon viktig.
Detta är några av de stycken som fastnar hos mig:
"Hon gjorde inte det här för pengar. Utan hon gav oss denna tillflyktsort bara för att hon hade empati, och ville hjälpa. De flesta människor som hjälpte till i Polen gjorde det för att de fick en kompensation av pengar eller annat. Men det fanns också en del av befolkningen, även om den var liten, som gjorde det här av människokärlek, en vilja att hjälpa. Det var ju fantastiskt att hon ville gömma oss, den här kvinnan."
"Ju längre tiden gick, desto större blev min känsla av att inte finnas till. När man jämför med tillvaron i nettot, eller, än värre, i koncentrationslägren - den otroliga svälten, alla sjukdomar och den ständigt närvarande döden - förefaller kanske min tillvaro som gömd ha varit paradisisk. Men det var den inte, just för att man inte existerade, man fanns inte till. Man var gömd, men vilket ögonblick som helst kunde man dras fram i dagsljuset och förintas. Känslan att inte ha rätt att existera är någonting oerhört svårt att acceptera."
fredag 17 maj 2013
Syraförgiftning och nygamla perspektiv
Jag vaknar denna morgon med ketoacidos (=syraförgiftning). Det brukar komma smygande med en känsla av att hålla på att bli sjuk. Är det influensa? Eller kanske magsjuka, jag mår så illa? Jag har en typ 1-diabetes vilket betyder att min kropp har förstört sina egna möjligheter till insulinproduktion. Insulin kan ses som nyckeln som öppnar dörren till cellerna och släppper in socker som ger energi. Utan insulin svälter cellerna ihjäl men i blodet är sockernivån skyhög. Vid akut insulinbrist bryter kroppen ned fettsyror för att kunna få någon typ av energi. Som en slaggprodukt bildas ketoner som kroppen inte kan göra sig av med och som i slutändan förgiftar kroppen. Vill det sig illa kan man dö av en ketoacidos.
En diabetes kan behandlas med olika typer av insulin. Det vanligaste är att man behandlas med en basinsulin som ligger kvar i kroppen i ca 12 timmar och sedan tar snabbverkande insulin till måltiderna. Då har man ett litet skydd mot ketoacidos tack vare basalinsulinet som ligger kvar.
Jag behandlas med insulinpump vilket innebär att jag bara har direktverkande insulin som ges varje minut istället för en basdos. Om någonting händer med pumpen så har jag inget insulin kvar i kroppen efter två timmar.
Och det var det som hände i morse.
När jag gick på termin 6 på läkarprogrammet så skrev jag ett projektarbete om diabetesvården i Dar es Salaam i Tanzania. Väldigt lärorikt och spännande. Jag hade en hel rad med frågeställningar och läste massor innan jag åkte dit och besökte deras diabetescenter. Väl på plats så stämde inget av det jag hade läst inför besöket, och ingen av frågeställningarna gick att besvara. Vilket blev projektets själva slutsats och det bästa jag lärde mig. Diabetescentret var byggt av ett danskt läkemedelsföretag och såg så bra ut på pappret men väl där var det mer så här:
Ja visst har vi insulin! Utom när det är slut på Apoteket. Och det är det 8 månader av tolv.
Ja visst får de insulin gratis! När det finns. Receptet gäller i en månad och efter tre månader kan de hämta ett nytt recept. (Och i glappet på två månader?)
I praktiken kunde de inte ens skicka med insulin hem eftersom det var så få som hade kylskåp och då kunde de ändå inte förvara insulinet. Och i praktiken så dog typ 1-diabetikerna.
En diabetes kan behandlas med olika typer av insulin. Det vanligaste är att man behandlas med en basinsulin som ligger kvar i kroppen i ca 12 timmar och sedan tar snabbverkande insulin till måltiderna. Då har man ett litet skydd mot ketoacidos tack vare basalinsulinet som ligger kvar.
Jag behandlas med insulinpump vilket innebär att jag bara har direktverkande insulin som ges varje minut istället för en basdos. Om någonting händer med pumpen så har jag inget insulin kvar i kroppen efter två timmar.
Och det var det som hände i morse.
När jag gick på termin 6 på läkarprogrammet så skrev jag ett projektarbete om diabetesvården i Dar es Salaam i Tanzania. Väldigt lärorikt och spännande. Jag hade en hel rad med frågeställningar och läste massor innan jag åkte dit och besökte deras diabetescenter. Väl på plats så stämde inget av det jag hade läst inför besöket, och ingen av frågeställningarna gick att besvara. Vilket blev projektets själva slutsats och det bästa jag lärde mig. Diabetescentret var byggt av ett danskt läkemedelsföretag och såg så bra ut på pappret men väl där var det mer så här:
Ja visst har vi insulin! Utom när det är slut på Apoteket. Och det är det 8 månader av tolv.
Ja visst får de insulin gratis! När det finns. Receptet gäller i en månad och efter tre månader kan de hämta ett nytt recept. (Och i glappet på två månader?)
I praktiken kunde de inte ens skicka med insulin hem eftersom det var så få som hade kylskåp och då kunde de ändå inte förvara insulinet. Och i praktiken så dog typ 1-diabetikerna.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)