Om du inte har läst Johannes Anyurus debattartikel "För vita svenskar är rasisten alltid någon annan", så kan du göra det HÄR!
Min kollega finaA skrev angående texten att kärnan är "Varför finns det en så stor beredskap i Sverige att omedelbart driva med det ganska okontroversiella påståendet att vissa bilder eller ord eventuellt hjälper till att upprätthålla en rasistisk struktur?"
Jag håller med om det. Och jag tror att svaret är att det utlöser en identitetskris. Om jag har utfört en kränkande och/eller rasistisk handling, vem gör det mig till? Gör det mig till rasist? Det är inte så så jag ser mig själv och därför värjer jag mig å det grövsta.
Jag har deltagit i kränkande och/eller rasistiska handlingar.
När jag gick på lågstadiet så brukade vi på rasterna spela ett bollspel som hette "nigger". I 3:an hade lärarna bestämt att skolan skulle rösta om ett nytt namn, men ingen förklarade varför. För mig, i min genomsvenska uppväxt, så var min enda association till ordet "nigger" just detta bollspel. Jag menade inget rasistiskt. Jag visste inte ens vad ordet betydde. Jag tyckte att det var löjligt att spelet skulle byta namn när det fanns ett så bra namn.
Med säkerhet så fanns det barn i min skola som associerade till helt andra saker och som inte förstod varför förloraren alltid fick vara "nigger". Spelet fick sedan heta "superfyran" och jag hade deltagit i en rasistisk handling utan att mena illa.
Så här såg jag ut på lågstadiet:
På 1980-talet åt vi negerbollar hemma och ibland gjorde mamma "neger på semester", vilket innebar chokladsmet på en tallrik med pärlsocker över.
På högstadiet spelade jag "neger och president" på rasterna. Jag menade ju ingenting med det!
Med säkerhet så fanns det ungdomar som inte höll med om att det inte betyder något att det värsta straffet i spelet är att bli "neger".
Så här såg jag ut på högstadiet:
På gymnasiet tyckte jag att homosexuella var lite äckliga och var ganska säker på att om en vän till mig skulle säga att hon var homosexuell så skulle jag ta avstånd från henne.
Så här häftig var jag på gymnasiet:
Det är inte upp till den som kränker att definiera vad som är kränkande för den som blir kränkt. Det är aldrig en ursäkt att säga "men jag menar ju ingenting med det!". Du menar kanske ingenting för att du inte har gjort de associationerna, som jag med bollspelet "nigger", men om någon blir kränkt då blir du upplyst. Du kanske inte förstår varför hen blir kränkt men nu är du upplyst om att du kränker. Att då fortsätta göra det för att "jag får säga neger om jag vill" medför att du nu kränker medvetet.
onsdag 12 december 2012
söndag 21 oktober 2012
Med rädsla för livet
Som jag tidigare har nämnt så följer jag bloggen ikroppenmin om Kristian som är döende i cancer. I inlägget som är länkat till så skriver han om att han just har insett att han inte kommer att få möjligheten att ta hand om sina föräldrar när de blir gamla. Kristian är ung, han har inga barn. Men han skriver fint om sina föräldrar som alltid har ställt upp och hur han alltid har tänkt att en dag så kommer han att få chansen att betala tillbaka. Men det får han inte.
Igår råkade jag och Britta se slutet av en dokumentär på Kunskapskanalen. Vi blev fast, trots att vi aldrig riktigt hann förstå vad den handlade om. Skrivande, så mycket fattade vi. Vid ett tillfälle så säger en ung kille
"när man närmar sig döden så minskar rädslan för livet".
Så vackert, så enkelt och så klokt.
Jag tänker att kanske är det så jag använder Kristians blogg? Ju närmare döden han kommer desto tacksammare blir jag över mitt liv och min vardag. Någonstans skäms jag för att jag använder hans förestående död för att få ut det mesta av mitt liv.
måndag 8 oktober 2012
Vad ser du när du tittar på mig? Om ålderdom.
Jag jobbade flera år inom hemtjänsten i Stockholm. Självklart var jag medveten om att även gamla människor är människor. Och att de har varit unga någon gång. Men en ganska skev bild av ålderdomen hade jag nog ändå. Tidigt hamnade jag i de fängslande tankarna på vilka dessa människor hade varit när de var unga. Vad hade de upplevt? Mycket senare fängslades jag av insikten att frågan inte handlade om vilka människor de hade varit, utan om vilka människor de är.
Jag just sett Alla Vilda, en dokumentär om Birgitta Stenberg och blir vansinnigt berörd. Av ålderdomen. Av livsglädjen. Av friheten i att leva som man vill. Av kärleken.
Tidigt i Brittas och min relation så sa Britta "det är viktigt att ha en bra relation till sina ex, för de är ju en så stor del av den man är". Det verkar som att Birgitta Stenberg tycker likadant. Maken till kärlek och ömhet som finns mellan henne och alla de människor hon älskat i sin ungdom. Här står en snart 80-årig kvinna och säger om Peggy att det kommer nog alltid finnas en passion mellan oss. I nästa klipp står de 80-åriga kvinnorna bredvid varandra och tittar på orkidéerna och man kan se den, passionen. Vad ser du när du tittar på mig?
Isabella säger "Du är fortfarande vacker Birgitta. Berätta nu vem du ligger med!" Vad ser du när du tittar på mig?
Det finns så många svar på den frågan, och inget av dem är "en gammal tant". Och det tröstar mig.
Jag just sett Alla Vilda, en dokumentär om Birgitta Stenberg och blir vansinnigt berörd. Av ålderdomen. Av livsglädjen. Av friheten i att leva som man vill. Av kärleken.
Tidigt i Brittas och min relation så sa Britta "det är viktigt att ha en bra relation till sina ex, för de är ju en så stor del av den man är". Det verkar som att Birgitta Stenberg tycker likadant. Maken till kärlek och ömhet som finns mellan henne och alla de människor hon älskat i sin ungdom. Här står en snart 80-årig kvinna och säger om Peggy att det kommer nog alltid finnas en passion mellan oss. I nästa klipp står de 80-åriga kvinnorna bredvid varandra och tittar på orkidéerna och man kan se den, passionen. Vad ser du när du tittar på mig?
Isabella säger "Du är fortfarande vacker Birgitta. Berätta nu vem du ligger med!" Vad ser du när du tittar på mig?
Det finns så många svar på den frågan, och inget av dem är "en gammal tant". Och det tröstar mig.
torsdag 4 oktober 2012
En övning i empati
Jag vet inte om ni läst om boken "Om det var krig i Norden" av Janne Teller? Jag läste om den i DN och blev tagen. Idag ser jag på SVTplay när Babel sänder från Bokmässan i Göteborg. Teller är där, hennes bok kallas "en övning i empati" och handlar helt enkelt, precis som titeln avslöjar, om ett fiktivt scenario när det är krig i Norden och vi måste fly till ett flyktingläger i Egypten. I Babel finns en författarpanel där framför allt den isländske författaren Sjón säger så många kloka saker. Till exempel att all skönlitteratur är en övning i empati. Och att varje generation har rätt att göra en ny tolkning av historien. Litteratur hjälper oss att se att vi är en del av historien, och att den kan berättas på olika sätt. Det kan vara krig här. Eller där. Men det är samma historia, som vi alla är en del av.
Sedan vi fick barn hinner jag inte läsa mycket. Inte litteratur, inte dagstidningar och inte facklitteratur. Det fattas mig och utarmar mig. Med stöd av min fru har jag gjort en kraftansträngning och återupptagit samhällsintresset och bokcirkeln.
Jag följer en del bloggar som är väldigt intressanta:
Genusfotografen, där jag särskilt rekommenderar inlägget "Glada kroppar hjälper mot nakenchocker" och rubriken "Stötta manligt företagande"
Martin och Johan-bloggen: här skriver Martin Schibbye och Johan Persson (jag hoppas att de inte behöver någon närmare presentation). Lika intressant som blogginläggen är kommentarerna... Jag rekommenderar särskilt inlägget "Utan kärlek är vi maskiner"
ikroppenmin skriver 29-åriga Kristian om hur det är att vara döende i cancer.
Jag tänker att just nu är de här bloggarna min empatiövning.
Sedan vi fick barn hinner jag inte läsa mycket. Inte litteratur, inte dagstidningar och inte facklitteratur. Det fattas mig och utarmar mig. Med stöd av min fru har jag gjort en kraftansträngning och återupptagit samhällsintresset och bokcirkeln.
Jag följer en del bloggar som är väldigt intressanta:
Genusfotografen, där jag särskilt rekommenderar inlägget "Glada kroppar hjälper mot nakenchocker" och rubriken "Stötta manligt företagande"
Martin och Johan-bloggen: här skriver Martin Schibbye och Johan Persson (jag hoppas att de inte behöver någon närmare presentation). Lika intressant som blogginläggen är kommentarerna... Jag rekommenderar särskilt inlägget "Utan kärlek är vi maskiner"
ikroppenmin skriver 29-åriga Kristian om hur det är att vara döende i cancer.
Jag tänker att just nu är de här bloggarna min empatiövning.
måndag 23 juli 2012
Jag har inte sanningen, jag söker den
Jag har just avslutat boken "Jag har inte sanningen, jag söker den" av KG Hammar och Ami Lönnroth. Det är en diskussionsbok om livet, tro, kyrkan och existens.
Några klokheter måste jag skriva här, för att jag ska komma ihåg dem:
Författaren kan inte bestämma över hur en läsare uppfattar en text. Jag kan som föreläsare inte bestämma över vad publiken hör - människor hör det de själva är inne i. Man ska inte tro att man själv disponerar det man säger.
Och jag som läkare kan inte bestämma vad en patient hör. Detta påminner mig och ett blogginlägg jag skrivit förut, om en afrikansk författare som sa (typ): hur vi tolkar det vi ser beror på det vi vet om det vi ser.
Vad vår värld behöver är inte människor som begriper varann utan människor som begriper att det finns så många sätt att vara människa på. Och försöker man ändra på människor så definierar man dem på ett sådant sätt att de inte känner igen sig själva. Dostojevskij har sagt någonstans att den största synd man kan begå mot en människa är att definiera henne i hennes egen frånvaro.
Nu ska jag istället ta mig an nästa bokcirkel-bok!
Några klokheter måste jag skriva här, för att jag ska komma ihåg dem:
Författaren kan inte bestämma över hur en läsare uppfattar en text. Jag kan som föreläsare inte bestämma över vad publiken hör - människor hör det de själva är inne i. Man ska inte tro att man själv disponerar det man säger.
Och jag som läkare kan inte bestämma vad en patient hör. Detta påminner mig och ett blogginlägg jag skrivit förut, om en afrikansk författare som sa (typ): hur vi tolkar det vi ser beror på det vi vet om det vi ser.
Vad vår värld behöver är inte människor som begriper varann utan människor som begriper att det finns så många sätt att vara människa på. Och försöker man ändra på människor så definierar man dem på ett sådant sätt att de inte känner igen sig själva. Dostojevskij har sagt någonstans att den största synd man kan begå mot en människa är att definiera henne i hennes egen frånvaro.
Nu ska jag istället ta mig an nästa bokcirkel-bok!
tisdag 26 juni 2012
Angående Anjas sommarprat
Först ut bland årets sommarpratare var Anja Pärsson. Hon ägnade programmet åt att berätta om sitt privatliv. Hur hon oväntat blivit kär i en kvinna som oväntat hade blivit kär i henne. Hur de valt att leva med varandra och att de nu väntar barn. Ett fint och gripande program, på flera sätt.
Bland många av mina vänner och bekanta, samt i media, skriver man om hur bra hennes program var och hur modig hon är.
Jag tror att Anjas program var bra för Anja. Jag tror att hon behövde det för sin egen skull, hon verkar ha haft det tufft med att acceptera sitt livsval. För mig handlar programmet framför allt om Anjas egen ångest över hennes val. Jag vet ingenting om Anjas eller hennes flickväns liv, men min fördom säger mig att ingen av dem har haft något kontakt med HBTQ-världen tidigare (och kanske inte nu heller). En enda gång nämner Anja ordet "homosexuell", och då har programmet redan hållit på i en timme. Hon säger att hon "inte blir kär i kvinnor generellt, utan bara i en kvinna" och att hon "inte kan något om HBTQ". Jag tolkar detta som att Anja generellt tar avstånd från HBTQ-rörelsen. Hon vill inte förknippas med den gruppen. Detta är mycket sorgligt. För Anja själv, för hennes flickvän, för flickvännens barn och för deras kommande barn. Skäms hon? Det vet jag inte, men det låter så. Inte för flickvännen, det verkar hon inte göra. Inte för deras kärlek eller för deras liv. Men för sig själv. För att hon är "sån".
Jag har svårt att se vari Anjas mod ligger. Jag tycker att det var roligt för Anja och hennes nära att de slipper leva med en lögn, men modigt? Anja har avslutat sin karriär. Alla som hon bryr sig om vet om att hon lever med en kvinna och har fått flera år på sig att smälta detta. Anjas mod består således i att berätta för folk som hon inte är beroende av och som hon inte bryr sig om. Hon har inte längre något att förlora. Hon är heller inte modig i bemärkelsen att bana väg för andra. Hon står inte på barrikaderna, hon vet inget om HBTQ-frågor. Och det är okej. Men jag tycker nog inte att det är okej att inte vara medveten om att det finns andra som för en kamp. Det finns andra som faktiskt kan något om HBTQ-frågor, och som har stått på barrikaderna. Och det är tack vare dem som Anja kan sitta i radio och ha ett eget program där hon får prata om sin kärlek. Och det är tack vare dem som hon snart ska bli mamma tillsammans med sin flickvän.
Jag drar mig till minnes en kurs i global hälsa, som jag gick 2004. Vi åkte till Tanzania och varje dag uppstod hätska diskussioner om kvinnors situation. Hätska, för att vi (svenska) studenter hade helt olika åsikter. Till slut utbrister Hannes: måste man göra så stor grej av det? Kan man inte bara låta jämställdheten komma automatiskt allteftersom landet utvecklas, som den har gjort i Sverige?
Jag blir fortfarande helt mållös när jag tänker på hur korkad stackars Hannes var. Så korkad att han inte ens förstod att han var korkad, så att han visade vidden av sin korkighet alldeles öppet.
Jag skulle inte säga att Anja uppnår samma grad av korkighet men en hög grad av naivitet uppvisar hon i alla fall.
Jag tänker på andra "sportstjärnor" som har kommit ut. Kajsa Berqvist som också hon kom ut när karriären var över. Hon gjorde dock inte så stor grej av det utan sa mest bara: så här är det.
Anton Hysén. Det tycker jag var modigt! Det som skiljer Anton från Kajsa och Anja (förutom att han är man) är att han spelar i en lagsport och att han står i början av sin karriär. Han har massor att förlora på att komma ut.
Bland många av mina vänner och bekanta, samt i media, skriver man om hur bra hennes program var och hur modig hon är.
Jag tror att Anjas program var bra för Anja. Jag tror att hon behövde det för sin egen skull, hon verkar ha haft det tufft med att acceptera sitt livsval. För mig handlar programmet framför allt om Anjas egen ångest över hennes val. Jag vet ingenting om Anjas eller hennes flickväns liv, men min fördom säger mig att ingen av dem har haft något kontakt med HBTQ-världen tidigare (och kanske inte nu heller). En enda gång nämner Anja ordet "homosexuell", och då har programmet redan hållit på i en timme. Hon säger att hon "inte blir kär i kvinnor generellt, utan bara i en kvinna" och att hon "inte kan något om HBTQ". Jag tolkar detta som att Anja generellt tar avstånd från HBTQ-rörelsen. Hon vill inte förknippas med den gruppen. Detta är mycket sorgligt. För Anja själv, för hennes flickvän, för flickvännens barn och för deras kommande barn. Skäms hon? Det vet jag inte, men det låter så. Inte för flickvännen, det verkar hon inte göra. Inte för deras kärlek eller för deras liv. Men för sig själv. För att hon är "sån".
Jag har svårt att se vari Anjas mod ligger. Jag tycker att det var roligt för Anja och hennes nära att de slipper leva med en lögn, men modigt? Anja har avslutat sin karriär. Alla som hon bryr sig om vet om att hon lever med en kvinna och har fått flera år på sig att smälta detta. Anjas mod består således i att berätta för folk som hon inte är beroende av och som hon inte bryr sig om. Hon har inte längre något att förlora. Hon är heller inte modig i bemärkelsen att bana väg för andra. Hon står inte på barrikaderna, hon vet inget om HBTQ-frågor. Och det är okej. Men jag tycker nog inte att det är okej att inte vara medveten om att det finns andra som för en kamp. Det finns andra som faktiskt kan något om HBTQ-frågor, och som har stått på barrikaderna. Och det är tack vare dem som Anja kan sitta i radio och ha ett eget program där hon får prata om sin kärlek. Och det är tack vare dem som hon snart ska bli mamma tillsammans med sin flickvän.
Jag drar mig till minnes en kurs i global hälsa, som jag gick 2004. Vi åkte till Tanzania och varje dag uppstod hätska diskussioner om kvinnors situation. Hätska, för att vi (svenska) studenter hade helt olika åsikter. Till slut utbrister Hannes: måste man göra så stor grej av det? Kan man inte bara låta jämställdheten komma automatiskt allteftersom landet utvecklas, som den har gjort i Sverige?
Jag blir fortfarande helt mållös när jag tänker på hur korkad stackars Hannes var. Så korkad att han inte ens förstod att han var korkad, så att han visade vidden av sin korkighet alldeles öppet.
Jag skulle inte säga att Anja uppnår samma grad av korkighet men en hög grad av naivitet uppvisar hon i alla fall.
Jag tänker på andra "sportstjärnor" som har kommit ut. Kajsa Berqvist som också hon kom ut när karriären var över. Hon gjorde dock inte så stor grej av det utan sa mest bara: så här är det.
Anton Hysén. Det tycker jag var modigt! Det som skiljer Anton från Kajsa och Anja (förutom att han är man) är att han spelar i en lagsport och att han står i början av sin karriär. Han har massor att förlora på att komma ut.
fredag 22 juni 2012
Äldst, yngst eller mittemellan
På senare tid har jag, från flera olika personer, hört talas om en bok som heter "Äldst, yngst eller mittemellan - Din placering i syskonskaran och hur den påverkar dig" av Elisabeth Schönbeck. Vad man än läser om Schönbeck så får man veta att hon är beteendevetare och diplomerad småbarnspedagog som har specialiserat sig på betydelsen av vår placering i syskonskaran.
Jag är uppvuxen i en familj med tre barn. Min bror är äldst och 2,5 år äldre än jag, min syster är yngst och 5,5 år yngre än jag. Enligt Schönbecks bok är jag då "mest" en lillasyster eftersom (enligt henne) så påverkas min personlighet mest av vilket syskonnummer jag har, men mer av ett syskon som är närmare i ålder (min bror), mer av ett äldre syskon (min bror) och mer av bröder (min bror). Då skulle jag alltså vara: mindre ambitiös (än min bror), mindre konform, mindre samvetsgrann och mindre plikttrogen men älskad för den jag är och ha högre självkänsla (än min bror). Jag är mer på offensiven, äventyrligare och villigare att ta risker (än min bror). Jag är förändringsbenägen och revolterar gärna. Å andra sidan skriver Schönbeck att mönstret är mest tydligt om det är 3-4 år mellan syskonen, är det mindre tenderar vi att vara pseudotvillingar och är det mer så räknas min det yngsta barnet att vara ett funktionellt endabarn.
Antingen så känner jag inte min bror över huvudtaget eller så har boken alldeles fel. Kanske är jag ändå mest ett mellanbarn?
Då är jag: oförutsägbar, flexibel och kan lyssna både uppåt och nedåt. Jag smiter oftast undan mina göromål eftersom jag inte har någon tydlig roll (som äldsta- och yngstabarn har). Jag är social och populär, sticker inte ut åt något håll och har inga extrema åsikter. Eftersom jag inte sticker ut så retar jag varken upp mitt äldre eller yngre syskon (!). Om jag retar upp någon så är det för att jag inte kan ta ställning och vänder kappan efter vinden. (Det här låter bekant! Är det inte vad som brukar stå om mitt stjärntecken - Vågen?). Jag bevakar min plats och mina rättigheter och kämpar för rättvisa (igen - det är ju Vågens horoskop!). Jag medlar, kompromissar och hittar en lösning (Vågen!).
Här kan du läsa Vågens horoskop.
Ju mer jag läser i den här boken desto mer provocerad blir jag. Vad finns det egentligen för forskning? Det har jag inte orkat sätta mig in i men jag hittar den här tråden: Forum för vetenskap, som diskuterar kritik mot Schönberg.
Jag funderar också över "diplomerad småbarnspedagog", vad är det? En förskollärare? Jag googlar och det kommer upp hur många länkar som helst som alla är relaterade till Schönbeck. Till slut hittar jag den här länken till sidan "Småbarn i Lund" som håller i, vad som verkar vara den enda, utbildningen till småbarnspedagog. Efter avslutad utbildning får man ett diplom och blir således "diplomerad". Det finns kriterier att fylla för att få diplomet:
Jag är uppvuxen i en familj med tre barn. Min bror är äldst och 2,5 år äldre än jag, min syster är yngst och 5,5 år yngre än jag. Enligt Schönbecks bok är jag då "mest" en lillasyster eftersom (enligt henne) så påverkas min personlighet mest av vilket syskonnummer jag har, men mer av ett syskon som är närmare i ålder (min bror), mer av ett äldre syskon (min bror) och mer av bröder (min bror). Då skulle jag alltså vara: mindre ambitiös (än min bror), mindre konform, mindre samvetsgrann och mindre plikttrogen men älskad för den jag är och ha högre självkänsla (än min bror). Jag är mer på offensiven, äventyrligare och villigare att ta risker (än min bror). Jag är förändringsbenägen och revolterar gärna. Å andra sidan skriver Schönbeck att mönstret är mest tydligt om det är 3-4 år mellan syskonen, är det mindre tenderar vi att vara pseudotvillingar och är det mer så räknas min det yngsta barnet att vara ett funktionellt endabarn.
Antingen så känner jag inte min bror över huvudtaget eller så har boken alldeles fel. Kanske är jag ändå mest ett mellanbarn?
Då är jag: oförutsägbar, flexibel och kan lyssna både uppåt och nedåt. Jag smiter oftast undan mina göromål eftersom jag inte har någon tydlig roll (som äldsta- och yngstabarn har). Jag är social och populär, sticker inte ut åt något håll och har inga extrema åsikter. Eftersom jag inte sticker ut så retar jag varken upp mitt äldre eller yngre syskon (!). Om jag retar upp någon så är det för att jag inte kan ta ställning och vänder kappan efter vinden. (Det här låter bekant! Är det inte vad som brukar stå om mitt stjärntecken - Vågen?). Jag bevakar min plats och mina rättigheter och kämpar för rättvisa (igen - det är ju Vågens horoskop!). Jag medlar, kompromissar och hittar en lösning (Vågen!).
Här kan du läsa Vågens horoskop.
Ju mer jag läser i den här boken desto mer provocerad blir jag. Vad finns det egentligen för forskning? Det har jag inte orkat sätta mig in i men jag hittar den här tråden: Forum för vetenskap, som diskuterar kritik mot Schönberg.
Jag funderar också över "diplomerad småbarnspedagog", vad är det? En förskollärare? Jag googlar och det kommer upp hur många länkar som helst som alla är relaterade till Schönbeck. Till slut hittar jag den här länken till sidan "Småbarn i Lund" som håller i, vad som verkar vara den enda, utbildningen till småbarnspedagog. Efter avslutad utbildning får man ett diplom och blir således "diplomerad". Det finns kriterier att fylla för att få diplomet:
- Obligatorisk närvaro vid kurshelgerna ”Motorikens betydelse för all annan utveckling”, ”Egen personlig utveckling” och ”Anknytning, separationer, invänjning”
- Övriga helger krävs totalt 75% närvaro
- Samtliga egna arbeten ska vara inlämnade
Nu tror jag att det är dags att vända blad och läsa en annan bok.
onsdag 9 maj 2012
Vårdens uppgift
Igår läste jag intervjun med vår socialminister Göran Hägglund (läs den här) om hur vi ska få stopp på fetmaepidemin. Jag blir otroligt arg, provocerad och faktiskt lite kränkt. Hägglund säger t.ex "att ersättningssystemet till läkarna är nyckeln. Om läkarna bara får ersättning för att behandla sjukdom, så gör de det. Men om de också blir premierade för att ge råd om levnadsvanor, vikt och rökning så gör de det också". Detta uttalande är otroligt nedsättande för läkarkåren och det tyder dessutom på att vår socialminister inte har en aning om hur vårt vårdsystem ser ut, hur vård bedrivs eller vad vi har möjlighet att göra. I samma intervju säger han att "samhället inte ska komma med pekpinnar" och att han "tror på den vita rockens auktoritet" vilket betyder att läkarna bör komma med pekpinnar. Han verkar också ha noll koll på hur mänskligt psyke fungerar om han tror att läkare med sin auktoritet kan förändra folks levnadsvanor.
Idag läser jag (ännu ett) inlägg i debatten om hur ersättningssystemet premierar fel saker och inte alltid kommer patienterna till godo. Du kan läsa den korta repliken här. Det är sant att ersättningssystemet styr vårt arbete. Men det beror på att nästan alla landsting går back och dras med skulder och besparingar. Ersättningssystemet ger mycket pengar, för en vårdcentral i Örebro nästan en årsbudget om vi skulle fylla alla mål. Därför anpassar vi oss till systemet som våra politiker har bestämt, trots att en stor majoritet inom läkarkåren anser att en hög måluppfyllnadsgrad inte leder till bättre vård för patienterna.
Ett av målen är att erbjuda läkarbesök inom sju dagar. Det här målet leder till att vårdcentralerna styr om sin verksamhet till att i första hand ta emot akuta patienter (ofta unga) med övre luftvägsinfektioner. "Väntelistepatienter" (patienter med kroniska, ofta flera, sjukdomar som kallas årligen) får istället stå tillbaka för att vi ska fylla målen.
Ett annat ersättningsmål är pengar för rätt ifyllda intyg till Försäkringskassan. Dessa pengar fryser i år inne eftersom läkarna bara har lyckats fylla i 54 % av intygen rätt. Det är ett utomordentligt dåligt resultat. Vad kan det bero på? 54 %?! Är vi korkade? Istället för att analysera att det uppenbarligen finns ett stort problem när bara 54 % av intygen är korrekt ifyllda så låser man det till ett pengamål. Kanske borde man se till intygens utformning. Många läkare har protesterat mot intygens utformning eftersom det förekommer ord som både läkare och handläggare på Försäkringskassan använder ofta, men som vi menar helt olika saker med. Att knyta målen till pengar tystar protester och kommunikation och gör att vi fogar oss trots att vi tycker att det är helt fel.
Det finns så mycket som jag skulle vilja säga om vad jag tycker om vårdsystemet men allt ryms inte här, det för nog komma lite i taget.
Idag läser jag (ännu ett) inlägg i debatten om hur ersättningssystemet premierar fel saker och inte alltid kommer patienterna till godo. Du kan läsa den korta repliken här. Det är sant att ersättningssystemet styr vårt arbete. Men det beror på att nästan alla landsting går back och dras med skulder och besparingar. Ersättningssystemet ger mycket pengar, för en vårdcentral i Örebro nästan en årsbudget om vi skulle fylla alla mål. Därför anpassar vi oss till systemet som våra politiker har bestämt, trots att en stor majoritet inom läkarkåren anser att en hög måluppfyllnadsgrad inte leder till bättre vård för patienterna.
Ett av målen är att erbjuda läkarbesök inom sju dagar. Det här målet leder till att vårdcentralerna styr om sin verksamhet till att i första hand ta emot akuta patienter (ofta unga) med övre luftvägsinfektioner. "Väntelistepatienter" (patienter med kroniska, ofta flera, sjukdomar som kallas årligen) får istället stå tillbaka för att vi ska fylla målen.
Ett annat ersättningsmål är pengar för rätt ifyllda intyg till Försäkringskassan. Dessa pengar fryser i år inne eftersom läkarna bara har lyckats fylla i 54 % av intygen rätt. Det är ett utomordentligt dåligt resultat. Vad kan det bero på? 54 %?! Är vi korkade? Istället för att analysera att det uppenbarligen finns ett stort problem när bara 54 % av intygen är korrekt ifyllda så låser man det till ett pengamål. Kanske borde man se till intygens utformning. Många läkare har protesterat mot intygens utformning eftersom det förekommer ord som både läkare och handläggare på Försäkringskassan använder ofta, men som vi menar helt olika saker med. Att knyta målen till pengar tystar protester och kommunikation och gör att vi fogar oss trots att vi tycker att det är helt fel.
Det finns så mycket som jag skulle vilja säga om vad jag tycker om vårdsystemet men allt ryms inte här, det för nog komma lite i taget.
måndag 23 april 2012
"För dig naken"
Vi såg en synnerligen vacker film - "För dig naken". Ni har säkert läst om den. Sara Brors har gjort en dokumentärfilm om sin gudfar Lars Lerin och hans sökande efter kärlek. Titeln är mycket träffsäker, för filmen är just - naken. Den får mig att vilja läsa allt om, och med, Lars Lerin och se allt han har målat. Den får mig att vilja titta efter hus i Värmland och den får mig att vilja fundera och filosofera över de stora frågorna filmen ställer. En av titelfrågorna är "kan man beställa kärlek?". Den frågan ger helt felaktiga vibbar och ger mig associationer till Thailand och Ryssland. Filmen är kärleksfull. Och underhållande. Som jag tolkar det så är den stora frågan som filmen kretsar runt
"hur hittar man någon att älska och som älskar en tillbaka?"
Filmen ger naturligtvis inget svar på den frågan, den berättar bara om Lars Lerins personliga kärleksresa. Men frågan är viktig och angelägen. För många.
Lever man ensam så är frågan ofta trängande. Hur hittar man någon? Man dejtar kompisars kompisar, nätdejtar, går på krogen etc. Jag tror att man måste veta vad man letar efter för att hitta rätt. Om man inte vet vad man söker, hur ska man då veta när man har hittat det? (Så resonerar dock inte Lars Lerin.)
Jag tror att frågan är lika viktig för de som redan är i en relation. Hur hamnade du där? Har du gjort ett aktivt val? Har du hittat någon att älska och som älskar dig tillbaka? Jag tror att det är viktigt att hålla den frågan levande i en relation. Att veta att man valde och varför. Om frågan inte hålls levande så kanske man inte vet svaret på den en dag när den ställs.
"hur hittar man någon att älska och som älskar en tillbaka?"
Filmen ger naturligtvis inget svar på den frågan, den berättar bara om Lars Lerins personliga kärleksresa. Men frågan är viktig och angelägen. För många.
Lever man ensam så är frågan ofta trängande. Hur hittar man någon? Man dejtar kompisars kompisar, nätdejtar, går på krogen etc. Jag tror att man måste veta vad man letar efter för att hitta rätt. Om man inte vet vad man söker, hur ska man då veta när man har hittat det? (Så resonerar dock inte Lars Lerin.)
Jag tror att frågan är lika viktig för de som redan är i en relation. Hur hamnade du där? Har du gjort ett aktivt val? Har du hittat någon att älska och som älskar dig tillbaka? Jag tror att det är viktigt att hålla den frågan levande i en relation. Att veta att man valde och varför. Om frågan inte hålls levande så kanske man inte vet svaret på den en dag när den ställs.
fredag 16 mars 2012
Livsstil och psykisk ohälsa
Jag läser Läkartidningens temanummer om Livsstil och psykisk ohälsa från förra året. Det känns relevant både i patientarbete och i min egen arbetsmiljö. Man kan lära sig mycket, till exempel att man delar in stressdiagnoserna i anpassningsstörning som innebär att man drabbats av en livskris som alla kan drabbas av men inte riktigt förmår hantera den på ett adekvat sätt; akut stressreaktion som innebär en helt oväntad händelse som kan innebära livsfara; posttraumatiskt stressyndrom som innebär att man inte kunnat bearbeta den akuta stressreaktionen på ett adekvat sätt; och utmattningssyndrom som innebär att man inte på något sätt utsätts för livsfara men lever under långvarig stress utan möjlighet till återhämtning. Oftast är dålig arbetsmiljö en stor bidragande faktor till utmattningssyndrom.
De skiljer också på utmattningssyndrom och utbrändhet. Utbrändhet menar de kännetecknas av känslomässig avstängdhet, cynism och känsla av att man inte gör ett bra jobb, medan de som drabbas av utmattningssyndrom ofta fortsätter att vara väldigt engagerade i sina arbeten. Jag läser också att:
Hur chefer utövar sitt ledarskap har sannolikt större betydelse för medarbetarnas hälsa än vad tidigare forskning visat och är därmed ytterligare en viktig arbetsmiljöfaktor.
Ledarskap som är förknippat med god hälsa hos medarbetare
· Ger medel så att man kan genomföra arbetet (information, mandat och tydlighet).
· Uppmuntrar att man deltar i utvecklingen av arbetsplatsen.
· Ger stöd.
· Inspirerar.
· Visar integritet (rättvisa).
· Integrerar medarbetarna så att man kan arbeta bra tillsammans.
Ledarskap som är förknippat med dålig hälsa hos medarbetarna
· Aukoritärt beteende
· Tvingar sin åsikt på andra
· Agerar oäkta
· Ovänligt
· Drar sig undan
Och jag tackar min lyckliga stjärna för min chef!
De skiljer också på utmattningssyndrom och utbrändhet. Utbrändhet menar de kännetecknas av känslomässig avstängdhet, cynism och känsla av att man inte gör ett bra jobb, medan de som drabbas av utmattningssyndrom ofta fortsätter att vara väldigt engagerade i sina arbeten. Jag läser också att:
Hur chefer utövar sitt ledarskap har sannolikt större betydelse för medarbetarnas hälsa än vad tidigare forskning visat och är därmed ytterligare en viktig arbetsmiljöfaktor.
Ledarskap som är förknippat med god hälsa hos medarbetare
· Ger medel så att man kan genomföra arbetet (information, mandat och tydlighet).
· Uppmuntrar att man deltar i utvecklingen av arbetsplatsen.
· Ger stöd.
· Inspirerar.
· Visar integritet (rättvisa).
· Integrerar medarbetarna så att man kan arbeta bra tillsammans.
Ledarskap som är förknippat med dålig hälsa hos medarbetarna
· Aukoritärt beteende
· Tvingar sin åsikt på andra
· Agerar oäkta
· Ovänligt
· Drar sig undan
Och jag tackar min lyckliga stjärna för min chef!
tisdag 6 mars 2012
Att vara trygg där man bor
Jag lyssnar på Torehammars vecka i SR P3 och de diskuterar BRÅ:s undersökning om trygghet. BRÅ:s fråga rör hur trygg man känner sig i sitt närområde och vilket förtroende man har för rättsväsendet. P3:s diskussion rör "falsk trygghet" respektive rädsla och de avhandlar t.ex. varför fler kvinnor känner sig otrygga när de ffa är män som drabbas av brott. De nämner också att de tre städer i Sverige där folk känner sig minst trygga är Stockholm, Malmö och Örebro. De resonerar att det är förståeligt att Stockholm och Malmö är med eftersom de är storstäder och det faktiskt förekommer många brott där men de kan inte förstå varför Örebro är med. Tydligen så är det låg brottsstatistik i Örebro, lika låg som på Gotland där Sveriges tryggaste befolkning bor.
Jag var med i BRÅ:s undersökning och känner mig inte trygg trots att jag aldrig utsatts för brott. För mig handlar det om att det inte var länge sedan Sveriges värsta serievåldtäktsman genom tiderna härjade i Örebro. Han fälldes till slut för 15 brott. Det läskiga med honom var att de som våldtogs var unga och gamla och de var på väg till jobbet, hem från krogen eller till tvättstugan. Våldtäkterna skedde över hela Örebro när som helst på dygnet. Och polisen uppmanade till slut kvinnor att hålla sig inomhus om de hade möjlighet. Efter att Eliasson greps så sjönk brottsstatistiken i Örebro med 24 %.
Fortfarande förekommer en hel del våldtäkter i Örebro, det senaste halvåret har en skett på vår gata och två på två av tvärgatorna till vår gata. Och i Örebro är du ensam. Det är en liten stad, går du hem själv en kväll är det vanligaste att du inte ser en enda annan människa. Och gör du det blir du livrädd.
Att bygga upp en trygghet hos en stads hela befolkning efter det tar nog tid.
Jag var med i BRÅ:s undersökning och känner mig inte trygg trots att jag aldrig utsatts för brott. För mig handlar det om att det inte var länge sedan Sveriges värsta serievåldtäktsman genom tiderna härjade i Örebro. Han fälldes till slut för 15 brott. Det läskiga med honom var att de som våldtogs var unga och gamla och de var på väg till jobbet, hem från krogen eller till tvättstugan. Våldtäkterna skedde över hela Örebro när som helst på dygnet. Och polisen uppmanade till slut kvinnor att hålla sig inomhus om de hade möjlighet. Efter att Eliasson greps så sjönk brottsstatistiken i Örebro med 24 %.
Fortfarande förekommer en hel del våldtäkter i Örebro, det senaste halvåret har en skett på vår gata och två på två av tvärgatorna till vår gata. Och i Örebro är du ensam. Det är en liten stad, går du hem själv en kväll är det vanligaste att du inte ser en enda annan människa. Och gör du det blir du livrädd.
Att bygga upp en trygghet hos en stads hela befolkning efter det tar nog tid.
onsdag 15 februari 2012
Till David
Min kusin David föddes i vecka 25 (en fullgången graviditet är 40 veckor). Jag var 16 år då så detaljerna förstod jag naturligtvis inte men att han var riktigt sjuk, det förstod jag. Han hade problem med hjärta och lungor, med hörsel och syn, hans kropp producerade inget tillväxthormon och maten fick han genom en inopererad PEG i magen. Och det fanns en massa saker han aldrig skulle kunna.
När jag var 20 år började jag jobba som personlig assistent till David. Han skulle då fylla fem och hade fortfarande blöjor och pratade enstaka ord men använde stödtecken. Jag var outbildad och oerfaren, vilket antagligen både var en för- och en nackdel. En nackdel för att jag saknade kunskaper om outvecklade nervsystem och den pedagogik som kan hjälpa barn som David att förstå omvärlden, en fördel för att inget barn är det andra barnet likt och min kreativitet när jag försökte hjälpa David att förstå världen utgick från just David och jag var tvungen att tänka "out of the box". Vi fick helt enkelt prova oss fram, David och jag.
I två år jobbade jag som Davids assistent och medan jag försökte hjälpa honom att tolka omvärlden så hjälpte han mig att se min omvärld med andra ögon. Han hjälpte mig att tänka "out of the box". Hans värld såg inte likadan ut som min. Hans kategorier (eller "boxes") såg annorlunda ut. Han delade t.ex. inte in människor i "flickor" och "pojkar" utan i "de som spelar fotboll" och "de som inte spelar fotboll" vilket gjorde att Amanda hamnade i samma "box" som David (de som spelar fotboll) medan Felix hamnade i en annan "box".
Första gången David hörde någon prata om en människa som "svart" rynkade han näsan, tittade på mig och sa frågande "svart?". Jag försökte förklara att människors hud ser olika ut beroende var ifrån man kommer; en del har hud som är så mörk att den är nästan svart, en del är mer bruna som flera av David dagiskompisar och en del har hud som är vit, som David och jag. David tittade lika frågande på mig och sa "vit? Jag är ju mest rosa". Vilket han ju hade rätt i.
David genomgick en neuropsykiatrisk utredning första gången när jag jobbade med honom och jag var med på lekterapi och hos logoped, hos endokrinolog och hos öronläkaren, hos ögonläkaren och hos psykologen. Jag tror att det var alla de läkarkontakter han hade på Astrid Lindgrens Barnsjukhus som fick mig att vilja bli läkare. En gång under utredningen fick David frågan: hur vet du att pappa är pappa? Och David svarade "Jo, det vet man ju för han hejar på Leksand och alla vi andra i familjen hejar ju på Färjestad". Det var i den perioden när människor delades in efter vilket hockeylag de hejade på. När jag slutade jobba med David hade han börjat första klass i vanlig skola (visserligen med årskursen under) och hade delad assistent under skoltid.
I år fyller David 17 år och går i vanlig klass utan assistent. Han har stödundervisning i matte och engelska men det går bra för honom. Han är snyggingen på bilden som håller i vår Bruno. Det är så mycket han kan. Jag är så stolt över honom.
torsdag 9 februari 2012
Afrodans
Det var länge sedan jag tränade gruppträning, flera år sedan. Då hette passen "Step", "Medel styrka", "Core", "Bodypump" och det lite mer häftiga passet "Step Trix". Sedan dess har danspassen erövrat landet och man kan numera träna "Zumba", "Bollywood", "Sh'bam" (!) och "Afrodans". Eftersom jag inte tränat på länge så tänkte jag att ett roligt och uppiggande danspass borde vara rätt väg att starta upp träningen igen. Jag gick på "Afrodans".
Hur denna rasistiska träningsform har kunnat sprida sig från gym till gym utan att någon har reagerat, är för mig, en gåta. Vi börjar med att känna Afrikas puls, känna sanden mellan tårna och sen går vi på jakt i djungeln. Fram med spjuten, gå på jakt, ta en pinne och slå mot tigern. Allt till ett ackompanjemang av ständiga rop om våra afrorumpor som vi ska skaka. Omväxlande under passet är vi deltagare jägare, manliga, krigare, och små apor.
Utan alla de här verbala attributen var själva passet inget annat än ett vanligt "gympapass" till afrikansk musik. Nu funderar jag på hur jag ska formulera mig i mejlet till gymmet.
Hur denna rasistiska träningsform har kunnat sprida sig från gym till gym utan att någon har reagerat, är för mig, en gåta. Vi börjar med att känna Afrikas puls, känna sanden mellan tårna och sen går vi på jakt i djungeln. Fram med spjuten, gå på jakt, ta en pinne och slå mot tigern. Allt till ett ackompanjemang av ständiga rop om våra afrorumpor som vi ska skaka. Omväxlande under passet är vi deltagare jägare, manliga, krigare, och små apor.
Utan alla de här verbala attributen var själva passet inget annat än ett vanligt "gympapass" till afrikansk musik. Nu funderar jag på hur jag ska formulera mig i mejlet till gymmet.
måndag 6 februari 2012
Mamma, pappa barn
Jag hälsade på min bror i helgen. Hans äldsta barn är 3,5 år och går på dagis. När vi var där så följde hon först med mig på toa och läste Bamse för mig medan jag var på toaletten och sen bäddade hon ner mig i soffan och läste om Busiga Bebben och Askungen. Sen ville hon leka "mamma pappa barn" med sin mamma och hon deklarerade högt "det är mamman som bestämmer".
Jag funderade en del över det där. Jag tror att det är universellt att barn vill "leka vuxna" och min brorsdotters mamma tror att det är dotterns sätt att bearbeta deras konflikter ("nu säger mamman att du måste klä på dig" eller som hon sa till mig när vi lekte "jag orkar inte längre, jag måste gå till jobbet!").
Jag lekte också "mamma pappa barn" när jag var liten och jag minns tydligt att de två huvudrollerna som skulle tillsättas var "mamman" och "barnet". "Pappan" var ointressant, han var ju inte med. I alla lekar när jag var liten så gick pappan till jobbet och sen kom han hem. Det var hans enda uppgift i leken. Den bästa rollen var förstås "mamman" eftersom hon var vuxen och den som fick bestämma. "Barnet" var också en ganska bra roll eftersom det var den rollen som "mamman" interagerade med och bestämde över. Men "pappan" var ingen, han interagerade varken med "mamman" eller med "barnet" i vår lek. Jag hoppas att inte världen ser ut så när min brorsdotter leker samma lek på dagis med sina vänner. Jag hoppas att min bror är mer för henne än den som "går till jobbet och sen kommer hem".
Jag funderade en del över det där. Jag tror att det är universellt att barn vill "leka vuxna" och min brorsdotters mamma tror att det är dotterns sätt att bearbeta deras konflikter ("nu säger mamman att du måste klä på dig" eller som hon sa till mig när vi lekte "jag orkar inte längre, jag måste gå till jobbet!").
Jag lekte också "mamma pappa barn" när jag var liten och jag minns tydligt att de två huvudrollerna som skulle tillsättas var "mamman" och "barnet". "Pappan" var ointressant, han var ju inte med. I alla lekar när jag var liten så gick pappan till jobbet och sen kom han hem. Det var hans enda uppgift i leken. Den bästa rollen var förstås "mamman" eftersom hon var vuxen och den som fick bestämma. "Barnet" var också en ganska bra roll eftersom det var den rollen som "mamman" interagerade med och bestämde över. Men "pappan" var ingen, han interagerade varken med "mamman" eller med "barnet" i vår lek. Jag hoppas att inte världen ser ut så när min brorsdotter leker samma lek på dagis med sina vänner. Jag hoppas att min bror är mer för henne än den som "går till jobbet och sen kommer hem".
tisdag 31 januari 2012
Antagandet om psykisk hälsa som det normala
När jag är på jobbet har jag nästan alltid en puls på över 100. Det är min prestationpuls, eller prestationsångestpuls, om man så vill. Jag vet att jag ger ett lugnt, tryggt och kompetent intryck på jobbet men hela mitt stresspåslag är i gång. På kvällarna händer det att jag funderar över slutsatser jag dragit och ställningstaganden jag tagit, under dagen. Jag är rädd för att missa något. Jag är alltid rädd för att göra fel.
Jag läser just nu Anna Kåvers "Att leva ett liv, inte vinna ett krig", om acceptans, och jag har just fastnat på det korta kapitlet om antagandet om psykisk hälsa som det normala. Det handlar om att många ser på psykiskt lidande som något som ska botas och om antagandet att normaltillståndet är att vi föds till psykisk balans och att allt lidande vi upplever är patologiskt och bör botas. (Lidande har här innebörden "inre obehag och psykisk smärta")
Kåver menar att psykisk hälsa är ett värde att sträva efter, inte något vi har och som vi automatiskt förväntas ha. De allra flesta av oss måste träna oss till psykisk hälsa. Den är något vi måste lära oss oberoende av lidande vi drabbas av. En psykisk frisk och sund person kommer med all sannolikhet att ha ångest och känna sorg under sin livstid. Den stora utmaningen är att, trots detta, kunna leva meningsfullt.
Jag läser just nu Anna Kåvers "Att leva ett liv, inte vinna ett krig", om acceptans, och jag har just fastnat på det korta kapitlet om antagandet om psykisk hälsa som det normala. Det handlar om att många ser på psykiskt lidande som något som ska botas och om antagandet att normaltillståndet är att vi föds till psykisk balans och att allt lidande vi upplever är patologiskt och bör botas. (Lidande har här innebörden "inre obehag och psykisk smärta")
Kåver menar att psykisk hälsa är ett värde att sträva efter, inte något vi har och som vi automatiskt förväntas ha. De allra flesta av oss måste träna oss till psykisk hälsa. Den är något vi måste lära oss oberoende av lidande vi drabbas av. En psykisk frisk och sund person kommer med all sannolikhet att ha ångest och känna sorg under sin livstid. Den stora utmaningen är att, trots detta, kunna leva meningsfullt.
tisdag 24 januari 2012
Lokalkändisar
Vi håller på att bli lokalkändisar i Örebro! Först SR P4 och nu har vi blivit intervjuade i tidningen ETC, här syns vi på framsidan:
Efter att tidningen kommit ut blev jag uppringd av en reporter på Tvärsnytt (SVT:s lokalnyheter) som frågade om de kan få komma och göra ett inslag när Regnbågsfamiljerna har sin nästa träff. Det känns kul och viktigt! Vi har dock haft lite funderingar om huruvida det känns okej att vara med, både Britta och jag har offentliga yrken. I ETC gjorde det inte särskilt mycket, de har en upplaga på ca 2000, men Tvärsnytt är större och Örebro är en liten stad. Å andra sidan tycker jag att det är roligt att de uppmärksammar oss och kanske sitter det en stackars ensam regnbågsfamilj i norra länsdelen som inte vill något annat än att få veta att vi finns.
Min mamma har varit här och hälsat på och B har fått en ny outfit!
tisdag 17 januari 2012
Världens bästa jobb...
... är just nu det som föräldraledig!
Igår invigdes jag och Bruno i babysångens underbara värld, och som en slump var SR där och gjorde reportage: P4 Örebro
Igår invigdes jag och Bruno i babysångens underbara värld, och som en slump var SR där och gjorde reportage: P4 Örebro
söndag 15 januari 2012
Det nya föräldralediga livet!
Jag är nu föräldraledig på 60 % vilket antagligen kommer att avspeglas i innehållet i den här bloggen. Än så länge så känns det bara som "extra lediga dagar" och jag försöker hinna med så mycket som möjligt "när jag ändå är ledig". Det har hittills visat sig svårt. Att ta hand om ett barn hela dagarna var tydligen ingen semester. Allt i livet handlar plötsligt om:
- när åt han senast?
- när sov han senast?
- när bajsade han senast?
Så ni förstår att ni kan se fram emot en spännande vår att läsa om.
Att jobba 40 % har också sina för- och nackdelar. Till fördelarna hör att det är roligt att vara på jobbet, att jag inte känner mig stressad när jag jobbar över, att jag har mycket tålamod med patienter och kollegor och är glad och utsövd.
Till nackdelarna hör att jag inte kan släppa tankarna på jobbet, att handläggningstid för sådant jag måste prata med min handledare om, blir (ibland oöverskådligt) lång.
Tur att min chef är världens bästa som låter mig jobba som jag vill. Det är inte alla chefer som tycker att det är viktigt att de anställdas privatliv funkar.
- när åt han senast?
- när sov han senast?
- när bajsade han senast?
Så ni förstår att ni kan se fram emot en spännande vår att läsa om.
Att jobba 40 % har också sina för- och nackdelar. Till fördelarna hör att det är roligt att vara på jobbet, att jag inte känner mig stressad när jag jobbar över, att jag har mycket tålamod med patienter och kollegor och är glad och utsövd.
Till nackdelarna hör att jag inte kan släppa tankarna på jobbet, att handläggningstid för sådant jag måste prata med min handledare om, blir (ibland oöverskådligt) lång.
Tur att min chef är världens bästa som låter mig jobba som jag vill. Det är inte alla chefer som tycker att det är viktigt att de anställdas privatliv funkar.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)