onsdag 21 december 2011

Skräpiga människor

Har sett ett jättebra avsnitt av Kobra på svtplay. De diskuterade det amerikanska uttrycket "white trash" och hur det används på svenska. Mycket tänkvärt, både ur klass- och rasperspektiv! Se den här!

fredag 9 december 2011

Min son.

Hurra! 


Här firar vi beskedet att adoptionen har gått igenom med jordnötsringar och öl!

Här är bästa laget!

onsdag 30 november 2011

Simulerande psykpatienter och välartade spermadonatorer

Senaste numret av Läkartidningen är synnerligen intressant och läsvärt! Och kanske lite provocerande? Först en kort notis om att Sveriges fertilitetskliniker väljer "rätt" slags spermadonatorer (vad man nu menar med det?). Jag kan uppleva notisen lite provocerande, just för att det finns "rätt" slags donatorer. Då måste det ju rimligtvis finnas "fel" slags donatorer? Vilka är det? Å andra sidan har jag ju själv ett barn som tillkommit med spermadonation och jag vill ju gärna ha en donator som är välbalanserad, välintegrerad och välutbildad. Men så är ju vår donator dansk så man vet ju aldrig.

En längre artikel med fyra fallstudiet om patienter som simulerar psykossjukdom är både läsvärd och tänkvärd. Och kanske lite provocerande?

söndag 13 november 2011

Fars dag

Jag läser i DN fem intervjuer med kända män och deras kända fäder. Det är sorglig och ibland fin läsning. Gemensamt för dem alla är att fäderna har varit frånvarande. Och att fäderna inte har deltagit i uppfostran. De kända männen beskriver sina kända fäders uppfostringsstil som "snäll" och "tillåtande".

fredag 11 november 2011

Barn med könsöverskridande beteende

Jag läste Insidan i DN. En mamma hade skrivit in med oro för att hennes treåriga dotter kallar sig för pojke. Det gripande med insändaren (du kan läsa frågan och psykologens svar här) är inte ämnet i sig utan mammans svårigheter att med att hennes vilja och ideologiska åsikter krockade med hennes känslor. Jag tror att frågan och svaret skulle kunna appliceras på de mest skilda problem. Att man vill vara öppen och stöttande och förstående men något i ens inre gör massivt motstånd. Psykologens svar är bra, och klokt. I princip så säger han "jobba med dig själv, ta reda på varför du har ett motstånd för det kommer att lysa igenom".
Heja mamman, jag tror att det kommer att gå bra för henne och hennes barn!

tisdag 25 oktober 2011

Adoptionsutredning

Berit har skickat en kopia av sin adoptionsutredning:


"XX tingsrätt har begärt yttrande från socialnämnden enligt 4 kap 10 § Föräldrabalken med anledning av att Helena XX ansökan om att adoptera B XX.


Utredningens genomförande
Undertecknad Berit XX har handlagt ärendet. I samband med utredningen har jag träffat Helena vid ett hembesök. Vid hembesöket träffade jag även B och B. BVC-sköterskan Lotta har hörts som referent.


Bakgrund/aktuell situation
Helena och B är ett par sedan 2008 och gifta sedan november 2010. Makarna vill ha barn tillsammans och de bestämde att B skulle föda barnet. i november 2010 utfördes insemination med okänd spermadonator vid Storkkliniken i Köpenhamn. Barnet föddes i juli 2011. B:s och Helenas förhållande bedöms stabilt och deras avsikt är att tillsammans vårda och fostra barnet. De tar gemensamt ansvar för omvårdnaden och skötseln av barnet. Helena är f.n. föräldraledig en dag i veckan. Efter årsskiftet kommer hon att ta större delen av föräldraledigheten.


Referent
Vid telefonkontakt med BVC-sköterskan Lotta uppger hon att hon träffat Helena tillsammans med B och B vid några tillfällen. B är ett barn som utvecklas normalt. Han har ett fint samspel med båda sina föräldrar. Båda föräldrarna visar stort engagemang i B. Det finns inget anmärkningsvärt när det gäller pojken och hans föräldrar.


Förslag till beslut
Med hänvisning till ovanstående föreslås Socialnämnden besluta i sitt yttrande till XX tingsrätt tillstyrka en adoption av B då det bedöms vara till hans bästa." (mina kursiveringar)


Det som är kursiverat är sådant som vi har läst oss till på internet, att det måste stå med, annars får man komplettera. Berit verkar ha koll på läget!
Nu är det bara att vänta till den 17/11 då Socialnämnden har sammanträde så att de kan fatta beslut om detta. Och sen ska tillstyrkan skickas till tingsrätten som slutligen fattar beslut. Och sen är det klart!

Nedläggning av faderskapsutredning

Berit har skickat oss utdrag ur Socialnämndens sammanträdesprotokoll och där står att läsa:


"B  XX har uppgivit att hon har blivit gravid genom insemination i Köpenhamn. Ansvarig handläggare bedömer att faderskapsutredningen kan läggas ned.


Beslutsunderlag
Utredning genomförd av familjerättssekreterare Berit XX.


Förslag till beslut
Faderskapsutredning enligt 2 kap 7 § 1 st FB gällande B XX läggs ned då det visat sig omöjligt att få fram erfoderliga upplysningar för bedömning av faderskapsfrågan. (min kursivering)


Beslut
Socialnämnden beslutar enligt förslaget."


Jag tycker att det är en lite märklig formulering i "Förslag till beslut" men jag hoppas att det är formalia och att det är så man "måste" uttrycka sig.






                                                           Nu är du snart min!

söndag 23 oktober 2011

Sons of perdition

Det här var det mest tragiska jag har sett på länge! Det handlar om tre pojkar som har brutit sig ut ur en polygam utbrytarsekt ur mormonkyrkan. Absolut sevärd, tänkvärd och minnesvärd.

måndag 17 oktober 2011

Barnavårdsnämnden

Berit från Familjerätten på Socialtjänsten var på hembesök förra veckan. Hon såg ut som om hon skulle ha kunnat vara med i en serie av Astrid Lindgren och varit en dam från Barnavårdsnämnden. Stor och stadig med fotriktiga skor. Men hon var riktigt bra.


Ansökan är skickad till Tingsrätten men än har ingen begäran kommit in till Socialtjänsten. Förhoppningsvis kan beslut om adoption tas på nästa nämndemöte den 17/11.

För evigt.

Jag grät mig igenom den här dokumentären "För barnets skull" på svtplay. Den handlar om Jossan som är 34 år och har diabetes typ 1 sedan 24 år tillbaka. Nu vill hon skaffa barn. Igenkänningsfaktorn var hög. Ledsamheten var stor.

tisdag 4 oktober 2011

Inspiration

Igår träffade jag en underbart inspirerande patient som berättade sitt livs historia. Den började med "Du förstår, jag har en stark tro" och slutade med "Gud är fantastisk! Jag kan verkligen rekommendera honom!"
Hon var en mycket charmig 75-åring.

onsdag 28 september 2011

HBTQ-utbildning

I Örebro läns landsting så organiserar ST-läkarna (de som håller på att bli specialister) utbildningsseminarium på våren och på hösten. Jag har just varit på ett tvådagarsseminarium om HBTQ. Ett sådant ämne är naturligtvis svårt att planera, var ska man lägga ribban när seminariet vänder sig till 30 läkare i olika åldrar med vitt skilda erfarenheter? Jag tycker att de lyckades ganska bra. Sen finns det alltid vissa (ingen nämnd och ingen glömd) som är skrämmande omedvetna om sin egen okunnighet. Okunnigheten i sig är inget som stör mig, vi har olika erfarenheter och man kan inte ha upplevt allt och ha kunskap om allt. Det är omedvetenheten om okunskapen som stör mig. Att man inte skäms för att ställa de frågor man ställer.



Jag själv blev mest berörd av de personliga berättelserna:
Uno, född på 1940-talet, som berättar hur han som 20-åring arbetar som sjuksköterska inom psykiatrin. En 40-årig manlig patient blir intagen. Han lider av homosexualitet. Den 20-åriga homosexuella Uno ser hur patienten behandlas genom att sövas ned i 6 veckor för att sedan väckas till ett "friskt" liv. 
Uno berättar också hur han stod vid sin partners sida under hans cancersjukdom. De hade varit sambo i 32 år och när de sökte vård så sågs hans partner som "utan nära anhöriga". Det känns väldigt aktuellt i mitt liv. Känslan av att inte räknas.

Maria (född på 1950-talet) berättar att hon hade en könsöverskridande beteende redan som barn. Som 5-åring blev hon intagen på sluten barnpsykiatrisk avdelning och som 10-åring behandlades hon med Hibernal (tung neuroleptika som användes vid psykossjukdomar). 1999 genomgick hon ett könsbyte.

tisdag 27 september 2011

Tingsrätten


Britta ringer till Tingsrätten för att fråga om man kan ansöka om adoption innan faderskapsutredningen är nedlagd. Efter mycket om och men så blir svaret "ja". Skönt, eftersom faderskapsutredningen har blivit försenad. På nätet, när om man läser om adoption, så står att "en lista på de dokument som behöver bifogas ansökan finns hos din lokala Tingsrätt". Vi kan inte hitta någon sådan lista på Örebros Tingsrätts hemsida. Vi frågar i telefon men svaret blir att det inte finns någon lista utan att vi får skicka med sådant som vi tycker är av betydelse. Elisabeth på Socaltjänsten har redan fått mig att begära urdrag ur Försäkringskassans register, Kronofogdens register och Skatteverkets register. 
Vi frågar också på Tingsrätten om de har en blankett att fylla i för adoptionsansökan? På Socialtjänsten har vi fått beskedet att Socialtjänsten förut tillhandahöll blanketten (som är Tingsrättens) men i den web-baserade tidsåldern så har de slutat med det. Tingsrätten har dock ingen blankett på hemsidan och kvinnan i telefonen säger att Socialtjänsten brukar ge ut den. "Men det är ju ER blankett!" försöker Britta men - nej, den finns inte. 
Vad ska man skriva i ansökan? Det kan inte kvinnan i telefonen svara på eftersom hon inte får ge råd i enskilda ärenden. Finns det inga riktlinjer om vad en adoptionsansökan bör innehålla? Nja. Inte som hon kan säga. Men om det inte är tillräckligt så begär Tingsrätten komplettering. Är det inte mer effektivt att de bara säger vad de vill ha från början då?

Nu har jag skrivit förnedringsbrevet i alla fall.

söndag 18 september 2011

Ny handläggare på socialtjänsten

Den 15/9 fick vi en ny handläggare på socialtjänsten - Berit. Berit informerar oss om att nämnden (som beslutar om nedläggning av faderskapsutredningen) hade möte den 14/9 men där var vår utredningen inte med.


Om gruppchefen hade svarat på vårt första mejl hade vi vetat att Elisabeth var borta och vi hade kunnat få in utredningen i tid.


Nästa möte där nämnden kan fatta beslut är om en månad. 
Men - vänta nu! Elisabeth hade ju ringt till nämnden och frågat om inte utskotten får fatta beslut om faderskap, och de har ju möte var 14:e dag! Nej, säger Berit, det beslutet måste fattas på ordinarie möte om en månad.


Men Elisabeth hade ju ringt och kollat...


Adoptionsutredningen då? 
Ja, säger Berit, den kan ju inte öppnas förrän socialtjänsten har fått en begäran från Tingsrätten. 
Fast Elisabeth har ju redan gjort första delen. Nej, säger Berit, det får man inte. 
Kan vi boka ny tid för hembesök? Nej, säger Berit, det går inte förrän de har en begäran från Tingsrätten.


Efter mycket tjat bokar vi till slut en ny tid men inte förrän om en månad. 
Hoppas att Elisabeth är tillbaka då.

lördag 17 september 2011

Bakslag i adoptionsfrågan

Vi förstod att vi hade tur när vi träffade Elisabeth på Socialtjänsten. Hon har varit noga med att poängtera att hon gör ingen riktig "utredning" utan att processen är formalia och vi ska göra den så fort och smidigt som möjligt. Därför var hon hjälpsam nog att göra så mycket hon bara kunde innan B föddes. Hon gjorde faderskapsutredningen och första intervjun till adoptionsutredningen. Kvar var bara hembesöket och det går (av naturliga skäl) inte att göra innan barnet är fött. Tyvärr är det också så att hon kan inte avsluta faderskapsutredningen innan barnet är fött och har fått ett personnummer. Hon kan heller inte öppna en akt på vårt barn förrän han har ett personnummer. 
Vårt barn föddes den 28/7 och det var den dagen Elisabeth skulle gå på semester. Tyvärr hann hon bli sjukskriven innan dess. Men det visste inte vi.
En vecka innan Elisabeths semester skulle vara över, skickade vi ett mejl med B:s personnummer, bara ifall att det inte hade kommit automatiskt från Skattemyndigheten, och sa att "vi ses på hembesöket den 14/9".  Elisabeth var ju sjukskriven (fortfarande utan att vi visste om det) och någon annan läste hennes mejl (gruppchefen) men meddelade oss inte att Elisabeth inte är på plats.

Onsdagen den 14/9: Jag går tidigare från jobbet, Britta åker tidigare från universitetet. Vi väntar. När Elisabeth är 20 minuter sen ringer vi till kommunens växel som säger att "hon verkar vara sjuk". Vi skickar ett mejl, "hoppas att det inte är något allvarligt" och "kan vi boka en ny tid så snart som möjligt" och "är faderskapsutredningen nedlagd?". Vi får svar från gruppchefen att Elisabeth är sjukskriven på obestämd tid, faderskapsutredningen är inte nedlagd och ingen akt är öppnad.

fredag 9 september 2011

Veckans mest beklämmande möte

En liten tunn flicka på 17 år, är min patient. Hon kommer själv. Hon har komplex för sina bröst, som är alldeles för små och hon vill ha remiss för bröstförstoring.
Det finns flera anledningar till att jag inte kan skriva en sådan remiss, t.ex. för att hon inte är myndig, för att hon inte har växt klart och för att Sveriges alla kirurgkliniker har en överenskommelse om att inte utföra bröstförstoringar.
Jag förklarar det här för min patient men hon säger att alla hennes kompisar säger att hon är så "platt" och hennes mamma (som själv har opererat sina bröst) säger att hennes bröst aldrig kommer att bli större. Jag säger att det inte verkar vara så schyssta kompisar.
När den korta konsultationen avslutas med att jag inte kan hjälpa henne på det sätt som hon vill bli hjälpt reser hon sig upp, sträcker fram handen och säger

"tack för att du var snäll i alla fall".
Och det har jag tänkt på sedan dess.

fredag 2 september 2011

Adoption

Om man är två kvinnor som inseminerar via klinik i Sverige så blir båda föräldrarna automatiskt vårdnadshavare. Vi har inseminerat i Danmark och då måste jag adoptera vårt barn för att bli vårdnadshavare, trots att Britta och jag är gifta. Så här ser gången ut:
Först gör socialtjänsten en faderskapsutredning, utredningen skickas sedan till nämnden (kommunpolitiker) som fattar beslut om att det inte finns någon fader.
Efter det kan vi ansöka hos tingsrätten om adoption och då skickar de en begäran till socialtjänsten om att göra en adoptionsutredning av mig. När utredningen är klar så ska även det beslutet fattas av nämnden som sedan meddelar tingsrätten sitt beslut. 
Vi har haft stor tur. Elisabeth på socialtjänsten har gjort så mycket hon har kunnat innan vårt barn föddes. Hon har gjort faderskapsutredningen och första delen av adoptionsutredningen och hon poängterar att utredningarna är formalia. Resten går inte att göra innan barnet har ett personnummer. Och ändå. Jag känner mig kränkt.
Detta modeord som jag ofta raljerar med. Men jag känner mig kränkt, förödmjukad och ifrågasatt. 

söndag 14 augusti 2011

Ett litet barns dagbok

Jag har börjat läsa Daniel N Sterns bok "Ett litet barns dagbok". Jag har bara kommit till första kapitlet men har redan lite oro för framtiden. Stern har ägnat sitt liv åt spädbarnsforskning. Han menar att spädbarnets värld byggs upp och får konturer genom interaktionen med föräldrarna. Det låter kanske självklart men när man tänker efter lite - också skrämmande. Det han menar är att allt vi (föräldrar) tolkar in i spädbarnets beteende formar hans/hennes värld. Vi har redan en bild av barnet och det svåra kommer när vår bild inte stämmer med barnets självbild. T.ex. att man säger att barnet är lik farfar - lugn och stark, eller charmig som mamma, då är allt det våra tolkningar och förväntningar som barnet till slut gör till sina. Eller som vi brukar säga om vår son, att han är snäll och söt.

Jag tänker också på min egen pappa och vår relation. Min pappa och jag har mycket olika bild av vilka vi är och ingen av oss trivs i den bild som den andra har. Våra bilder av varandra passar helt enkelt inte med de bilder vi har av oss själva. Detta gör att vi har en del konflikter. Varje gång min pappa säger något till mig så gör han det utifrån den bild han har av mig. Och varje gång vill jag opponera mig, inte mot det han säger utan mot den bild han har av mig som person. Varje gång som jag "revolterar" mot hans bild av mig så befäster jag den bilden.
Det är ett stort ansvar man har som förälder. Samtidigt tänker jag att hur vi än gör så kommer vi att göra saker som vårt barn uppfattar som "fel". Vi kan bara hoppas på att vi inte gör några katastrofala fel.

lördag 13 augusti 2011

Fotbollsmetafor

Jag sitter på morgonen och lyssnar på Pia Sundhages sommarprat, min fru sover i vår säng, vår son sover på mitt bröst. Sundhage pratar fotboll fotboll fotboll och jag tänker på min egen lagmetafor när jag och min fru försökte hitta ett bra "vi-tänk", vilket jag skrev om i september 2010 under rubriken  "Teambuilding". Sunhage (som pratar om fotboll) menar att:
- vi är vår miljö och vi gör varandra bra. 
- alla i laget har ansvar för att resultatet blir bra. 
- för att nå önskat resultat krävs glädje och intresse (eller passion om ni så vill) men det handlar också om tålamod
- det kan vara tufft med så mycket tålamod och därför är det nödvändigt att du vet vad du håller på med. 


Sundhage pratar också om att fokusera på det som är bra. De filmar alla träningar och spelar sedan upp filmsekvenser med allt de gör bra och förstärker detta. De spelar filmen fram till just innan det går dåligt. Där stannar de filmen och ställer frågan "Vad har vi för möjligheter att gå vidare härifrån" (dvs alternativa lösningar till det som hände)? Om och om igen får hon spelarna att sätta ord på vad de gör bra. På så sätt blir det konkret, spelarna vet vad de själva gjorde som gjorde att det blev bra, det ger en känsla av sammanhang, att kunna påverka och att kunna upprepa.  
Om du vattnar runt omkring dig så växer människorna runt omkring dig, och det gör de genom tillit. Livet är en enda lång träning, ibland är det tufft ibland går det bra. Parallellerna till en relation är så uppenbara att de talar för sig själva.
Jag har världens bästa fru.

fredag 12 augusti 2011

Att vara rädd för att dö

Jag hör Jan Carlzon sommarprata och han säger "jag är inte rädd för att dö, jag är rädd för att inte leva". Jag tycker att det låter fint. Jag funderar och undrar om det är så jag också känner men kommer fram till att det inte är det. Jag är rädd för att dö. Jag tycker att jag är bra på att leva. Jag gör val som får mig att må bra. Men jag är rädd för att dö. För att inte få vara med. För att missa "nåt". Detta "nåt" har tyckts mig löjligt fram till att min son föddes. Helt plötsligt rymmer detta "nåt" allt som är viktigt.

tisdag 9 augusti 2011

Föräldrapenning

Angående bemötande. Vi har en mycket trevlig och snäll handläggare på Försäkringskassan men inte alltid så kunnig. Det började med att jag skulle ta ut "tillfällig föräldrapenning" under tio dagar i samband med förlossningen. I många fall tas de dagarna ut av pappan till barnet men dagarna "tillhör" mamman och min fru skulle därmed kunna ge dem till vem som helst.
Försäkringskassan säger "oj då, det här är ju inte så vanligt, jag måste fråga våra specialister, om du kan ta tillfällig föräldrapenning eller så kallade "pappadagar", som vi brukar säga". Vi försöker förklara att B hade ju kunnat ge dagarna till grannen om hon hade velat så varför skulle hon inte kunna ge dem till mig?
Nu har i alla fall Anna-Karin på Försäkringskassan kollat med specialisterna och föräldradagarna är mina. Dessutom har hon låtit registrera mig som "Förälder 3" vilket innebär att min fru kan överlåta föräldradagar till mig även i fortsättningen. Detta gäller fram till att adoptionen går igenom.
Vårt barn har nu alltså en "förälder 1" och en "förälder 3" men ingen "förälder 2". 
Tack till Anna-Karin på Försäkringskassan!

söndag 7 augusti 2011

PRIDE

Om PRIDE kan man tycka vad man vill och vad jag tycker tänker jag inte gå in på här. Nästa år kommer vi i alla fall gå med i paraden under banderollen "Regnbågsfamiljer".

PRIDE ligger alltid första veckan i augusti vilket mediamässigt är både en fördel och en nackdel. Fördelen är att det ofta är nyhetstorka mitt i industrisemestern och att PRIDE därför får mycket mediautrymme. Jag brukar gilla att de statliga museerna erbjuder guidad queervisning av sina utställningar. Det brukar vara lärorikt och tankeväckande. Tankeväckande för att det blir så uppenbart att alla guidade visningar är tolkningar av ett ett selekterat urval.

I år har jag och min son ägnat timmar åt att titta på dokumentärer på SVTplay. Tack och lov har vi haft turen att få ett barn som är så snällt att föräldraledigheten känns som semester. Vi har hittills sett: "HBT-personer om sina kroppar", "Homosexuella djur", "Är han en hon, eller?" och "Könets vetenskap". Ska du se en av dem, tycker jag att du ska se Könets vetenskap!

onsdag 3 augusti 2011

Kapten Nemos barn

Jag har sett dokumentären "Kapten Nemos barn" på SVTplay (länk). Den handlar om pojkarna Valter och Bosse som förväxlades på sjukstugan i Bureå när de föddes på 1940-talet. Processen för att "justera" bytet inleddes när pojkarna var 3 år och strax före att de fyllde sju år kom domen som sa att pojkarna skulle bytas tillbaka.
Detta är en sann historia. Vad gör man i en sådan situation? Förutom att önska att man aldrig hade upptäckt det. Familjerna bodde sex kilometer ifrån varandra. Byter man tillbaka, för att biologin är så viktig? Struntar man i det, för att biologin inte är viktig? Dessutom var ju allt ett misstag. Inget barn var omhändertaget eller placerat av sociala skäl, utan ett biträde mindes inte vilket barn som var vilket.

Historien är hårresande och fruktansvärd. Men också tänkvärd. 
Jag är inte vårdnadshavare till min son. Rent juridiskt är min fru ensamstående mamma. Det är formalia att göra mig till vårdnadshavare men tills dess är tanken olidlig - att om det (gud förbjude) skulle hända något, då har jag ingen rätt till honom. Då har jag ingen rätt till honom.

Jag kan åtminstone trösta mig med att han aldrig lämnade min och B:s åsyn när vi var på sjukhuset. Han är inte förväxlad med någon. Han är rätt barn.



söndag 31 juli 2011

Kärleksfrö

Jag har hört talas om att man kan bli lite extra lättrörd och gråtmild ungefär tre dagar efter förlossningen och det stämmer exakt på mig! Därför bjuder jag på den här fantastiska videon om hur vi i vintras planterade ett hjärtefrö och hoppades och hoppades och hoppades

(jag får lägga till den som en länk istället för blogger kunde inte hitta rätt video: HÄR!

måndag 25 juli 2011

Reviderad recension

Plötsligt hände det något med Knausgårds kamp. Efter 275 sidor blev boken bra. Han blev levande. Och själva nyckelmeningen (lika lång som alla andra meningar i boken) står på sidorna 388 och 389:

Det hade jag från min mor, ända sedan högstadiet hade jag haft långa samtal med henne om människor vi hade mött eller kände, vad de hade sagt, varför de kunde tänkas ha sagt det, varifrån de kom, vilka deras föräldrar var, vilken sorts hus de bodde i, allt invävt i frågor som hade med politik, etik, moral, psykologi och filosofi att göra och de där samtalen, som fortfarande pågick, hade gett min blick en riktning, det var mot det som uppstod mellan människor jag alltid såg, det var det jag försökte förklara, och länge trodde jag också att jag var bra på att se andra människor, men det var jag inte, jag såg ju bara mig själv vart jag än vände mig /.../ (meningen fortsätter alltså)

Där är nyckeln som förklarar hela boken och troligtvis också de kommande fem böckerna i "Min kamp"! Jag har löst gåtan.

torsdag 21 juli 2011

Joggingens glädje och pina

Jag har börjat springa igen. När vi bodde i Lindesberg var jag rätt flitig med det men nu har det liksom blivit en paus på åtta månader. Jag tycker inte om att springa men jag gör det ändå eftersom:
1. Jag vet att min kondition är usel.
2. Jag tycker om att vara utomhus.
3. Jag kan se förbättring relativt snabbt.
4. Jag är sjukt nöjd med mig själv när jag har gjort det.

Jag är så nöjd med mig själv att jag brukar tänka "undrar om alla ser på mig vilken hurtig och vältränad människa jag är" när jag cyklar hem. Eller egentligen ska det väl stå att jag brukade tänka så. En gång såg jag mig nämligen i spegeln efter att ha sprungit och då såg jag ut så här:

Nå ja. Det bjuder jag på.
Jag blir också omsprungen av alla. Varje gång någon passerar mig så skriker jag åt mig själv "SPRING I DIN EGEN TAKT" men det hjälper inte. Jag hänger på ändå och sen går (springer) jag in i väggen och så måste jag stanna och gå och då är rundan förstörd.

Jag försöker tänka på Ann Petréns sommarprat. Hon berättade att hon åker längdskidor och blir jämnt omåkt. Hon brukar då tänka att istället för att bli avundsjuk för att någon annan rör sig snabbare (det här är en metafor för hela livet, t.ex. yrkeslivet) så kan man passa på att studera den som är framför och lära sig något om varför den personen rör sig snabbare. Och det viktigaste är att man rör sig framåt. Och det gör jag. Men jag kan inte titta på andra, för då jagar jag dem.
Kanske är det som Sven Nylander sa i sitt sommarprat - att man måste gå in i sig själv och stänga ut resten av världen. Så fort han blev medveten om omvärlden så kände han hur jobbigt det var, hur ont han hade och så tappade han sitt flyt. Jag testade idag. Inte titta framåt på andra människor, bara titta ner i marken och tänka på annat. Det gick så bra att jag nästan sprang på en dam (som inte sprang utan gick).

Idag gav Anna Kåver sommarprat en trevlig och stressfri start på dagen!

onsdag 20 juli 2011

Margareta

Jag har studietid på onsdageftermiddagar. Först stannade jag på jobbet för att plugga eftersom jag trodde att jag inte skulle få något gjort hemma. Nu åker jag hem eftersom jag bara jobbar om jag är kvar på jobbet. Det bästa med att komma hem på eftermiddagen det är att jag får dricka kaffe hemma! Åh, så gott det är!


Idag läser jag om demensutredningar och firar Margareta-dagen med kaffe i vackraste högtidskoppen.

måndag 18 juli 2011

Din kamp

Nu har vi haft bokcirkel och diskuterat Knausgårds "Min kamp, 1". Kan inte riktigt bestämma mig för vad jag tycker om den. Han är självupptagen, ofta ganska osympatisk, grubblande och otroligt egocentrerad. Med otroligt många ord, och oerhört många detaljer (han beskriver i en mening på tio rader utan punkt hur han städar badrummet till exempel) så får jag ändå inget grepp om vem han är. Han registrerar detaljer, analyserar sönder och ältar ältar ältar. Men han beskriver sig som en utomstående betraktare och hur många ord han än använder för att berätta vad han gör och hur han reagerar så är det som att jag tänker "har han inga känslor?"

Jag tänker mig att han har existensiell ångest. Det måste han ha. I den här korta intervjun i Babel (12 min) beskriver Knausgård att han är så självkritisk så att han måste skriva så fort att kritiken inte hinner med att censurera. Ju snabbare han skriver desto ärligare är han.

På något sätt känns "Min kamp, 1" som upptakten. Ramen för de andra böckerna. Det grämer mig för det får mig att tro att jag måste läsa alla sex delarna för att fatta grejen. Och kanske kommer jag inte att fatta den då heller.

Det är ju jag!

Jag går från jobbet i tid, trots att det är måndag, nöjd över att hinna till apoteket innan de stänger. Jag lämnar fram mitt körkort, apotekaren blippar in det och utbrister "Nä men det är ju du! Vad kul att se dig!" Jag stirrar dumfånigt på henne någon sekund innan jag förstår att jag är en kändis på det här apoteket. Så klart. Apoteket ligger 20 meter från vårdcentralen och varenda recept jag förskriver hämtas troligtvis ut på det här apoteket. Undrar hur många gånger per dag de ser mitt namn?
Jag överväger nu att hämta ut min egen medicin på ett annat apotek i framtiden men troligen kommer latheten att vinna och jag blir stammis här. Kanske kan man få extra service ibland i sådana fall? Kanske skriva ut en receptlista extra. Eller hålla koll på när medicinen går ut. Eller komma in på VC när de har specialerbjudande på någon hudkräm. Eller så.

Nu ska jag försöka läsa några sidor till i "Min kamp, 1" innan jag går på bokcirkel. 275 av 400 sidor tycker jag berättigar till deltagande...

lördag 9 juli 2011

Det blåser i Gusselby

Idag semesterkänsla vid å-badet i Gusselby. Jag fascineras av att se samma familjer där som förra sommaren. Egentligen är det självklart, badplatsen rymmer inte mycket mer än 10 sällskap och de flesta som bor i Gusselby med omnejd är kanske inte så rörliga. Badplatsen är rogivande och liten. Inte så stojig men så liten att man kan följa allas samtal. Detta innebär att man ser samma familjer kanske fyra timmar per dag under en badsäsong. Man ser som iakttagare hur barnen interagerar (eller utestänger) varandra, hur föräldrar ser (eller inte ser) sina barn och hur de pratar med dem. Roligt var att se att lille August som vi intresserat följde förra sommaren när han som tvååring utforskade stranden tillsammans med sin höggravida mamma, nu är en stor kille med lillebror. Samma sävliga sätt, samma tålmodiga föräldrar. Jag minns att jag såg honom förra sommaren, när han långsamt långsamt var på väg till bilen. Pappa stressade inte, bara väntade. Och väntade, för August hade inte bråttom. Mitt på gräsmattan stod han, vände huvudet mot himlen och sa "Pappa. Det blåser.".

Och de här människorna angår mig inte ens. Jag är en iakttagare.

fredag 8 juli 2011

Sommarprat

Jag är ledig en vecka. Min fru och jag ägnar oss åt att förbättra vår vardag. Skruva ihop garderober, inreda klädkammare, måla om gästrummet, rensa rensa rensa, kasta kasta kasta och upp på den kvalmiga vinden. Det är jag som har målat. Funkar utmärkt när jag har en fru som tycker att allt jag gör är fantastiskt och när jag kan lyssna på Sommar i P1 under tiden. Jag blir totalt inne i berättelserna och koncentrerar mig på att följa med i pratet och vips har det gått 90 min och nästan hela rummet är målat.

Jag har laddat ner sommarpratare i flera år men jag tycker bäst om att lyssna live. Det är då man upptäcker de oväntat bra. Jag visste redan från början att jag skulle vilja höra Mark Levengod som alltid är bra, Torgny Lindgren som jag nyligen både läst och hört och Beate Grimsrud vars bok vi läste i förra bokcirkelnträffen. Men jag trodde inte att jag skulle bli så rörd av Nanne Grönwall så att jag skulle bli sittandes med skruvmejseln i min sysslolösa hand och bara lyssna. Och efter att ha hört Henrik Larssons och Sven Nylanders sommarprat kommer jag aldrig mer att öppna en kvällstidning. Inte för att jag brukar köpa dem men nu kommer jag inte ens att läsa dem gratis om möjligheten finns.

Innan renovering hann jag också semestra vid Höga Kusten en långhelg tillsammans med mina föräldrar, som båda fyller 60 år i år, och mina syskon. En sådan familjesemester har vi inte haft på över 15 år. Alla var sams, ingen slogs, alla njöt. Och jag fick en ny kompis:


Det här är jag, min brors hund Flisan och pappa.

lördag 11 juni 2011

Mental trötthet

För omväxlingens skull så är jag tidigt uppe och min fru sover. Det är något alldeles särskilt njutbart med att vara uppe själv tidigt på morgonen. Jag läser B:s Psykologtidningen och blir upplyst. B läser (eller i alla fall bladar) ofta Läkartidningen och det är lätt att se att vi har mycket att lära av varandra. Idag läser jag om mental trötthet efter hjärnskador och stroke. Det är en mycket bra och lättläst artikel som handlar om den forskning som Birgitta Johansson, specialist i neuropsykologi, och Lars Rönnbäck, professor och överläkare i neurologi, har genomfört. De har har lättfattlig information och självtest på den här sidan. 

Vidare skriver Psykologtidningen om att man får olika vård beroende på vilken personlighet man har och att människor som har svårt att sätta ord på sina känslor får sämre vård. De skriver att människor med värk i nacke och axlar ofta har samtidig depression och om man behandlar depressionen har de större möjligheter att hantera smärtan. Åh så spännande!

Och nu är fru vaken. God dag!

fredag 10 juni 2011

Minnen

Jag läser. Oftast flera böcker samtidigt, varav en bok nästan alltid är den vi läser i bokcirkeln. När bokcirkeln läste Torgny Lindgrens "Pölsan" så hörde jag (av en slump) Lindgren prata om sina minnen av tuberkulos. Jag gillade boken och mest fastnade jag för författarens sätt att förhålla sig till minnen. Efter det har jag stött på andra, men ganska liknande, sätt att förhålla sig till minnen. Det fascinerar mig. tanken att minnet är ett blurrigt såll och när man skriver ner det blir det alltid osant eftersom det skapar en ordning och ett sammanhang som inte finns innan.

"/.../ talade han om för henne vad minnet egentligen var. Det är ett hålrum i människan, där kan vad som helst rymmas. Där blandas det förflutna med det ickeförflutna och det gångna med det kommande, där lever sida vid sida bekanta och obekanta bekymmerslöst sina aningen diffusa liv."
Ur "Pölsan" av Torgny Lindgren

"Fantasin är mitt minne, sa han anspråkslöst."
Ur "Pölsan av Torgny Lindgren

Lindgren är också mycket inne på om någonting har hänt om det inte blivit nedskrivet. Skriver man ned händelsen, eller händer det först när man skriver ned det?
Likaså skriver Beate Grimsrud "/.../ allt jag skrivit är självupplevt, för jag har ju upplevt det när jag skrivit ner det med hela mitt känsloregister."

"Det enda vi kan ändra på är det förflutna."
Ur "En dåre fri" av Beate Grimsrud

"Många av minnena är drömmar, tror jag. Improvisationer. Man återvänder till sitt förflutna för att förändra det."
Ur "Blonde" av Joyce Carol Oates

onsdag 18 maj 2011

Att ge av sig själv i sin arbetsmiljö

Tack finaste S för de goda samtalen i helgen, för de kloka råden och för hjälpen med insikterna. Insikten om att i nuläget så präglas min arbetsmiljö mer av mina patienter än av mina kollegor. För en del kan det tyckas självklart men för mig var det ett uppvaknande. På jobbet fick jag göra en personlighetskartläggning. Den visar i vilken miljö jag mår som bäst! Jag tyckte att den var träffande när den berättade att jag trivs bäst med att jobba i team, i en miljö som är stimulerande och utvecklande där vi lär av varandra och där alla bidrar med sin kompetens. Jag vill inte vara chef men jag vill vara med och leda.
Jag har hela tiden tänkt att det är så jag vill jobba med mina kollegor! Men nu inser jag att det är så jag vill jobba med mina patienter! Jag har en patient R - intelligent och välutbildad, som plågats av panikångest till och från under många år. Vi är ett jättebra team! Hittills har vi setts en gång i månaden eftersom vi håller på att trappa upp hennes medicin och så lägger vi upp en plan för hur vårt arbete ska se ut tills nästa gång vi ses. Vad ska hon träna på tills dess? Vad är min plan för nästa besök? Vi funkar jättebra.
Sen har vi min patient M - en intelligent och konstnärlig estet. Hon vill inte vara med i mitt team. Jag upplever enorm frustration och trots att vi har setts två gånger och dragit över tiden varje gång så fattar jag fortfarande inte vad jag ska göra med henne. Hon följer inte mina instruktioner och jag följer inte hennes. Jag har frågat henne hur hon vill bli hjälpt men får inget vettigt svar. Inte förrän nu när jag insåg att hon är min arbetsmiljö så kom jag på att jag kanske borde fråga henne hur hon ser på sin egen roll. Vilken är hennes del i teamarbetet? Jag tror på att patienterna har en egen del i sitt tillfrisknande.

Dessutom insåg jag att jag ofta känner att jag fastnar med patienter. Ensam, efter att kurator och sjukgymnast säger att de har gjort de det kan. Då har jag patienten kvar med problem som inte alltid är medicinska. Och då ger jag stödsamtal. Stödsamtal är inget jag har utbildning i. Jag har inte den kompetensen. Jag är inte kompetent nog att utföra de arbetsuppgifterna. Så jag ger av mig själv.

Det ska jag sluta med nu.


tisdag 17 maj 2011

6 mimare - 6 vita hästar

Jag såg en föreställning på orionteatern i helgen, tillsammans med min syster. Den var mycket bra och helt obeskrivlig! Andlöst vackert, tror jag är den bästa beskrivningen. Här är en bild från Orionteaterns hemsida:
Jag gillar mimartister, och cirkusartister. Jag fascineras av deras otroliga kroppskontroll, av vad de kan göra med sina kroppar, att de minutiöst kan styra muskler som jag inte ens är medveten om att jag har. I samspelet med hästarna blir det så mycket sagt. Helt utan ord. Åh, vad fint!

onsdag 11 maj 2011

Kulturkrockar

Jag läser den här artikeln i Läkartidningen. Den handlar om kulturkrockar i vården och att vi måste översätta mer än språket. Att vi skulle behöva ta oss tid att förklara vår syn på sjukdom, konvalescens, mobilisering och tillfrisknande. Till detta kommer även svårigheter att förstå vårt sätt att se på arbetsfördelning inom vården och patientens eget ansvar för tillfrisknande och mobilisering. Under min termin i Paris insåg jag att sådana förklaringar kan vara nödvändiga även för våra europeiska patienter. Vår sjukvårdskultur är mer olika än vi tror. Läs den, den är kort!

fredag 6 maj 2011

Läkarutlåtande om hälsotillstånd...

... även förkortat LOH. Primärvårdens skräck. Det som gör en del läkare utbrända och att andra byter jobb. den ständiga kampen mot Försäkringskassan. Det intyg som läkaren skriver när alla rehabiliteringsmöjligheter är uttömda och patienten ansöker om varaktig sjukersättning. När alla rehabiliteringsmöjligheter är uttömda.

Jag hade en period på min nya arbetsplats när jag kände mig outnyttjad och lite understimulerad. Det är stor skillnad mellan att jobba på en vårdcentral på landet och att jobba på en inne i en stad. På landet är det inte samma omsättning - av sköterskor, läkare och patienter. Det gör att det är stabilt i arbetsgruppen, lång erfarenhet som fortplantas till de mer oerfarna och att man följer patienterna genom hela livet. Samma patient kommer för egna bekymmer, med sina barn, med sina föräldrar. De kommer i kriser. Alltid till samma vårdcentral.
Inne i staden byter sköterskor och läkare jobb oftare och patienterna flyttar och listar om sig. Inte alls samma kontinuitet. Börja om från början. Många gånger.
Så fick jag i alla fall min egen "lista". En av våra erfarna läkare som arbetat 40 % slutade och hans patientlista var ungefär lagom stor.

Arbetet går in i en ny fas. Min lista. Mina patienter. Mitt ansvar. Denna vecka:
"Hej, jag ringer från Försäkringskassan, jag söker patientens ansvariga läkare."
"Hej, det här var från Försäkringskassan, jag söker patientens behandlande läkare."
"Hej, jag ringer från Försäkringskassan jag skulle vilja komma i kontakt med sjukskrivande läkare."
Att ta över någon annans sjukskrivningar är ingenting jag rekommenderar, särskilt om man aldrig har skrivit ett LOH (vilket min förra vårdcentral, med rätta, höll stenhårt på att det inte ligger inom en AT-läkares kompetens att göra). Läsa journaler, läsa journaler, läsa journaler. Hur har de tänkt? Hur har de tänkt?

Min ytterst korta erfarenhet som jag har av kontakt med Försäkringskassan (efter den här veckan) är mycket positiv! Oj, vad trevliga de var! Vettiga människor som ställde vettiga frågor och som verkligen försökte sätta sig in och förstå. Nu har vi gjort gemensamma planer för de tre patienterna. Att ta över den patientlista jag har (som visade sig full av patienter med långvarig smärta, personlighetsstörningar, ångest- och depressionproblematik) gjorde att jag kände jag mig lite ensam. Ensam med ansvar för patienter som ingen annan orkar med. Nu är jag på lag med Försäkringskassan, för patientens bästa.

OBS! Jag är medveten om att min erfarenhet är minimal men den har en positiv start. Jag tror människor om gott. Jag tror att de vill väl. Jag tror att Försäkringskassans handläggare ofta känner lika mycket frustration och uppgivenhet inför sitt arbete som jag gör.

onsdag 30 mars 2011

"Mina systrar"

I Läkartidingingen ser jag bilden av statyn "Pietà" skapad av konstnären och läkaren Tor-Göran Henriksson.
Med detta verk vill Tor-Göran "...uttrycka hur sjuksköterskans urgamla funktioner som vårdare och tröstare kvarstår oförändrade genom århundradena". Den är fin tycker jag! Det är också de andra verken i "Mina systrar" (klicka på länken ovan för att komma till information om utställningen). Påminner lite om Lena Cronqvist.

Det beror på vad man hoppas på

Jag läser om Helena Klingberg som är bibliotikarie i Varberga. Hon arbetar med genusfrågor inom barnlitteraturen och menar att det finns hopp om mänskligheten. Läs den här!
Men det beror förstås på vad man hoppas på. En kollega berättar att en patient hade varit på föräldramöte på mellanstadiet och där hade läraren vädjat till föräldrarna om att köpa kläder som är lite mer moderiktiga. "För barnens skull!" Resonnemanget gick ungefär så här (enligt tredjehandsuppgifter): Om Sara vill ha bruna gabardinbyxor för att hon tycker att det är fint så kanske man som förälder ändå bör tänka på att i vardagen så står Sara ensam i skolan, mot alla andra som följer modet. Så. Man behöver inte köpa den dyraste jackan på JC till Sara men man behöver inte heller köpa den töntigaste på Myrorna.

Jag kopplar samman artikeln om genus med berättelsen om Sara eftersom det i artikeln står att "det är annorlunda nu för tiden, nu kan våra pojkar på förskolorna klä ut sig till féer om de vill. Ingen lyfter på ögonbrynen åt det." Men om du inte vill vara orsak till att ditt barn blir mobbat i skolan så är det bäst att du kraftigt säger ifrån när Pelle vill klä ut sig till fé och ser till att han ser ut som en dussinpojke istället. Det kommer att göra Pelle trygg och glad.

fredag 25 mars 2011

Kostrådgivning

*Andas in* Alltså, det här med kost... Igår hade vi "Kostdoktorn" här på jobbet och föreläste om kost. Ni som har testat LCHF känner säkerligen till honom. Han gjorde en snygg presentation, kunde presentera en del studier och mina kollegor är frälsta. Jag tycker att det som var mest anmärkningsvärt i hela presentationen är att läkare, kostrådgivare, dietister, Livsmedelsverket och Socialstyrelsen i 30 år har förespråkat en diet som det inte finns evidens för. Och med "evidens" menar jag att man inte har kunnat visa att en diet som är framförallt snål på fett - leder till minskad sjukdomsbörda. Den "sjukdomsbörda" man då talr om är övervikt, diabetes, högt kolesterolvärde och högt blodtryck. Doktorn visade på 10 studier där man jämfört LCHF med "låg-fett-diet" (som är det som rekommenderas idag) och i ingen var låg-fett signifikant bättre (avseende viktnedgång). LCHF visade även (ibland signifikant och ibland bara tendens) till att påverka blodfetter, blotryck och blodsocker på ett fördelaktigare sätt.

Har han rätt? Är vi lurade? Vem har isf lurat oss? Hur har rekommendationerna tagits fram?

"Låg-fett-kost" har haft evidensgrad C. Det betyder att man inte har gjort några studier utan att rekommendationen har tagits fram genom att man har frågat några som borde veta. Med det vill jag inte säga att evidensgrad C alltid är dåligt. Det används relativt ofta för att man inte har kunnat göra studier. Det jag vill peka på är bristen på kritiskt tänkande och att kunna omvärdera rekommendationer. Om en behandling (med t.ex. läkemedel) har låg evidensgrad så använder vi den med viss försiktighet, redo att omvärdera den när det finns studier som inte stöder den. FETT = SKAM. Fråga vilken tjockis som helst. Om någon säger att de följer en fettdiet så tittar hälsofreaks-Sverige på den personen med ohälsosam avsmak. Och nu säger de att fett är bra. Att det är nyttigt. Ju mer desto bättre. Vad ska man tro? Blir vi lurade igen? Är det en sekt?

Kostdoktorns teori (som låter logisk men kanske lite för enkel?) är att mycket kolhydrater ger ett högt svar av insulin. Insulin är ett s.k. anabolt (uppbyggande) hormon som stimulerar fettinlagring. Ett lågt kolhydratintag ger ett lågt insulinsvar och därmed liten fettinlagring. Vår energi måste vi få någonstans ifrån. Om vi inte får energi från kolhydrater måste vi få det från fett.

Jag blir inte klok på det hela. Men jag lockas att prova.
Kostdebatten i Sverige idag är hätsk och den innehåller en hel del personliga angrepp och konspirationsteorier.
Man måste fråga sig: Vems är rekommendationen? Vad är grunden till rekommendationen? Vem tjänar på att folk följer den?

onsdag 23 mars 2011

Makt!

Blir glad när jag ser den här oretuscherade reklamannonsen i tidskriften "Må Bra":



I köket sitter min vackra fru och S och diskuterar makt, normskapande och grupprocesser. De säger att "makt är förmågan att påverka andra människor utan att själv blir påverkad". Det tycker jag är lite klokt.

onsdag 16 mars 2011

Fotbollsbögar


Jag vill läsa den här tidningen. Jag tror att intervjun är intressant. Jag tycker att sportkultur är fascinerande (konformitet, skulle min fru kanske ha kallat det?). Jag vill veta vad pappa Hysén har att säga. Jag tycker att det är kul att det inte var i QX han kom ut, utan i Sveriges ledande fotbollstidning. Är Antons karriär slut nu? Visst prenumererar min bror fortfarande på Offside?

fredag 11 mars 2011

Repris

Alltså, med jämna mellanrum måste jag upprepa det kloka:

"Hur vi tolkar det vi ser, beror på vad vi vet om det vi ser:"

Det är så klokt att jag bli mållös!

P.S. Nu kan alla kommentera i bloggen.

måndag 7 mars 2011

KASAM

Jag och min fru har varit på en veckas semester på Teneriffa. För att få lite tid med varandra. För att få sol. För att få vila. Vi har fått allt det. Från 9.30 till 16.30 på stranden. Solandes, badandes och läsandes.

Jag läste "Hundraåringen som klev ut genom fönstret och försvann" och skrattade högt. Jag tycker om när man får världshistorien på köpet i en bok. En bok om en man som levt mellan 1905 och 2005 har onekligen upplevt världshistorien.

Jag läste "Doktor Glas" och blev överraskad. Jag läste den senast när jag gick i gymnasiet och mitt (kvalificerade) omdöme då var att den var en dålig kopia på "Dr Jekyll och Mr Hyde". Nu läser jag om förmaksflimmer som behandlas med digitalis (vilket vi fortfarande gör till viss del) och att Hjalmar Söderberg föraktar religionen i allmänhet och äktenskapet i synnerhet eftersom det tillåter att människor torteras (kvinnor), bara det sker inom äktenskapet. Boken gavs ut 1905.

Jag läste "Tisdagarna med Morrie" och grät. Livet är kort. Hinn med att älska.

Jag läste "Berättelsen om Pi" och blev hänförd! Tänkvärt om hur djur fungerar i och utanför fångenskap. (Men slutet?!)

Jag läste "Mordets praktik" och var tom. Den gav mig ingenting.

Och sen. Öppnade jag "Blonde". Och läste förordet. Och tänkte "Det här! Det här är en riktig bok!" Jag är glad för att jag har drygt 800 sidor kvar =)

Det är ganska exakt två år sedan jag var på Teneriffa senast. Då läste jag "Jourläkarboken" på stranden. Jag hade just tagit examen, jag bodde i andra hand i en Stockholmsförort. Jag skulle flytta till Lindesberg när jag hade hittat någonstans att bo. Jag hade lovande relation sedan ca två månader tillbaka.

Nu är jag gift. Jag bor på 100 kvadrat i centrala Örebro och påbörjar min ST. Jag har massor att se fram emot.
KASAM, Känsla Av Sammanhang

onsdag 16 februari 2011

Tid för reflektion

Jag har tre arbetsdagar kvar av min AT-tjänstgöring. Två år har gått vansinnigt fort och en av de stora fördelarna med att börja OCH sluta på vårdcentral är att jag förstår hur utomordentligt (för att använda min chefs uttryck) mycket jag har lärt mig. Jag har tillägnat mig både teoretiska och praktiska kunskaper och det som har varit mest givande av allt har varit att arbeta tillsammans med andra människor. Ingen placering har varit så givande som den på Hällefors Vårdcentral. Det jag har lärt mig där är ovärderligt och lärdomar som jag kommer att ha med mig genom hela mitt yrkesliv. Arbetsglädje. Att ha kollegor som uppmuntrar och peppar varandra. Att ha kollegor som tycker om sitt jobb. Att arbeta tillsammans mot gemensamma mål. Att ha patientens bästa för ögonen. Nämnde jag arbetsglädje? Annars kan det vara värt att nämna igen - arbetsglädje. På återseende, kära Hälleforsare!

torsdag 10 februari 2011

Barns trångsynthet

Jag läser den här notisen om en 6-årig pojke som mobbades i förskolan för att han tyckte om nagellack och balett. Han kallades "bög", fick inte leka med de andra barnen och slets ner från en klätterställning. Till slut högg ett annat barn honom i nacken med en matkniv.
Tanke: Jag har jobbat på dagis, på förskola och i skolan. Jag har dessutom jobbat som personlig assistent på dagis, till en pojke med funktionshinder. Min erfarenhet är att barn på dagis, i förskola och de nedre lågstadieklasserna är utomordentligt fördomsfria och inkluderande. Såvida deras föräldrar inte har lärt dem något annat annat förstås.

torsdag 27 januari 2011

Ledarskap på Loka Brunn

Jag tror att jag skulle kunna tänka mig att vara chef i framtiden.
Jag har varit på två dagars utbildning i ledarskap på Loka Brunn i Bergslagen. Fantastisk miljö!




Här är några tankar:

Ju tydligare mål en organisation har, desto bättre arbetsmiljö har den. Dessutom talar kursledaren om ”driv” och ”hinder” och jag tänker att han har så rätt när han säger att när en organisation inte når målet så tenderar man att gång på gång ge mer ”driv”, istället för att undanröja ”hinder”. Han gjorde en liknelse vid en segelbåt med ohissade segel och ankare i. Det verkar konstigt att hissa segel för att få fart på båten, när det är så mycket mer effektivt att lätta på ankaret. Jag undrar hur det ska bli att arbeta på en privat vårdcentral?

Chefer kommer och berättar om hur det är att vara chef och de säger bl.a. att man kan inte bestämma men man kan påverka. Man måste acceptera att man arbetar i en politiskt styrd organisation. Man måste klara ensamhet och utanförskap. De säger också att ”tillräckligt mycket pengar har man aldrig men man kan göra otroligt mycket med de pengar man har”. Det klokaste de säger är att ”många av oss arbetar alldeles för mycket för att chefsuppdrag ska vara attraktivt för er unga”.

Jag tror att jag skulle vilja vara med och hitta människors kapacitet. Att hjälpa och leda fram till att man är sitt bästa jag. Låter det ambitiöst? Kanske också pretentiöst? Mina största hinder är att jag vill vara omtyckt. Och att jag inte vill vara ensam och utanför.

lördag 22 januari 2011

Lördagsmorgon

Lördagar när vi är lediga är de bästa dagarna. Jag blir oftast väckt med te och morgontidning på sängen. Jag gullas med och pussas på. Och sen läser jag veckans bästa bilaga - DN:s Boklördag!
Idag läser jag om den kanadensiska novellisten Mavis Gallant. Hon verkar spännande. Läs intervjun här. Om man inte orkar läsa hela intervjun så kan mannöja sig med att titta på den tjusiga bilden.

fredag 21 januari 2011

Veckans jobbkommentar: Koll på läget?

Åh, vilken intensiv dag! Dagens bästa fråga fick jag av den mycket trevliga och pedagogiska ögonjouren: "Risken är att hela hornhinnan smälter och att ögat spricker. Ser du några teken på det?" Hon guidade mig snällt fram till att jag inte såg några tecken på det.

söndag 9 januari 2011

Desirada av Maryse Condé

                                                                         

Det här är en fantastisk bok! Vi läser den just nu i bokklubben och ska diskutera den i bokcirkeln om ett par veckor. Jag ska försöka förklara varför den är så bra.

Den beskriver något helt nytt. Det här är andra gången jag läser den och första gången hade inte jordbävningen på Haiti inträffat än. Jag läste och skämdes. Det här är en del av världen som jag inte kände till. Vad lär man sig egentligen om de västindiska öarna i skolan? Det är inte bara vad Condé beskriver, utan hur hon beskriver det. De västindiska öarna var kolonier (och är till viss del det fortfarande), befolkningen är fattig, de äldre generationerna var slavar. Men den här boken är ingen förtryckarbok, ingen upprättelsebok, ingen ge-igen-bok. Det är en bok om folks liv. Utan öppen analys av förtrycket som flera av personerna i boken lever under, det är bara ramar inom vilka de lever sitt liv.
Den här boken innehåller inga offer. Eller, kanske är det mer sant att säga att den inte innehåller några förtryckta offer.

Personbeskrivningarna är djupa. Det här är människor man lär känna (så gott det nu går), man tycker inte om någon av dem men man känner med dem alla. Jämför det med Mario Vargas Llosa, som jag skrev om i det här inlägget.

Kvinnorna. Den här boken handlar om kvinnor. Det förkommer utnyttjande, våldtäkt och förödmjukelse och ändå kommer jag inte ifrån känslan av att de här kvinnorna beskrivs på ett helt nytt sätt. Varken som passiva offer eller som moderna "jag njuter av sex, överkonsumerar det och bryr mig inte om någon förutom mig själv". Sex är helt enkelt bara sex. Ibland njuter man av det, ibland inte. Ibland är man kåt, ibland är man kär och ibland har man helt andra anledningar att vilja ha sex. Det görs ingen öppen analys av det heller.

Sammantaget kan man nog säga att jag tycker att Condé lyckas bättre än många många andra författare att beskriva verkligheten på ett realistiskt sätt. Som jag skrivit tidigare så innehåller boken inte öppna analyser av den förtryckta positionen. Den analysen kan man nog bara göra om man befinner sig i en annan, icke förtryckt position, och dit kommer tyvärr inte så många av karaktärerna. Genom att bara beskriva ramarna för livet så kommer analysen automatiskt, men ganska okomplicerat. Så här fint kan det vara på La Désirade:


                                               

torsdag 6 januari 2011

Jag var ett flärdfullt barn

Som barn hatade jag naturen, jag avskydde matsäck och led mig igenom ishocheycuper och fotbollsturneringar, frusen och snorig. Mitt bästa barndomsminne är från när jag var 6 år och mamma tog med mig till Operan som visade baletten "Törnrosa". Mamma hade sin päls och var sminkad (jag hade nog aldrig sett mamma sminkad förut), jag var uppklädd och fick vara uppe sent. Jag var andlös. Det var så vackert så vackert. Jag försökte applådera vid rätt tillfälle, hade förstått att det inte bara var på slutet utan ibland också mitt i. Det verkade vara helt slumpartat.

Kunde mamma veta att jag skulle älska det där? Var hon förberedd på att det kunde bli pannkaka av allt? Jag kanske inte ville sitta still mer än 20 minuter, kanske hade gnällt om att jag ville gå / var hungrig / var kissnödig /var törstig. Hade mamma då haft överseende med det, sagt att "då åker vi hem istället" eller hade hon knipt ihop munnen på det där ilskna besvikna sättet?
Är det därför jag älskar att på opera och balett, kanske mer än själva operan /baletten?

Spara eller slösa?

Jag har beslutsångest. Jag vill ju så gärna ha en Mulberry Picadilly-väska men den kostar 1200 euro (se inlägget "Vuxenpussel" från september). Igår hittade jag en till fast pris på Tradera för 1500 kr.
Jag vet vad ni tänker och även jag fattar att väskan på Tradera är falsk. Men jag tänker att ha en kopia som är bra gjord är kanske ändå ganska bra? Bättre än att ha en äkta för 9000?
Kanske ska jag vänta med beslutet tills jag har löneförhandlat? Om jag inte får den lön jag vill ha kanske jag kan förhandla mig till en Mulberry-väska, och om jag skulle få den lön jag vill ha så kan jag ju köpa den själv.

onsdag 5 januari 2011

Kapad

Dagen före julafton klippte jag av mig håret. Jag hade sparat till bröllopet för att S skulle ha något att jobba med i bröllopsfrisyren. Jag har längtat efter att få kapa allt! Så här på vintern, med kall och torr luft och dagligt bruk av mössa, ville mitt långa hår gärna vara elektriskt och fett på samma gång vilket resulterade i att jag ofta var tvungen att ha en stram "lärarinna-på-1940-talet-frisyr" för att jag inte skulle bli galen.
Många har frågat om det var svårt. Nej, det var det inte. Det växer ju ut! Men det är kallt om nacken. Så här ser jag ut nu:


Arbetssökande

AT-tentan är avklarad, AT-tjänsten avslutas sista februari. Jag har länge dragit mig för att söka jobb, jag trivs ju så fantastiskt bra på "min" vårdcentral i Hällefors att jag nog inte riktigt trott att jag kan trivas någon annanstans. Samtidigt finns ingen annan lösning än att jag ska jobba någon annanstans eftersom Hällefors ligger för långt bort för att jag ska kunna ha ett liv utanför jobbet.

Nu har jag varit på fyra intervjuer, på olika vårdcentraler. Och jag har insett att jag antagligen kan trivas på en annan arbetsplats än den jag är på nu. En vårdcentral uteslöt jag genast eftersom jag tyckte att det verkade vara en trist arbetsmiljö utan skratt och skämt. De andra tre verkar trevliga, engagerade, välorganiserade och roliga alla tre.
Efter en del fundering har jag kunnat utesluta ytterligare en vårdcentral pga avstånd. Känns onödigt att pendla när jag har två jättebra vårdcentraler att välja på närmare håll.
Återstår två. Jag har funderat och funderat och resonerat och diskuterat med B, S och A och nog kommit fram till att jag vill vara på en arbetsplats där jag kan ta en aktiv del i att utforma arbetet och bidra till en god arbetsmiljö. Nu är beslutet i princip fattat. Återstår bara att meddela de olika cheferna mitt beslut och att löneförhandla.

Det är få förunnat att kunna söka jobb på detta sätt. Jag är välkommen överallt. Jag kan välja var jag helst vill jobba.
A är utexaminerad socionom i slutet av månaden. Hon har skickat upp emot 20 jobbansökningar. I annonserna står uttryckligen att de inte tar emot ansökningar från nyutexaminerade socionomer. Skulle hon få ett av jobben hon söker så är lönen inte mycket bättre än om hon hade fortsatt inom hemtjänsten utan högskoleutbildning.
Jag kommer ihåg att vara tacksam.